Otroshjärtat slog till. Dubbla slag dessutom: Det talas så mycket om Svenska kyrkans betydelse i allmänhet men nu i coronatider i synnerhet. Så viktiga vi är. Så mycket vi betyder. Så många som är beroende av vår verksamhet och välvilja. ”Svenska kyrkan spelar en viktig roll som en av många aktörer som utgör samhällskittet i Sverige”, heter det i Strängnäs stift. Och jag tror inte ett ord av de kyrkliga lovsägelserna, inte heller kitt-snacket. Jag undrar dessutom – som en ren bonusundran – över den komplett parodiska nyhetsförmedlingen av en stackars reporter som står vid Östra Reals skolgård för att visa att inga elever finns där. Jag vill se ett porträtt på den redaktör som beslöt sig för detta inlägg; jag vill beskåda någon som ger debiliteten ett mänskligt ansikte.
Otroshjärtat slår till. Och hjärnan, förstås. Jag säger inte att det är någon annans fel att jag inte tror. Vad tycker jag, som ingår i riskgruppen (långt borta ter sig den tid när 70 var det nya 50!), är viktigt i den kyrkliga verksamheten? Sådant jag själv har ansvar för, några klerikala inhopp, ska jag väl räkna dit. Men horderna av nådeshjon tycks inte uppfatta att det jag gör, när jag spelar Tarzan vid altaret, i egentlig mening är något viktigt och tillfällen för ögonblickets helighet. Då skulle de väl vara där? Hänga i krokig arm i lamporna? Bryta upp taket och sänka ner dem som inte kunde komma in på grund av trängseln? Jag står vid altaret och ger ut förlåtelsen och det sakrament som bevarar till evigt liv. Ska vi inte se att detta är något folk knappast uppfattar som viktigt – ens i pestens tid? Var sa Jesus till oss att hans kyrka ska vara ett samhällskitt förresten? Har martyrerna fattat saken?
När jag inte själv ansvarar utan stillsamt sitter i kyrkbänken (stillsamt och stillsamt, har jag någonsin gjort det – förutom när jag somnat av tristess?) vad är då viktigt? I en mängd församlingar händer sådant jag inte tror är viktigt. I Rydaholm uppfattar jag att det är av vikt och värde och kommer gärna. Vid kyrkkaffet blir det tillfälle till små samtal och ibland lite mer. Men jag kör alltså förbi tre-fyra-fem eller sex gudshus i tanke, att där inte händer något som angår mig. Fundera på det! Och då har jag, om jag överlever pesten, snart varit präst i 50 år i Svenska kyrkan.
Så här långt i framställningen börjar jag dessutom tveka. Det kanske inte är mitt fel eller fel på mig? Jag kanske ser allt som det egentligen är? Men kan det, otroshjärtat bankar och hjärnan kopplar ner sig, kan det verkligen vara så som Antje säger, att ”angelägenheten av kyrkans uppdrag framträder ännu tydligare i skuggan av corona”. ”Ännu tydligare”, så föll orden!
Vilket ”hopp” bär Svenska kyrkan och på vilket sätt är Svenska kyrkan en röst för förbön? I vilka församlingar förekommer gemensam daglig bön? Och vad är det för snack att klockor ringer även om vi inte kan ha gudstjänst med den vanliga församlingen närvarande? Så är det oftast! De döpta kommer inte. Lösningen skulle nu vara, att prästen är i kyrkan för att be utifrån söndagens budskap. Sådant ska det betalas för. Jag är smålänning!! Så befriande det vore med en biskop som sa till Antje: ”Sluta prata skit!” Det kommer inte att hända.
Någon pensionist bland biskoparna tänker så. Fråga mig. Jag har frågat. Den sortens biskopar noterar också att ärkebiskopen av Canterbury fått kritik från ateisterna för att han inte haft något att säga i den innevarande krisen. Så är han ju rekryterad med erfarenhet från näringslivet, inte från församlingslivet. Så vad ska han säga? Nå, ge inte upp. Det kommer nog någon tänkvärd floskel.
Dr F hörde av sig. Han hade tänkt över den hälsning vi ger vid nysningar. Prosit och Bless, ”God bless” avses. Så ges en välgångsönskan att vi ska bevaras just ifrån pesten! Dr F hade nog läst Torsdagsdepressionen, som inte ger oss ro ens andra dagar för den som läser på nätet. ”Nåd och frid” skulle vi säga, hette det där. Det kan man förstås säga. Jag kan vid avsked säga: ”Gå i frid, kläd dig varmt och ät dig mätt”. Det är på sitt sätt en biblisk hälsning (Jak 2:15). Präster brukar tacka… Men sakinnehållet i hälsningen ”nåd och frid” – är det lika oklart som min bibliska hälsning? Är det inte läge för lite kollektiv dödsberedelse, ”helt enkelt” (favoritglosan i radio nuförtiden, fast ingenting egentligen är helt enkelt. Är det något särskilt jag ska tänka på när jag nu ställas inför evigheten? Vad säger andlighetscheferna?
Jag talade med en uppbragt gammal kvinna. Hon hade klassats som gammal, men uppfattade sig bara vara 72 år (vilket hon är) och kände sig kränkt av att vara klassad så och därför skulle hållas inlåst. Nå, hon kunde ta sin bil och fara runt, men husarresten gällde i princip. Det var alltså husarrest på grund av ålder. Uppbragtheten var verklig.
Hur ska vi se på detta?
När jag väl kom att bo så att det var lövträd på tomten, såg jag hur mycket torra grenar stormarna blåste ner. Skulle vi bibliskt säga, att livet blir 70 eller 80 år och sedan kommer vinden och sveper oss bort? Den insikten kan väl en kyrkokristen bokstavligen leva med. Jag ska falla i Hans armar. Jag väntar på Hans röst. Alltså ska varje dag innehålla en liten dödsberedelse, som vi ser i completoriets böner. Om jag dör i denna natt så är det min tröst att din, o Gud, jag lever och jag dör. Om Folkhälsomyndigheten i allt ropande har rätt, kommer dödstalen att stiga i vår – men också till hösten. Vilka instruktioner ger då biskoparna till Svenska kyrkans medlemmar i denna situation? Vad ska vi särskilt tänka på?
Jag är inte dummare än att jag fattar att det vi borde tänka på, kan ingen biskop säga. De flesta av er minns inte Ole Hallesby som, 1953 vill jag minnas, i den norska kringkastingens aftonbön sa: ”Min vän, du vet att skulle du dö i natt, skulle du vakna i helvetet.” Det blev, som de fromma analytiskt begåvade säger, ett djävla liv.
Livligast vill jag minnas att den uppbragte biskop Schjelderup var. Biskop. Det blev en sak av detta; Schjelderupsaken, eftersom biskopen förnekat förtappelsens möjlighet. I Noregs skønne lann kunde detta hända, men kanske bara där? När det nu ska redovisas hur många som dör av Covid-19 kanske det också kunde redovisas hur många svenskar, som årligen antagligen hamnar där Hallesby menade, att hans åhörare skulle hamna och att de visste det själva. Borde inte detta vara ett angeläget ämne för våra andliga ledare? Viktigare än själva pesten i denna pestens skälvande tid.