Jag har lärt mig förstå skillnaden mellan den som säger vad församlingen gör, firar gudstjänst till exempel, och den som talar om vad som ska ske i församlingen. En liten bokstav, ett iota just, avgör vad som är vad. Det blir alltså en avgörande skillnad eftersom det som sker i församlingen kan organiseras centralt, kanske på färre kvadratmetrar och med centralt placerad personal. Det som församlingen gör blir något annat . Det händer nerifrån och struktureras från ett altare.
Jag kan belysa. Det kan finnas ett önskemål, dvs ett ”vi vill”, om en angelägen och modig kyrka, som är öppen för Gud och för vår samtid samt vänd mot Guds framtid i hopp och förväntan. Bara elaka kyrkokristna skulle då hojta och säga: ”Det är en konstig kyrka som inte talar om Jesus och inte säger något om evigheten.” De elaka kyrkokristna tar väl som vanligt ut satsdelarna, det brukar belysa. Det är något ett ”vi” vill, vilket ”vi” det nu är kan hållas öppet (”men jag befruktar det värsta”, som gubben sa, alternativt är detta ”vi” det vanliga ”du och dina loppor”) och kyrkan är öppen för Gud. Det låter fint. Tanken att det är Guds kyrka, som har ett Guds ärende till människorna, har vänts till något annat – men det låter så fromt så bara de elaka kyrkokristna fattar.
När detta fromsinta sedan ska organiseras blir den stora auktoriteten något som kallas ”församlingsinstruktionen”. Det är den som alla – år ut och år in – tycks sitta och snida på, den ena instruktionen dummare än den andra. Alla detta som sätts ihop, styrt av frumhet, dvs fromhet och dumhet i sällspord kombination, gillas så av domkapitlen och blir själva existensberättigandet för stiftskanslier, som ska följa upp verksamheten. Det heter nog så.
Jag kan citera en bärande reservation från Linköpings domkyrkopastorats kyrkofullmäktige den 9 mars i år när det handlade om att godkänna församlingsinstruktionen. Den godkändes givetvis. I reservationen påpekas, att omvärldsanalysen huvudsakligen är en geografisk berättelse. Därefter exemplifieras allt som saknas för en förståelse av omvärlden, det sociala till exempel, och frågan om de bärande värderingarna i samhälle och samtid. Exemplifieringen blir rätt förödande. Nämnde jag att församlingsinstruktionen godkändes utan kompletteringar av dessa faktorer som faktiskt styr omvärlden? Vad hade aposteln Paulus sett om han några dagar gått runt i Linköping, tror ni?
Undantagsvis nämns kyrkfolket, ”alltså de döpta och troende som praktiserar tron genom att regelbundet fira gudstjänst, be, sköta sin själavård, läsa Bibeln, ta ansvar för sin församling och vara kristen till vardags. Ingenstans står att de är bärare av kyrkans identitet och församlingarnas och kyrkans mänskliga subjekt.” Slutsatsen blir förstås att utan dessa, som inte återfinns i instruktionen, har kyrkan inte någon framtid. Nå, den Helige Ande är inte heller nämnd mer än i förbifarten på ett ställe. Då kanske kyrkfolket ska se sig vara i gott sällskap?
Nu finns inte prästen och prästämbetet med i instruktionen heller. Jag ska inte räkna upp allt som inte finns, om var sak som inte finns skulle skildras för sig tror jag inte att hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas. Sammanfattningsvis kan det sägas: ”Det är för bra för att vara sant. Vikande antal gudstjänstdeltagare, trötthet, marginalisering i samhället finns inte.”
Detta sagt sägs inget om himlen heller eller om högmässan, himlen på jorden. Det hela är mycket belysande. men när ljuset kom till Linköping älskade kyrkofullmäktige mörkret mer än ljuset. Obskurantism är en kyrklig paradgren som omges av fromma men innehållslösa fraser. Eller vänta! Noga besett innehåller det innehållslösa något. Det vill säga: något annat. Den som sett det reserverar sig oupphörligen. Det är nämligen skillnad på vad församlingen gör och vad som görs i församlingen. Och skillnaden? En Kyrka som lever trons liv eller en kyrkostruktur som producerar religionen, för att förslagsvis ge en min beskrivning av skillnaden.
Ni undrar över reservationens upphovsperson? Niklas Adell. Ni undrar över vilken grupp han tillhör? Frimodig kyrka. Ni tror att jag nu vill säga att alla frimodiga är lika frimodiga och kloka som han. Nej, det vill jag inte säga. Men det finns några. Det är den sortens profeter man ska lyssna till, tror jag. En tid till talar de. Sedan blir det tyst och den imbecilla arrogansen tar över. Vänta och se!
Pessimisten: ”Nu kan det inte bli värre.”
Optimisten: ”Åjo!”
Nämnde jag att Frimodig kyrka i Växjö stift har årsmöte i Värnamo idag? Hur ska ett gott årsmöte vara? Lugnt och stillsamt eller, om man så säger, vitalt? Vi får se hur det blir. Jag tar med Athanasius-pins och kränger om ingen tycker illa vara.