Det happade sig så, att jag kom att se och höra Antjes maning. Till vem begrep jag inte riktigt. Till det troende folket eller till folk i allmänhet? Någonstans på denna sida återfinns talet. https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/coronaviruset-och-svenska-kyrkans-verksamhet-
Antje lät Martin Luther säga några allmängiltiga sanningar på temat om vi ska fly när pesten härjar. Det skulle vi tydligen inte. Vi kan väl inte ens fly till Danmark om så vore. Ingen kan säga emot den lutherska klokskapen. Dr Luther sa därtill något om att vi måste förstå vikten av förtröstan på Gud också i tider av oro och osäkerhet.
Jag är med. Förtröstan på Gud ska inte begränsas till tider när vi inte behöver den, om man så säger.
Antje fann anledning upprepa klokskapen: låt oss respektera allmänna råd och visa medmänsklig omsorg, men inte slutsatsen, det där som var så självklart (”förstås”) om förtröstan på Gud. Intresseväckande och informationsbärande, tänkte jag. I varje fall om en ärkebiskop talar…
Så är denna tid ”besinningens tid” fick jag veta. ”Vi kan välja att stå på modets sida (varifrån detta mod kom, är jag osäker på, men det lät vackert). Satsdelarna tog jag ut.
”Låt oss hjälpas åt att förvandla vår oro till kärlek.” Också här lämnades jag i bryderi men satsdelarna kunde jag ånyo ta ut och subjektet begrep jag.
På något sätt kom kyrkans miljö in i sammanhanget. Tydligen skulle kyrkans miljö fortsatt förstås som en stabil punkt i tider av oro och osäkerhet: öppna, trygga, tillgängliga miljöer.
Nå, om jag är orolig är jag alltid välkommen till min lokala kyrka.
Denna lördag finns nog ingen där, tänkte jag. Men jag kunde ringa 112 och tala med någon prästaskälm. Gud vare lovad, jag är inte ett dugg orolig. Mer än, förstås, orolig när det ska bröstas av så väldigt om denna kompetenta kyrka och hennes avkortade besked ska lämnas. Jag vet hur det egentligen är både med det ena och med det andra.
På något vackert sätt fick svenska folket, givet att detta svenska folk var adressaten, en påminnelse om att Gud inte gett oss modlöshetens ande. (2 Tim 1:7) Dessa vackra ord är som de nu användes i gammalkyrklig mening ”kärringatröst”, inte ett ord om dopet och dopets nådegåva som vi ska blåsa liv i som vi blåser eld från glöden (vers 6!). Vackra ord till populasen – men ord utan egentlig mening, säger jag. Antje kunde alltså inte koppla sitt eget tal till Gud utan nöjde sig med allmänna råd vi ska följa och medmänsklighet vi ska visa och därtill kunde hon bara få ur sig ord utan att förklara något som helst om bibelordets sakramentala sammanhang.
Allt detta går att förstå. Här är civilsamhällets civilreligion. MTD. Förstå min oro då!