Covid-19 låter oss förstå det faktiska läget i och för kyrkolivet. Jag hade tänkt att denna slända skulle kunna avnjutas just 3 söndagen i Fastan, men det satte ett kommunikationshaveri stopp för. Det var inte mitt fel – men det är en klen tröst. Men tröst! Nu tar vi nya taget när förbindelsen upprättats.
I Lidingö kyrka är allt mässfirande inställt till Skärtorsdagen. Det ante mig. Den eukaristiska förnyelsen visar sig vara yta. Så är det på många fler håll. Det reformerta nattvardsbruket (engångsmuggar med oblat allt i ett, 500 i varje paket) eller det romerska med kommunion under en gestalt är de två extremerna. Jag kan leva med det senare en kort tid. Men hur genomtänkt visar sig nattvardslivets förnyelse egentligen ha varit? Och hur gjorde prästerna i pestens tid? Undvek kommunion, höll sig hemma, gick inte till de sjuka, utsatte sig inte för smittorisk? Ånä. Och de visste faran, Johann Gerhard t ex, men en präst ska se till att folket får ta emot sakramenten. Om Gud då låter mig dö för att jag gör vad jag ska, då får det väl vara så. Det kallas tro. Jag vill minnas att Johanns bror dog när han smittats i sin prästtjänst för de sjuka.
Nu läser jag innantill på församlingens hemsida:
”I Lidingö kyrka kan vi uppleva en traditionell gudstjänst med en varm atmosfär. Och vi bidrar alla till gemenskapen precis såsom vi är, med våra personligheter. Tillsammans kan vi låta vår tillit till livet växa.
Läs mer om söndagar i Lidingö kyrka.
Jakob Själander, gossopran. Tuija Hammare, präst. Stefan Själander, kyrkomusiker.”
Ta ut satsdelarna! Vi kan uppleva, vi bidrar, vi kan låta vår tillit till livet växa. Så vad gör Gud i Lidingö församling? Ser vi inte här en religion med religiösa uttryck (varm atmosfär) som alls inte är kyrkokristendom utan en religion vars uttryck döljer att den faktiskt är funktionell ateism. ”Vi”! ”Gud” ?
”I det vackra kyrkorummet med gamla anor är det lätt att bli berörd. Här har många generationer av Lidingöbor firat gudstjänst.
Orgelmusiken resonerar i väggarna och vi känner doften från de tända ljusen. Du kan ta del av nattvarden, be eller skriva i gästboken. Vi dricker kyrkkaffe utanför kyrkan när vädret tillåter, annars fortsätter vi inne i kyrkan.
Vill du vara med och skapa gudstjänsterna?
Du kan bli kyrkvärd i Lidingö kyrka. Då får du vara med att skapa gudstjänsten. Vi förbereder den veckan innan. Och under själva gudstjänsten kan du välja att göra det som känns viktigt för dig. Du kan exempelvis välkomna andra gudstjänstfirare i dörren, läsa texter för församlingen eller dela ut nattvarden med prästen.”
Viktigt för dig? Nå, jag lär mig att prästvigningen innebär något annat än vad som är viktigt för mig. Då är jag till för min församling och sända med ett besked, VDM – Verbi Divini Minister. Strunta i det där med Guds Ord, men Tjänare är prästen. Och tjänaren har fokus på den som ska betjänas. Det borde gälla kyrkvärdar också. Men kyrkorummet blir en arena för mitt ego. Förfärande.
Skapa gudstjänster och göra teologi. Satsdelarna igen? Jag ber inte att Herren ska hjälpa min otro på annat vis än att han till min levnads ände ska hålla den vid liv, för dessa slagord tror jag i min mannakraft alls icke. Men jag är glad att jag förstår även om jag inte är glad över vad jag förstår. Här uppvisas ett religionssystem i djupaste kris, ett system utan självkänsla och därför desperat sökande att skapa mening i professionaliteten.
Nu kan jag också vara tacksam att jag inte hör till Örgryte pastorat. Där tillämpas intinktion. ”Det innebär att prästen doppar en liten del av brödet i vinet och lämnar det i handen till dig som tar emot nattvarden.” Jag antar att jag som en slags post-communio måste slicka min hand för lite blöt blir den nog – eller hur är det tänkt? Gör kanske kyrkvärden det annars? Det vore bibliskt på sitt sätt.
I Mariestad stoppas alla kyrkliga verksamheter under två veckor från och med i måndag 16 mars. Det gäller rubbet. Men en gudstjänst erbjuds, nämligen i Domkyrkan. ”Vi erbjuder ingen nattvard i gudstjänsten under denna period.” Men kyrkorummet är öppet för bön och ljuständning. Jag förmodar att man ska be själv och tända ljuset själv också. Hade saken gällt gemensam bön, hade söndagens completorium haft ett oemotståndligt erbjudande från Ps 91: Du behöver inte frukta ”pesten som smyger i dunklet eller farsoten som härjar i middagshettan”.
När det gäller dop och begravningar så ska de inplanerade genomföras ”på förfrågan”. Rekommendationen till anhöriga är ändå ”att fundera på om man kan vänta med ceremonin eller sammankomsten”. Så blev det heliga dopet en – ceremoni! Jag vämjes. Och funderar. Vad är det för kyrkostruktur som inte bättre kan stå samman med folket, givet att det är en kris. Kolla församlingens hemsida om ni också önskar lite vämjelse. I all enkelhet kan kremation föregå begravningsgudstjänst så att begravningen kan hållas efter pestens tid, har jag förstått, ty kyrkoherden talade någonstans i bilderburken. Sägs det.
Jag tror – efter att ha läst och förstått – att det inte är riktigt sant att ”Kyrkans miljöer är heliga platser och en trygg punkt för många, särskilt i tider av kris.” Jag blir närmast otrygg och kan inte uppfatta dumhet som något heligt. Kan ni? Är det något fel på mig?
Jag kan ju inte ens tänka att det välmenande så där rakt utan vidare hör till det heliga. Det kan bero på att jag predikade i Göteryds högmässa och läste på om välmenande lärjungar, som försöker hantera en kris. Det klarade de inte. Jesus gjorde. Det kanske folk inte får perspektiv på, eftersom de inte vågar gå i kyrkan på grund av smittorisken. Nu som då, när det var aids-epidemi. Annars är det bibliska perspektivet av intresse. Det belyser också den samtida ecklesiastika oförmågan. Så: när kommer Jesus och tar reda på hur det är och säger ett och annat till den onde anden och till oss, lärjungarna?