Jag har motionsvägen i det s k kyrkomötet tagit upp att Svenska kyrkan håller sig med en kyrkopolitisk justis. En sådan har ingenting med rätt, rättvisa eller rättfärdighet att göra. Den uttrycker den härskande klassens intresse.
Nu ska jag uppfattas vara särskilt sakkunnig inom ämnesområdet. Jag är nämligen av Hovrätten över Skåne och Blekinge (”den härskande klassens lydiga redskap”, som en av kamraterna formulerade det i en skrivelse till sagda hovrätt) förvunnen till brottet ”Trots inför domstol”. Det kostade 200:- att inte tyst vika ner sig i en skenrättegång. Det kostade lika mycket för kamraten med den precisa klassanalysen av hovrätten, om ni undrar. Det kostade lika mycket också om ni inte undrar. Jag vill bara göra klart med vilken sakkunskap jag kan uttala mig.
Nu gäller det den före detta EFS-prästen i Luleå stift. Hon är orätt dömd. Här gäller att kvälja dom. Vi släpper den försiktiga hållningen, den klassiska: ”jag kväljer inte dom, men domen kväljer mig”, och kör med rakare rör. Så uppseendeväckande orätt är det dömt, att domarna borde hanteras bibliskt. Ester 7:9-10 till exempel. Begränsningsregeln kan ni: öga för öga. Avkragning för avkragning. Om detta tycks vara att gå väl långt, är det kanske inte helt obibliskt, att kräva av domkapitlets ledamöter att de gör räkenskap för sin förvaltning och försöker hitta någon fiffig utväg. Luk 16. Det rimliga utfallet borde bli detsamma oavsett vilken metod vi väljer. Domen mot EFS-prästen är orättfärdig och när jag läst nytt material inser jag måttet av orättfärdighet. Varför domkapitlets ledamöter inte ska väck, har jag svårt att förstå.
Den pedagog som var med på lägret, har beskrivit hur det var. Inför domkapitlets undersökningsgrupp hade hon berättat men också besvarat frågan om hon ville tillägga något. Det ville hon. NN hade inte fördömt någon. Sägs det så, är det lögn. ”Man kan inte bedriva läger med ungdomar om man är fördömande.” Så skickade hon några ändringar till utredningsgruppen ”och borde kanske ha kollat upp att det gjordes (det vill säga att det hon skrivit kom med i utredningen, DS), men jag kollade inte upp det”. Nej, man behöver inte vara troskyldigt evangeliskt fosterländskt sinnad för att tänka att alla ska vara angelägna om sanningen i ett domkapitel. Tidigare alltså.
Det sägs något i pedagogens text som griper tag i mig. Jag tror jag förstår. Det beror på att jag är en luttrad far till två näpna flickor, som efterhand blev tonåringar med den fadersfostran, dvs fostran av fadern, detta innebär. Jag klagar alls inte över döttrarna, men genom dem fick jag ibland inträngande och dramatiska redogörelser för konflikter och berättelser om korkade brudar i skolan. Det finns faktiskt sådana existenser och när deras jämnåriga, tjejer dessutom, konstaterar detta, vem är då jag att ifrågasätta mina döttrars omdömen? Jag tror jag förstår vad konfirmandmedhjälparen skriver.
Konfirmanderna hade gjort teckningar. Besked gavs: ”Den som inte vill visa sitt alster tar hem det. De bilder som är kvar, sätter jag upp.” Helt klart, alla överens. Nu lämnar jag ordet till assistenten/pedagogen:
”På söndagen (den sista dagen) när vi är på väg att äta tårta efter avslutningsmässan så går jag bakom konfirmanden (som tidigare i veckan lämnat lägret) och hennes mamma. Dom stannar och tittar på bilderna som är satt upp (sic, DS) och konfirmanden säger ’varför har dom hängt upp min bild’ varpå mamman säger ’då har dom gjort det mot din vilja’. Där tappade jag känslan lite grann, ville ta fast mamman och säga att vi har inte gjort något mot någons vilja. Där och då kom sorgen över mig och jag ville bara avsluta lägret. Vi hade 8 ungdomar denna sommar, men jag har aldrig varit så trött, aldrig ringt hem så många kvällar och gråtit. Det har varit tungt, fast fina ungdomar.”
Detta sagt vill hon ändå betona att det varit kul på lägret. Det sska nog sägas så alldeles oavsett…
Jag tror jag fattar hur det förhöll sig. Hade någon föreslagit exorcism på platsen (och i domkapitlet) hade jag inte omedelbart avvisat tanken. Med tonåringar kan det bli nästan hur som helst. Jag har också varit på läger. Då är det möjligt att utan hänsyn till överhetspersonerna lugnt konstatera att domkapitlet i Luleå inte skaffat sig den dokumentation som kunde lämnas – men inte heller de insikter om tonårsarbete och de särskilda villkor som understundom gäller då. Domkapitlets ledamöter kanske inte heller har gett sig in på ämnesområdena ”spånade morsor” eller ”morsor med problem”, sådana som förstärker sina tonåringars reaktioner i stället för att hantera dem utvecklande. Riktiga morsor och farsor älskar sina tonåringar – men inte helt okritiskt. De hjälper dem att orientera sig i vuxenlivets förutsägbara kriser och konflikter
Ett riktigt domkapitel hade naturligtvis inte avkragat EFS-prästen, det är helt uppenbart. Vad Överklagandenämnden gör, får vi se. En seriös stiftsledning hade också slagit vakt om prästen. Jag tror att stiftsledningen i Luleå ska vara tacksam, att drottning Ester inte uppfattar att det var för en tid som denna hon kommit till främlingslandet Luleå.
Hade inte titeln varit upptagen, hade denna slända hetat Äcklet och kanske skrivits på franska därtill. Men då hade dess budskap varit mer svåråtkomligt. Jean-Paul Sartre skrev boken Äcklet 10 år innan jag föddes och det kan jag inte göra ogjort. Men jag kan, kulturellt ambitiös som jag är, kanske låna hans franska titel för att ge lyft åt min slända denna dag: La Nausée. Det franska ordet betyder äckel, kväljning, vämjelse.
Det är som så ofta nuförtiden lätt att få tag på överklagandeunderlaget: kyrkligdokumentation.nu Namnen är maskade. Bilagorna finns inte där. Bilaga G:s summering har ni fått sammanfattad här. Men bilagan, fem handskrivna sidor, kan beställas kostnadsfritt från Luleå stift
På Kyrklig Dokumentation får vi tillgång till sådant som Torsdagsdepressionen och de andra kyrkliga bladen (församlingsbladen inkluderade) aldrig låter oss se.
Har det jag nu skrivit avslöjat mig som uppbragt, är jag tacksam. Allt annat vore mig ett misslyckande. Och så har några lärt sig ett användbart franskt ord.