Fössta tossdagen i mass ska man äta massipantååta, det är om inte allmänt så alltmer känt. Stimulerad av denna dag, som rimligtvis på grund av dess egen inneboende helighet måste bryta fastan, kan man tänka biblliskt. Hebreerbrevet sålunda.
Kristus är betrodd att råda över hela Guds hus och hans hus är vi. Hebr 3:6
Oikos på grekiska är ”hus”. Vad nu det där tv-programmet med arkitekten som oupphörligen pussar allt och alla heter, har jag förträngt. Men det är klart att den som huset tillhör, bestämmer över huset. En arkitekt kan ha synpunkter, men inte mer. Detta oikos är byggt av levande stenar, som fogats in i bygget. Jag har kläm på att i detta tekniska var kyrkofäderna förfarna i. Stenarna lyfts in på sina platser med en hiss med rep. Så talas om Anden! Men huset är alltså Guds hus och Kristus råder över det, inte vi. Han är hörnstenen och från hörnstenen rätas hela huset upp. Ni kan läsa 1 Petr 2. Detta andliga husbygge ska bestå. När det är klarlagt, blir jag väldigt mycket för det provisoriska.
Paroikia är ”det tillfälliga huset” eller det som finns kring huset. Så talas om kyrkoorganisationen, den parokiala organisationen. Jag antar att det gäller att skilja på vad som gäller oikian och vad vad som gäller paroikian. Själva huset, Kyrkan, är given till oss så som den är konstruerad. Pariokian är anförtrodd oss för att vi ska styra och ställa som det blir bäst. Självklart inte frikopplat från Guds oikos, den tillfälliga huset avspeglar det eviga och ordningen är därför aldrig helt demokratisk. Folket styr inte självsvåldigt eller ens självständigt. Vi ska vara goda förvaltare. 1 Kor 4:2 får väl konsulteras om någon vill kvalificera förvaltarskapet. Min poäng är dock att huset och det tillfälliga boendet (kringverket) har en relation sinsemellan, men att de två ändå inte ska blandas samman. Kyrkan är helig. Kyrkoorganisationen framställer sig gärna som helig, men riktigt så helig som den framställs är detta tillfälliga inte.
Jag tror min poäng går fram.
Jag skulle kunna tänka att det också är här vi är oense, nämligen om vad som är vad. Det som gäller Guds oikos, det hus vi är infogade i genom dopet, det är Guds sak. Där kan vi inte förändra något. Förändrar vi där, ändras huset. Det var just det vi inte fick göra. Paroikian, det tillfälliga, är det annorlunda med. Om paroikian fattar vi beslut. Som Guds familj.
I det parlamentariska systemet vet vi hur beslut fattas. Det gäller att få ihop en majoritet och med majoritetsförhållanden klarlagda vet vi inte bara att vi får till ett beslut, vi vet också att det är rätt beslut. Moraliska frågor är därmed lösta. Majoriteten har alltid rätt. Vad som återstår är det politiskt lite jobbiga, att majoritetssidan bör se till att minoriteten likväl är med på banan. Minns partisplittringen 1917…
I en familj är det övertygandet i sak som gäller när beslut fattas – om inte föräldrarna diktatoriskt beslutar (med hot om indragen månadspeng vid opposition). För övertygande gäller att argumenten ska hålla, kompromisser måste kanske till. Det är i yttersta krisfall som ett beslut ska få orsaka schism. Denna modell gäller för paroikian. I Guds oikos röstar vi alls inte. Där rannsakar vi Skrifterna, ber och överlägger sotto voce. Guds Ande trivs nämligen i tystnaden. När vi kommit fram till något, vet vi att vi kan vänta på frukten för att se om beslutet var klokt eller inte. Var det inte klokt, kommer det att visa sig – för då är frukten alls inte god.
I paroikians beslutsfattande inskränks inte beslutsfattarmakten. Det är därför de döda också får ett ord med i laget. Inget egentligt nytt under solen betyder, att andra långt före oss har sysslat med våra frågor. Heresierna är urgamla. Därför lyssnar vi noga och lär av gamla misstag för att undvika just dessa. Det hindrar inte att vi gör nya misstag, världen är fallen och lika fallet kan kyrkosystemet visa sig vara. Men tillfälligtvis får vi leva i det provisorium paroikian är. Vi kan stå ut med det så länge Guds oikos får vara Guds. Om folk får för sig att rådda i Guds eget hus, dvs göra sig till gudar, då ligger vi pyrt till. Saligheten kan i god ordning voteras bort. Och Själafienden följer tätt i våra spår. Jag noterar saken utan att vilja skrämma någon. Men aningslös vill jag inte vara.
Riktigt hur det blir för min del med massipantååta denna dag är oklart. Det kanske går lika bra med selleri?