Lite sorgligheter

Nu får ni en ny rad eller två eller tre i genren ”Minns var ni läste det först”:

”Förklarad obehörig att utöva vigningstjänsten som präst: Ahmed Rekdou Skjetne, tidigare namn Leif Skjetne, Värnamo. Har anmält utträde ur Svenska kyrkan och konverterat till Islam.”

Det torde väl vara första gången i historien som en präst i Svenska kyrkan blivit muslim. Jag behöver inte låtsas förfärad, eftersom jag är det. Mitt enda problem är att jag har så svårt att bestämma mig. Vilket uppfattar jag som värst, att bli kvinna fast man är präst och flerbarnsfar eller muslim fast man är kristen präst?

Det första är något på första artikelns plan och det andra på andra och tredje, väl? Om inte på samtliga? Eller är transpersonerna efterföljare till Jesus som sa: ”Låt mig vara kvinna”. (Joh 2:4) Jag rannsakar inte hjärtan och njurar eller någon annan i sammanhanget aktuell kroppsdel, det är inte det. Men det där med en stabil identitet – borde det inte vara något för en präst? “Jag vet på vem jag tror och jag är trygg i min skapnad.” Men vad är det då Tidsanden (Zeitgeist), som ande just, ställer till med i vår tid? Sorgligt är det nog, alltihop.

Är det något fel i det kyrkliga, något som gör att ingen egentligen bottnar i tro och tillit utan alla rör sig som den där insekten Skräddaren – på ytan? Den enda spänning en sådan insekt får, är ytspänning. Kristen tro skulle väl vara spänning på djupet. Och tron skulle vara mothållning i vanvettets och vredens tid, det har jag läst någonstans.

Gårdagen var sorglig också genom nyheten att moder Tekla dött på eftermiddagen. Med henne har jag fört begåvade samtal både som adjutant vid överläggningar och vid mer sociala tillställningar: en påskdagslunch av det mer överdådiga slaget i Birgittahuset i Rom står i ljust minne. Tekla Famiglietti (1936-2020) var förstås enastående. Inte ytlig utan en nunna av det slag som lägger ut på djupet och därför kan förmedla djupsinnigheter – djupa insikter. R I P. 

Under gårdagen fick jag också kasta ett öga på instruktionerna för att skriva församlingsinstruktion i Växjö stift. Det var usla och illa tänkta frågor som ställdes. Bland annat skulle det fromma beslutsfattarfolket i kyrkorådet beskriva hur det skulle se ut i församlingen om 10-15 år. Om detta vet ingen något. Utträdessiffrorna för Svenska kyrkan är högre än i Jonas Bromanders prognos för åren 2010-2019 men lägre än det som kallas ”katastrof”. Jag har frågat. Så om katastrofprognosen eller en dödlig pandemi slår till och särskilt drabbar en åldrad befolkning (av det slag som går i kyrkan), vad händer i kyrkolivet? Och är det så säkert att Jesus inte kommer tillbaka på en halv generation? Dessutom fanns det befängda frågor av gängse slag, där ”kyrka” tänktes vara något slags ”vi” eller ”organisation”, som producerar t ex dop för avnämare. Det blir väldigt sakralt och väldigt lite sakramentalt. Minns mina ord.

Som lök på laxen fick jag församlingsblad att läsa. I Moheda är jag välkommen, skrev kyrkoherden ”till gudstjänst och gemenskap”.  Om någon etablerar sig som gemenskap och vill ha med mig svarar jag lite fritt efter Groucho Marx: ”Jag vill inte vara med i en gemenskap som vill ha med just mig.” Och gemenskap? ”Det finns en stämning i kyrkan, som inte finns någon annanstans”, säger dopmamman i en text som gör reklam för dopet. Sedan är det sopplunch två gånger i vår, Earth Hour, utdelning av bibel till 4-åringar, barnkör 0-5 år, gospelmässa i maj. Många gudstjänster i pastoratet men 18 färre än på doktor Braws tid, tycks det. Det är 33% färre. Ingenting lockar mig, inte ens beskedet att prästgården på sikt ska avyttras, när den inte längre ska vara kanslilokal, och att den sönderslagna toaletten på kyrkogården ska lagas. Att ingenting, alls ingenting i det lokala kyrklig utbudet lockar mig, borde vara ett problem. Jag säger inte för vem.

Jag fick också ett magasin från Adolf Fredriks församling. Det var, oss emellan, inte mycket till glatt budskap. Att vandra försoningens väg är inte enkelt, det förstod jag av kyrkoherdens utläggning, men hav tröst. Förmånen för präster (bortsett från lön och en del annat), kanske var ”att få lyssna till människors livsberättelser, att få följa personer som vill försoning.” Jaha. Och Jesus? Det var mer oklart för en enkel syndare som mig. ”I närvaron av Gud försonas vi med livet.” Vad angår detta mig egentligen? 

Här dök dopet också upp. Ingen låtsas om att dopet numera är viktigt för att få nya medlemmar och inkomster, och jag säger inget. ”Du behöver inte prestera något, tro på rätt sätt eller förstå allting. Tvärtom…” Tvärtom? Drop-in-dop ”ger dig möjligheten att döpa ditt barn”. Vem döper egentligen? ”Den som döps blir i och med dopet medlem i Svenska kyrkan och får ta emot nattvarden.” Dopet är ”en fest då vi firar att den som döps blir en del i Guds stora familj” – och det kan man säga, men inte ett ord om dopet som “den nya födelsens bad”. Detta är sannerligen billig nåd, den nåd som är obarmhärtig mot oss. Och eukaristin torgförs nu just på det billiga sätt som Bonhoeffer varnat för.

Konfirmationen (”konfirmera sig”) handlar om att jag duger som jag är, ett tema som läggs ut och maningen lyder: ”Konfirmera dig hos oss”. Så hyvlas budskapet i tunna skivor med smör, allt ska gå ner lätt. Påsken är något från mörker till ljus och stick-caféet värmer staden. 

För en man finns inte mycket att hämta i allt detta, inte ens den nye komministern i keps och glasögon. Han har ett utseende som gjort för moderskänslor, det kan jag konstatera, men jag vill nog hålla mig på distans från en präst som kallar sig ”Legitimerad Gudssökare”. Varför ska han ha väl tilltagen månadslön för den sysslan om man för motsvarande kostnad (inkl sociala avgifter) kan få en legitimerad och vigd Verbi Divini Minister, VDM: Guds Ords Tjänare? En som har hittat eller kanske hellre själv blivit sökt och efterfrågad. 

Jag ser det kyrkliga livet i församlingsbladens form utgöra en förfinad kvinnlig domän. Jag tror jag börjar förstå sammanhang och samband. Det tycktes självklart att modernisera Svenska kyrkan genom ett riksdagsbeslut år 1958. Just det beslutet får sin verkan. Det byggde på en lögn och kunde inte åberopa sig på något löfte från Kyrkans Herre. Förvånad? Det är jag förstås – och ändå inte. Allt går att begripa. Om man vill. Och ”man” i detta sammanhang är inte könsbestämt utan åsyftar människan, ”hon”.

Vad mycket jag vet! Så bildar jag mig genom att läsa församlingsblad. Nu är det snart de trevliga människorna i Pjätteryd som gäller för mig. Vi ska tala sakramentsskåp från år 1200, det som finns i Pjätteryds kyrka, men också skåpets innehåll och vikten av sakramental tillbedjan…