Ska jag ransonera sländor i fastetiden? Inte för fastetidens skull, men söndagar kanske kan vara sländfria, tänkte jag. Annars behöver det sländas så fort nya intressanta kyrkliga förhållanden dyker upp. Och det gör de. I strid ström.
Ta Karlskrona som exempel. Renoveringen av Fredrikskyrkan drog iväg. Den beräknades till 30 miljoner och slutnotan hamnade på 135 miljoner. När kyrkan återinvigdes, hette det att renoveringen skulle kosta 110 miljoner. Alla tycktes glada, eller?
Nu ska inte kyrkolivet i Karlskrona prisas särdeles. En hel del har under årens lopp varit dåligt eller rentav uselt. Det bror på att det nog inte funnits en pastoral framtidsplan i och för staden. Amiralitetskyrkan har kanske klarat sig bättre – med mer engagemang. Att det fanns en livaktig KGF-förening i Karlskrona med pigga ungdomar, framstår som ett under. Karlskrona har levererat till kyrkolivet genom sina ungdomar, de som nu är pensionärer i vart fall.
Nå, om det ska till 105 miljoner extra för en renovering är förhållandet uppseendeväckande. Pengar måste ju fram på något sätt. Fastigheter avyttrades och personalinskränkningar blev det. Kanslichefen gav sig iväg liksom kyrkoherden/kontraktsprosten. Det var ett liv och ett kiv, skulle August Strindberg konstaterat. Men det hugnesamma budskapet har nått blekingarna. Ingen ledamot av kyrkorådet har meddelat sin avgång. Inte heller någon ledamot av kyrkofullmäktige. Stoiskt sitter alla kvar och tar ansvar. Det heter så. Hur då ta ansvar? Ansvar för fattade beslut, ansvar att få ordning på pastoratets ekonomi och ansvar för personalfrågorna. Rutiner för ärendehantering ska skärpas och det ska fortsättningsvis göras rätt när det handlar om protokoll och bifogade dokument. Det går nämligen inte att veta vilka beslut som fattats på vilka grunder. ”Alla kände sig bestörta”, får vi veta. Alla. Bestörta. Karlsrkona gör skäl för sitt namn: Pinan. Ohc den kyrkliga pinan därstädes är verklig.
De bestörtas känsla kan man alltså förstå. Kyrkorådet har överträtt sina befogenheter, framgår av den granskning som gjorts, och beviljat extra miljoner utan att förankra besluten i fullmäktige. Det hela är sanslöst.
Jag kan väl leva med pengarullningen i Karlskrona. Det är en del tillförda medel ovanifrån, dvs från kyrkofonden via stiftet. En del statliga pengar ska in i byggenskapen för kulturvärdena i gamla kyrkor är ett gemensamt medborgaransvar. ”Den som älskar Jesus ska inte behöva bära hela ansvaret för kulturen”, sa den som drev tanken på den statliga kyrkoantikvariska ersättningen rätt bestämt. Nej, det är inte pengarullningen som besvärar så mycket som den sorglösa inkompetens som visas. Jag drabbas av en misstanke att denna sorglösa inkompetens gäller i fler kyrkoråd, där makten överlåts till några få för, det det heter, ”man vill ju inte bråka!” Och i brist på det som kallas bråk, körs allt glatt rakt in i väggen.
Detta behöver inte heller bekymra. Alla kan sitta kvar. De borde förstås sparkas, men det finns ingen möjlighet att göra så om alla bara sitter kvar till nästa val. Då kan de höljda – om inte annat så höljda i en blomsterbukett och lögnaktiga tacktal – dra sig tillbaka. Fredrikskyrkan kan begluttas, men om det kommer något värst vidare med folk till söndagens gudstjänst vet jag inte. Och vilka resurser som återstår för att bygga gudstjänstfirande församling, vet jag inte heller. Jag betvivlar Fredrikskyrkans potential för framtiden – inte som kulturmärkt kåk, men som plats för ett levande, folkligt kyrkoliv. Det krävs helt andra insikter än de som hitintills förevisats.
Snacket om en episkopal kyrka borde kanske bli mer än snack? Vad skulle hända om vi fick en bestämmelse att biskopen vid grava missförhållanden kan entlediga ett helt kyrkoråd och ett helt kyrkofullmäktige eller ska vi nöja oss med att biskopen kan stämpla enskilda ledamöter och förklara dem obehöriga att fullgöra uppdrag som förtroendevalda i Svenska kyrkan? Skulle man tänka sig att stiftet har en uppsättning beslutsfattare som kan utgöra ett kyrkligt styre i det lokala vid nödfall? Stiftet tar över. En servicebyrå sköter det praktiska med papper och bokföring.
Jag talar nu inte om de där vanliga förhållandena, att några myriader förtroendevalda inte delar Kyrkans allraheligaste tro utan omfattar MTD-religionen, moralistisk terapeutisk deism. Jag talar grava missförhållanden, som när miljonerna rullat. Biskopen kan ge sig på präster som med lite fingerfärdighet kan flyttas bort. Anställningar kan upphöra. Men de förtroendevalda sitter – också utan något som helst förtroende – kvar. Biskopens kräkla är en knölpåk och inte bara ett verktyg för att dra in fåren i hjorden. Ska inte knölpåken kunna användas just mot knölar?
Nå, det finns väl folk i kyrkomötet som skulle kunna skriva en motion på temat så att vi får en ordning i kyrkoordningen som förhindrar den oordning som exemplet Karlskrona utgör.
Jag ger ingen hänvisning till Torsdagsdepressionen där kyrkorådets ordförande uttalar sig. Man får tänka på folkhälsan i tider som dessa.