Apostaten

Modéus II uttalade sig i fallet om den avfällige prästen, apostaten:

”Jag har mött Ahmed Rekou Skjetne till ett samtal då han berättade att han konverterat till islam och därmed ville lämna uppdraget som präst. Livet kan ta vändningar som gör att en människa ser och väljer andra vägar i sin relation med Gud. För mig är det självklart att möta andra trosbekännare med djup respekt.” Värnamo Nyheter 4 mars 2020

Vi fick också veta att det görs en film om Ahmed Rekou Skjetne.

Filmen Bekännelsen kommer att ha premiär på Svenska Bios stora salong i Gummifabriken i  Värnamo den 15 juni. Sedan visas den till hösten i SVT. Modéus II sitter väl uppspetad i biosalongen. ”Djup respekt”, ni vet. Och då kan han inte missa ett spek-takel och kanske konkret gestalta just ett re-spektakel? De respektabla brukar gilla sådant.

Nu kan vi analysera tre begrepp: livets vändningar, vägval och djup respekt. 

Det första handlar om livets vändningar. När vi vill slippa ta ansvar för våra egna val, är detta en användbar tankefigur. ”Livet förde mig hit och det kunde jag inte göra något åt.” Det är ett bedrägligt tal, oftast självbedrägligt. Vi gör oss till offer för omständigheter. En erfaren själasörjare hugger här med frågan om ansvar: ”Du har offentligen avlagt stora löften och prästämbetet har anförtrotts dig. Var det inte till prästvigning livet och Livets Gud förde dig i så fall? Eller är det livets vändningar numera som vi ska lita till? Själva obeständigheten? Är inte illfundigheten i det mänskliga livet något att passa sig för?”

Att en människa väljer andra vägar i sin relation med Gud är nästa tankefigur.  Här bränner det till. Modéus II träder fram som religiös. Hur valde han sin väg i sin relation med Gud? – det vore intressant att få veta. Är det Jönköpingsfromheten, en perverterad pietism som talar? Är det en pietism av det slag som i Finland valde fascismen när det var 1920- och 30-tal? Jag frågar, eftersom jag just läst boken Svart gryning (Roselius, Silvennoinen och Tikka, Lind & Co 2018) Bortsett från det jag läste: Är den kristna tron för oss andra egentligen ett val eller är den ett Guds överfall på oss? Jag frågar bibliskt. Fil 3:12 t ex. Paulus borde veta efter händelserna på vägen till Damaskus. (Apg 9:1-9)

Vidare: sin relation till Gud. Hipp som happ – kan det för Modéus II lika gärna vara islam som kristen tro? Vill Modéus II påstå, att islam inte skulle vara en relation till Gud? Det måste han väl säga. Och – ergo! – då är det alls inte uppseendeväckande att pastorn möter Gud i islam. Relation som relation. Men blev inte något fel nu, i vart fall för en kyrkokristen som väl i första hand tänker på Guds relation till oss, inte vår till Gud. Det började ju där!

Modéus II bekänner sin djupa respekt – men för vad då? Respekt för kristna trosbekännare av annat slag än det karriärbefrämjande – sådana som kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* och h*m*f*b*r också? Vad/vilket är det djupa talets djupare mening? Vad betyder begreppet ”självklart” i sammanhanget. Visade S:t Sigfrid självklar respekt för de djupt asatroende i Värend? Ska kristen mission över huvud taget bedrivas och om den bedrivs, är det inte rätt respektlöst att inte låta folk få ha sin tro i fred? Jag frågar, eftersom jag läst Gunnar Helanders bok Storstadsneger (Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, SKDB; Stockholm 1955). Den skrevs alltså av en missionär vid den tid då en neger var en neger. Tillbaka till den djupa respekten!

Jan Guillou konstaterade – med det skrockande som är hans signum – att statsminister Göran Persson deklarerat en tro som avslöjade, att han trodde som en god muslim. Analysen var nog religionshistoriskt sett helt korrekt. De flesta omfattar en så diffus tro att den, bortsett från praxis, bekräftar tanken att alla människor egentligen är muslimer. För islam är det lilla problemet att de inte vet om det själva. Men de kan naturligtvis övertygas och därmed komma rätt. Innerst inne vill de ju detta, eftersom alla egentligen är muslimer. Bara illasinnade vägrar förstå detta, judar och kristna till exempel.

Syföreningen i Hånger samlades. Det kanske var för filminspelningen? Svårt att veta. Men damerna kom och fylkades kring muslimen. Glada var de. Jag ska be att få återkomma till den glädje med vilken de omfattade apostaten.

Samma dag som jag läste allt detta i Värnamo Nyheter talade jag med en vän, som haft konfirmandlektion. En av konfirmanderna undrade varför de skulle lära sig allt detta, för om tio år har islam tagit över. De andra konfirmanderna höll till hennes häpnad med. ”De går i åk 8”, sa hon. En annan konfirmandlärare utmanades av henne att testa i sin konfirmandgrupp. Motsvarande fråga med samma resultat. Framstår Svenska kyrkan som ett icke-alternativ och alls inte besatt av någon korsfararanda? Är Ahmed Rekou den svala som gör en sommar och är det eskatologi och kristologi vi ska fördjupa oss i.

Det var, påpekandet är på grundkursnivå, en svag kristologi hos arianerna som beredde vägen för islam på Balkan. De hade inga motmedel. Islam nämner Isa och då är Jesusfrågan avklarad. Men det Kyrkan egentligen bekänner om Jesus är för islam inte bara en heresi utan en grov hädelse. Så häda mera – men häda med förnuft. Det var dock det västerland där kristen tro förkunnades och praktiserades som förde fram välstånd och vetenskap, bildkultur, frihet och upplysning. Jag säger Tor och Oden men också Muhammed. Jag kan tillägga att nyhedendomen i vår tid står hjälplös inför islam, men borde stå än mer hjälplös när Vite Krist förkunnas. Hedningar har omvänts förr i detta land. Men S:t Sigfrid var av lite annat virke än Modéus II.

Ni kan läsa och fundera över

Jag hade tänkt att inte söndagsslända. I kampen för den rätta läran kan denna föresats icke  upprätthållas. Nu ska det skrivas! Jag tror jag kommit på en del sammanhang, som förklarar varför det blir som det blir. Vänta bara…

Om inte länken fungerade: https://ledarsidorna.se/2020/03/svenska-kyrkan-inleder-samarbete-med-muslimska-brodraskapet/