Det unika att en präst i Svenska kyrkan blir muslim kommenteras med begreppet ”djup respekt”. Jag borrar inte mer i den djupsinnigheten, men frågor måste ställas:
Vad borde kyrkoherden och kontraktsprosten göra i detta läge? Vad borde en biskop göra?
Om en plutonchef lämnat sin pluton och gått över till andra sidan, hade kompanichefen och bataljonschefen agerat och brigadchefen sett till att följa upp. Vilken skada har truppen lidit och hur hanterar soldaterna det inträffade? Är defaitism vad som råder? Hur upprättas förbandsmoralen? Hållningen måste vara att inspektera och minimera skadan. På plats.
Nu är det ju faktiskt krig, ett andligt krig. Har det förkunnats så i pastoratet av apostaten att syföreningsdamerna inte har kläm på vem Jesus egentligen är? Re-spektera betyder att ta sig en titt till. För denna tillsynsuppgift hålls vi med biskopar, kontraktsprostar och kyrkoherdar. De ska se till att det troende folket inte utsätts för präster, som lär vad de själva vill, utan lär ut det som verkligen är kristen tro. Den handlar om Jesus. Är det Jesus som Herren som står fram för menigheten i Hånger och vet församlingsborna, att hos ingen annan och i inget annat namn finns frälsningen? (Apg 4:12) Eller tror dom, att bara det låter fromt – så är det fromt? Ska biskopen visitera? Rimligtvis. Men hur ska det frågas för att vi ska förstå om församlingen bekänner vår allra heligaste tro, den som apostaten ersatt med en annan, som han nu omfattar? Kristologin är grundläggande viktig.
När Balkan islamiserades var det rätt enkelt och det berodde inte vara på våldsmakten, ”svärdet i hand”. Den svaga läran om Jesus som Kristus (kristologin) utgjorde inget teologiskt försvar. Har det förkunnats så i pastoratet att syföreningsdamerna inte har kläm på vem Jesus egentligen är? 300-talets kristologiska frågor är inte betydelselösa i vår tid: ”Vår kyrkas många röster i vår tid visar att man håller på att tappa bort den grundläggande bekännelsen till Kristusmysteriet. Det leder till oklarheter i många läropunkter. Och det kan bli ödesdigert.” (Bertil E Gärtner, Kristologin och Kyrkans lära, Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala 1987, s 19)
Analysen på Ledarsidorna, ni fick referensen i går, kunde locka oss till uppgiften att förstå den underliggande teologiska modell som gäller i Svenska kyrkan och som konsekvent leder till det som tycks uppröra. Det är egentligen alls inget att förvåna sig över utan mycket konsekvent. Ni tror att vi bråkat om detaljer när vi ställt våra grundfrågor och skamstämplats för det. Så lurade ni blivit.
Nu tar vi ett teologiskt tag.
Jag tar en metodtext från år 1996 (och struntar i att ange var jag hämtat den, men det är en person som kom i ansvarsposition i Svenska kyrkan – också ansvar att utbilda präster – som skrivit…). Jag återger resonemangen i kursiv stil:
Ärendet är ett konstruera en teologi, dvs söka ge begrepp och föreställningar genom vilka vi kan möta det gudomliga. Teologens uppgift är att konstruera föreställningar om Gud så att människor kan tolka sina erfarenheter i ljuset av en gudomlig verklighet.
Vän av ordning kanske nu undrar vart Uppenbarelsen tagit vägen. Undra på!
Uppenbarelsen filtreras. Det finns ingen icke förmedlad uppenbarelse utan den finns i en diskurs som låter sig dekonstrueras. Bara de lågt sinnade, konstaterar jag, läser nu 2 Tim 3:14-17 och fläskar möjligts på grund av sitt låga sinne på med vers 13 också. De finare inser finesserna.
Vi aldrig kan uppfatta den gudomliga verkligheten annat än genom våra föreställningar om den. Gud hör liksom inte av sig. I detta finns en befrielse. Begrepp som sant eller falskt hör inte hemma här. Teologi är snarast bra eller dålig. Med denna utgångspunkt vidhäftas teologi också av något uppenbart dåligt.:
Trosläran har formulerats och tänkts på ett språk som kvinnor inte ägde, latin nämligen. Det är nästan omöjligt att förstå vidden av detta om det är genom vår förförståelse och via de föreställningar som står till buds för oss som vi kan erfara Gud och tolka och tyda våra liv.
8 mars är kvinnornas internationella böndag så jag var noga att få med detta också, kanske som en hälsning till grekisktalande kvinnor och till kvinnor som levde i de latinska språkområdena. Hej och hå, hic salta, som vi säger. Och vart tog bönen och sakramenten vägen nu?
För den som teologiskt tänker så här, och de som tänker så äro tusenden och bland dem väl också Antje och ett gäng biskopar, finns ingen avgränsning mot islam. En sådan avgränsning är inte önskvärd, men alltså inte ens möjlig.
För de kyrkokristna, som tänker att det finns ett sant ord som avslöjats och förts vidare till oss och att den som beskriver verkligheten utan att göra klart för sig att Jesus är Herren faktiskt i sak har fel, blir det problematiskt. Den djupa insikten om Verkligheten finns nämligen i Honom, och där är vishetens och kunskapens alla skatter gömda (Kol 2:3). Det är Verkligheten som uppenbarats ”för hans heliga” (Kol 1:26) och det är en skatt för – hedningarna. Nu ska vi lära och vägleda varandra, för så lever Guds heliga. (Kol 3:16)
Jag greppade ett enda apostoliskt brev, ett om vilket vi säger ”Så lyder Herrens ord” – men kan man inte bejaka detta som en sann utsaga, då faller förstås det mesta, kvar blir ett enfaldigt ”så lyder dagens läsning” eller något annat lika fint. Fokus läggs på mig och det jag konstruerar, inte på Gud som skapat mig, återlöst mig och nu har något att säga (anförtro) mig.
Lätt som en plätt. Motsättningen blottad. Jag menar, att jag nu förklarat varför det är som det är i Svenska kyrkan. Den metod för teologi som angetts har jag inte hört Antje eller Modéus II eller ens Åke Bonnier polemisera emot. Har ni? Nå, då så.
Det är inte om betydelselösa detaljer vi käftat. Vi har funderat, studerat och polemiserat i grundfrågor. Sanningens barn ska kunna skilja mellan sanningens ande och villfarelsens (1 Joh 3:18-19). För villfarelsen och avfallet har den sortens barn alls ingen djup respekt.
Dixi et salvavi animam meam. Det är nästan omöjligt att förstå vidden av detta eftersom jag nu citerade på latin. Skulle kvinnor inte kunna latin? Det kunde Morsan…