Mordbrand vid Gottsunda kyrka och Antje redovisade att hon blivit ”vred”. Det kan man kanske förstå – men vad hjälper det? Hon skrev däremot inget om hur framsynt i perspektiv hennes brandkårsvisitation nu visar sig vara. Att kyrkobyggnader generellt är utsatta mål förnekades också av expertisen.
Nu går det att förstå att brand av det här slaget är en enskild galnings verk eller ett verk av ett gäng som styrs ideologiskt. I Nigeria, Mellanöstern eller Gottsunda lika. Och då hjälper vreden mindre än de kalla analyserna. Vi kanske alls inte håller ihop i en konstruktion som benämnes ”de abrahamitiska religionerna”? Benämningen kanske är till för at dölja en underliggande kulturell konflikt? Hade korsfararna så fel egentligen? Vad sa Manfred Björkquist eller Axel Lutteman? Vilka erfarenheter har gamla SKM-missionärer? De kristna kanske är otrogna och ska behandlas så, deras tempel och deras tre gudar avskyvärda?
Nå, Antje är vred. Orden föll så. Vi som varit med ett slag förstår: ”När Fantomen vredgas, darrar djungeln (gammalt djungelordspråk)” lärde vi oss redan när vi blev medlemmar av Fantomenklubben – och en gång medlem där, alltid medlem. Det är bibliskt, men inte roligt. Vreda konungar och husbönder för att inte tala om Guds vrede och den vredens dag som ska komma. En vred ärkebiskop får Gottsunda att darra.
Ponera nu – men ponera bara, förutsätt inget – att det är ett utanförskapsgäng av muslimsk extraktion som tuttat på och att det hos förövarna i grunden finns en föreställning att detta eldande i egentlig mening inte är klandervärt, vad gör Antje då? Ett generellt hot finns inte mot kyrkor i Sverige, det är uppenbart. I varje fall inte om det skulle vara ett generellt muslimskt hot. Men hur är det med kyrkor i områden med böneutrop? Ska dessa områden betraktas som dar es salaam? I Alexandra, bara för att ta ett exempel, firades gudstjänster på det svenska institutet men någon lite kyrkklocka fick på detta område inte kalla till gudstjänst. Fast i någon mening var väl institutets mark svensk mark? Kyrkklockans klang skulle i lagens mening dock vara förargelseväckande. Det är något med kristen tro som väcker motsägelse. Är inte problemet att det efter Frälsarens ord är precis så det ska vara?
Just på Askonsdagen finns det anledning att ställa frågor om tro och liv och försöka läsa skriften på väggen. Riktigt bekväm behöver inte ens en kristen vara över att det kommer människor från dysfunktionella stater och tar till våld för att säkra sina och klanernas intressen utan någon annan avsikt att integreras med ett samhälle av den typ som byggdes i Sverige. Det är uppenbart att det kan smälla mellan olika kulturer och uppenbart att naivitet inte belönas vid en sådan konflikt. Så det kanske är högintressant att Antje blivit vred? Eller ska det nu köras ett varv med att polisen inte lyckats fastställa identiteten på gärningsman/gärningspersoner och vi kan därför ingenting veta och ska inte spekulera?
Jag har inte sett att Modéus II blivit vred. Kanske är också han efter högt föredöme vred, han brukar stämma in med Antje (vilket kanske inte är så klokt för vid val av högre positioner visar det sig att valmanskåren kan vilja välja någon som är annorlunda än företrädaren). Men Modéus II skulle kunna bli offentligt vred över de omfattande kopparstölderna i hans stift. Här åker kopparplåt från krematorier, bårhus och kyrkor och stuprör från kyrkor. Så i det vittberömda Göteryds pastorat, så i Markaryd, så i Ljungby, så i Uppvidinge. Oftast blir det en liten notis, men ibland en stort uppslagen artikel med information hur det går till. Först stjäls kopparplåt och kopparrör. Sedan sätts ny koppar på plats. Då stjäls den också. Länsstyrelsen har ju bestämt att det (med goda skäl) ska vara kulturminnesvård och det ska vara som det var.
Kanske ska tjuvarna inte klandras. Tjuvens arbete är att stjäla och just det jobbet görs omsorgsfullt. Väktarna ska vakta. Det gör de inte. Och det verkar som om koppar förs ut ur landet för skrothandlarna i Sverige måste veta varifrån metallen kommer. Vid gränserna står tullen och tittar på när fordon med nystulet rullar iväg. Tullen kan inget annat göra än ringa till polisen. Det ska tydligen bli någon slags byråkratisk förändring på detta förhållande, som varit känt i decennier. Från södra Sverige har motorsågar, utombordsmotorer, stora traktorer och maskiner men också mindre verktyg och honungsburkar (Lasses) skeppats iväg. Vad händer med ett samhälle när sådant inte kan stoppas, inte ens hejdas? Jag vet inte vad. Men något händer mentalt. Kring detta problem har biskopsmötet inte samlat sig.
Det är Askonsdag och då kanske dystra funderingar inte ska överraska. Jag läste en bok i går och tänkte att den kunde pigga upp. Det kunde den inte. Däremot kom Budbäraren med professor Per Hanssons dom över domen över EFS-prästen i Luleå. Och till det kom ett biskopsförslag om lärosamtal med pluspersonen Åsa i Luleå. ”Förlägg lärosamtalet till Luleå domkyrka. Då blir det Murder in the Cathedral.” Det var en kulturell fyndig replik. Det ser den som kan sin T.S. Eliot och läst hans arbete om mordet på Thomas Becket. I det arbetet finns några bärande repliker om Kyrkans frihet, friheten att inte vara en statlig zon.