Kardinal Pells öde stör mig och ska nog aktualiseras så här inför heliga fastetider. Ni kommer ihåg hur det var. Kardinalen skulle sexuellt ha förgripit sig på två (2) korgossar efter en högmässa. Detta övergrepp skulle ha skett i katedralens sakristia med öppen dörr och ärkebiskopen skrudad. Utanför katedralen stod folket och väntade på att välsignas av kardinalen. Och märkligt nog hade kören och resten av processionen vandrat iväg till det rum där postkommuniobönerna gemensamt brukade bedjas. Ärkebiskopen skulle alltså ha avvikit.
När anklagelserna riktades mot George Pell var han finansansvarig i Vatikanen. Han for tillbaka till Australien för att ställas inför rätta. Jag, som är en man av enkelt slag, tänker att kardinalen trodde att han skulle bli frikänd. Om någon frågade mig: ”Vem tror du på? En död som inte kan vittna längre, en missbrukare eller en kardinal?” hade jag svarat ”kardinalen” i första hand och därefter ”den döde som inte kan vittna”. Hur hade ni svarat?
Jag inser att detta mitt svar är besvärande – för mig, för kardinalen eller för det australiensiska rättsväsendet. Kardinalen är ju dömd i två instanser. Men jag tycker mig ha förstått, att anklagelserna föregåtts av medial kampanj mot pedofiler i den romersk-katolska kyrkan och då måste till sist någon dömas. Varför inte kardinalen?
Jag är inte närmare personligt bekant med kardinal Pell, men det hjälps inte att kardinalens och min bekantskap är limiterad. En mängd larmklockor ringer. Jag kan bara förstå att detta beror på min stora konsumtion av detektiva berättelser under mer än 60 år. Något har jag lärt mig: misstänksamhetens hermeneutik!
Det sägs att kardinalen stoiskt uthärdar fängelsevistelsen. Må så vara. Många kristna har kastats i fängelse på lika underliga grunder och många kristna avrättats för sin tros skull utan fängelsevistelse. Jag har läst Torsten Kälvemarks bok om det ryska kyrkolivet. Där hanterades praktiserad kristen tro med ett nackskott. Kardinalen kan på ett sätt vara tacksam för att han likt Paulus och Silas kan sjunga lovpsalmer i cellen. Men jag har problem. Varför är det så tyst kring det som många av oss deckarentusiaster borde förstå är något lurt med? Borde inte ett internationellt ifrågasättande nu drabba Australien? Är det så som det sagts, att en antikyrklig kampanj föregick polisaktionen och rättegångarna? Kan en internationell juristkommission få granska materialet eller ska vi tro att högsta domstolen i Canberra kan pröva anklagelserna rättvist?
Nu är anklagelser om pedofili mot kardinaler inte något helt okänt. Vi minns ”Uncle Ted”, Theodore Mc Carrick i Washington, och vi minns Hans Hermann Groër i Wien, som båda gärna pillade på pojkar. De fick avgå i en inomkyrklig process. I fallet med kardinal Pell är det vanliga rättegångar och fängelse, inte kloster och bot som gäller. Och, för mig viktigt, i kardinal Pells fall återstår att mannen bedyrar sin oskuld. Jag tror honom. Kanske ska det skrivas helt utan försiktighet: Jag är alltmer övertygad om att här begås ett justitiemord värdigt en stalinistisk rättsskipning eller den justis som bestås människor i diktaturer.
Nu vet ni att lärjungens liv innefattar betydande risker. Kardinalen behöver inte vara förvånad över att bli anklagad för något han inte gjort, det är ett för en kristen alltid möjligt böjningsmönster. Min hållning är dock apostolisk. Det finns lägen när översåtarna ska kränkas och tvingas följa lagen. (Apg16:38-39 och för den delen Apg 25:10-11) Och de medkristna bör göra det svårt för orätten. Så hur gör vi det nu? Genom att se till att kyrklig press beskriver fallet Pell som den absurditet det är? ”Inga stora drag, bara detaljer”, som syster Kerstin skulle säga när det var skvaller på gång.
Får jag ge ett evangeliskt råd? Drick kardinal Pell till på G&T-Monday i år. Han kan inte fira. Vi kan!Vad gör förresten kyrkostyrelsen för att stötta kardinalen? Har Svenska kyrkan ens skickat blommor? Tänk på dem som sitter i fängelse, lyder förmaningen. (Hebr 13:3) Då gör vi det.