ledning.
På något sätt hänger det mesta ihop. Kristna ungdomar som gnäller över att de inte respekteras är ett fenomen som antagligen hör samman med att vi inte längre håller oss med en kristen gymnasiströrelse, som skolar unga att fungera som apologeter och därmed ta för sig i det offentliga rum skolan är. De unga kristna behöver inte vara många – men profilerade – för att ta plats på en gymnasieskola. Sommar- och vintermöten gav självkänsla: vi är med i ett viktigt sammanhang. Och detta viktiga var inte bara församlingshemsunderhållning under församlingspedagogers ledning.
På den tiden hade församlingspedagogerna inte ens uppfunnits. Det betydde att gymnasisterna själva fick ordna sina program med assistans från studenterna, de som ordnade sommar- och vintermöten. Detta gav en självständighet, som irriterade inte minst stiftsbyråns väluppfostrade kristna /”en lärjunge sitter still i båten-kristna”/ och gjorde att denna kader ville kontrollera ungdomsrörelsen, dvs lägga in den i RKU, Riksförbundet Kyrkans Ungdom. Så tog konsulterna makten från ungdomarna. De blev objekt för andras omsorg, inte skapande subjekt. Alltså måste de numera ligga lågt med sin tro. Annars kan det bli jobbigt. De är ju i egentligen mening deplattformerade.
Nu måste frågan ställas om det är så mycket att kalla till presskonferens om när unga kristna behandlas som lärjungar i den fallna världen. Är det inte så att två väldiga strider om människans själ och att den kristna tron till sist inte består av kyrkkaffe? Om lärare är tykna? Vilken är nyheten? Har inte Antje & Co sett filmen Hets? Har de aldrig dragit ut i ideologiska strider mot lektorer? Ska ärendet vara att curla en ny kristen generation eller rusta den för slutstriden? Jag bara undrar. Jag gör det eftersom denna slutstrid är oss en dag närmare idag än i går och självklart därför att vi tycks leva i en mer omfattande martyrtid (givet att vi räknar döda och fördrivna) än någonsin tidigare.
Det är kanske läge att fundera över skillnaden mellan kristen tro och borgerlig religion. Borgerlig religion, medborgarreligion, syftar till att vårda det bestående, förse folk med ideal och moral och garnera anrättningen religiöst. Det kan betyda vacker musik men också vacker estetik. ”Godhet, skönhet, andakt” är inga kristna uppfinningar utan existentiella, allmänmänskliga. Borgerlig religion är förstås genom sin karaktär av anpassning reaktionär. Den bryr sig bara om sig själv och vårdar sin förförståelse om tingen i världen. Det reaktionära draget går i ljusan dag när någon dött. De borgerligt religiösa ser då tillbaka på ett liv som var, och gestaltar ett hopp ur detta minne – oklart vilket.
Kristen tro är alltid ung, skapande och revolutionär. Vad ska vi annars säga? Den inte bara har en historia, den lever sin historia och vandrar med heliga gestalter i ett ständigt nu. Den lever av Ordet och sakramenten och ser hur Gud förbereder uppgifter att utföra framgent. Den är revolutionär för den vänder det invanda upp och ner och syftar till den revolution som också kallas omvändelse.
Det är rätt givet att en sådan revolutionär rörelse åstadkommer en process som utmanar. Där den borgerliga religionens företrädare då med inkännande tonfall till exempel förklarar sig helt införstådd med att kyrkklockor stör, svarar en revolutionär tro att det ska ringas för att proklamera ett sakförhållande – och det kan i ett land som kristnades för tusen år sedan inte göra något åt. Inte nu i varje fall. På samma sätt måste varje krav som företrädarna för den borgerliga religionen för fram , och de för fram den därför att de sitter i beslutspositioner både i kyrka och värld, prövas kritiskt mot bakgrund av att det finns sådant som är identitetsbärande. Ändras det som bär identiteten, ändras identiteten. Detta är för Själafienden ett prioriterat mål. Hon som är ung, skapande och revolutionär ska helst förvandlas till en gammal mormor som sitter i en gungstol. Alltså ungefär lika förvissnad som den hegelska filosofin, för att anknyta till de lärda. Och pastorn kan sitta bredvid och sjunga en kär psalm. Det stör ingen.
Hoppet när unga kristna kränks av lärare och kamrater är förstås hoppet att de unga kristna inte bara ska uppfattas vara unga utan också skapande och revolutionära. Utmanande. Varför kan Sveriges Kristna Råd inte kalla till presskonferens och säga att de unga kristnas erfarenheter av kränkningar visar att det finns en framtid och ett hopp för Kyrkan i Sverige?