Att Antje reagerade när kristna mördats därför att de var just kristna, borde i egentlig mening inte överraska. Det borde inte överraska, att kristna i alla tider löper denna risk. Jesus talade om den. Präster predikar om den – för fåtaliga som lyckas ta sig till en högmässa med martyrtema Annandag Jul. Oftast är det julens psalmer som ska sjungas i stället för dåd som ska förklaras.
Det går till så i det kyrkliga livet numera. Mordet på en kristen romersk soldat firar vi som Alla Hjärtans Dag!
Detta ändrar inte villkoren. Att vara vittne för den kristna tron är att vara martyr – och riskera att bli det. Så ironiskt är det ju, att ordet ”martyr” bara betyder ”vittne”, men fick en mycket mer kvalificerad betydelse. En ärkebiskop kanske inte skulle bli så bestört utan mer kliniskt konstatera faktum. Här är den verkliga prislappen för kristen tro. I somliga sammanhang prislappen till och med för kyrkotillhörighet utan större kvalifikationer när det gäller personlig tro/personligt vittnesbörd.
Antje twittrade:
”Bestört över ytterligare en attack mot en kyrka. Nu i Burkina Faso. Ännu en gång har det onda och meningslösa våldet slagit till mot oskyldiga människor. Gud, omslut alla drabbade!”
Inlägget kom stort buller åstad och Antje skrev ett nytt inlägg:
”Med anledning av det som pågår i mitt twitterflöde sedan igår:
Islamhatet blir alltmer öppet. Kom ihåg två saker: Att använda religion som ursäkt för terrordåd är alltid förkastligt och att demonisera en hel religion skapar krig, först med ord, sedan andra vapen – aldrig fred.”
Det som förekommer i flödet är mer än islamhat. Det är hat mot den kristna tro och hat som projiceras på Antje, som framställs som hycklare och islamkramare. Ett antal inlägg tycks starta i förutsättningen att Antje egentligen är muslim och inte kristen. Det är inte så lite synd om Antje. Hur kunde det bli så?
Ett par tre ingredienser flyta omkring i denna soppa kan jag se.
Först att Antje verkligen var otydlig vid ärkebiskopsvalet om Jesus och Muhammed. Den idéhistoriskt roade skulle kunna analysera frågan mot bakgrund av Eskil Francks avståndstagande från kyrkoteologin. Han menade att KG Hammar löste problemen med sanningsfrågorna genom att forma om den kristna tro. Själv släppte han den. Och då är förstås en fråga som den om Jesus eller Muhammed en spetsfråga. Antje redde inte ut den. Och det finns en märklighet i hennes sätt att tala om Jesus. Det var tydligt senast i hennes predikan i söndags. Är grundtanken att ”berättelsen befriar” och berättelsen är berättelsen om Jesus – men då blir berättelsen huvudordet, själva befrielsegärningen? Den Jesus som vandrade i det Heliga Landet kommer vi inte åt, de mytiska inslagen måste vi släppa, men berättelsen befriar. Tja. Vi kan kontexten, som man säger.
Därefter Antjes tystnad när de kristna i Irak utrotades. Den var påfallande. Skulle tystnaden uppfattas vara ett försök att komma de kristna i Irak till mötes, de som ville ligga lågt för att inte ytterligare polarisera? Kanske. Det var en grav missbedömning av kyrkoledare i Irak i så fall, men den fick konsekvenser. Antje teg. Vårt ekumeniska jet-set teg också. Detta gav ett intryck av att Antje stod upp för muslimerna, men inte hade mycket till övers för de kristna och det kristna.
Det tredje är förstås det religionshat som finns i landet Sverige, det moderna av idag. Hatet är inte intellektuellt kanske, men det är verkligt och uttrycks i starka emotioner. Man ska sannolikt förmoda, att en bristande träning i apologetik låter detta stupida ogräs växa vilt på vallarna. Snälla eller harmlösa präster möter det aldrig. Oftast har det kunnat fokuseras på kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* och därför inte förnummits på de högre kyrkliga höjderna. Bortsett från Själafienden, som är listig men inte så mycket mer, måste förstås den bristande undervisningen om kristen tro vara grogrund för en myckenhet fördomar och var och en står det fritt att konstruera den halmgubbe man vill slåss emot. Det är här kv*nn*pr*stm*st*n*rn* haft stor betydelse och fungerat som åskledare.
Nu då?
Kommunikatörerna i Antjeborg står hjälplösa. Antje förnimmer bara islamhat. Det finns. Alltför många i detta land inser att massinvandringen kostar på, de känner inte igen sig i sitt land och de är inte dummare än att de fattar hur ett polariserat samhälle (som alls inte håller samman) växer fram. Hur man ska få tag på snabba cash vet den som skaffar sig tillgång till vapen och behovet att förnedra är för den längst ner och utanför närmast ett existentiellt behov, eller? Integrationsarbetet ter sig som ett misslyckande. Antje uppfattas som flyktingkramare och flyktingar är särskild kyrklig angelägenhet. Klart att de är. Men det var inte Antje som kunde se var flykting/immigrant-frågan skulle hamna och vilka resurser som församlingarna på dessa mer avlägset belägna orter skulle behöva. Ska någon heder bevisas här, är det Frimodig kyrka som ska ha den. Och kanske en s k kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Men många uppfattar islam som något främmande, det är det minsta vi kan säga.
Antjes bestörta twitterinlägg utlöste något hon inte kunde föreställa sig. Det är informationsbärande. I Antjeborg borde saken analyseras. Antje själv? Hon sitter i tv och talar om att hon är bekymrad över nästa behjärtansvärda, en enkätundervisning som Sveriges Kristna Råd gjort och som tycks visa att varannan ung kristen uppfattar sig kränkt för sin tros skull och att det i vissa fall är lärare som kränker. Ska Antje säga att just så sa Jesus att det måste bli? Ska hederliga hedningar – och egentligen inga andra – säga, att så ska det inte vara?
Jag kollade inslaget i TV4. Antje var inte förvånad men bekymrad. Det blev tal om barnkonventionen, paradgrenen, förstås. Och i en glipa smög sig insikten om den art av sekularisering som gäller i Sverige in. Intressant. Vi lever i hednaland.
Ingen skulle kränkas för sin tros skull, hette det. Jag säger inte för att vinna någon polemisk poäng utan för att avslöja: ”Kv’nn’pr*stm*tst*nd*rn*!” Snacka går alltid, men puddingen bevisas icke så. I Svenska kyrkan finns en i hennes kyrkoordning inbyggd kränkning, en institutionaliserad dumförklaring. Om detta är farligt i samhället, som Antje säger, är det minst lika farligt i det kyrkliga livet. Men det ska tydligt sägas, att lärjungaskapet kostar på och de kyrkokristna ska lära sig det och lära sig hantera faktum. Polykarpos martyrium är en mönsterberättelse om slagkraftig polemik. Lär er! Och lär ungdomarna…