Förvärva, ärva, fördärva

Kan man tala om ett episkopalt eukaristiskt debacle efter biskopsbrevet om nattvarden?Antagligen inte. De kyrkligt förnyade ser vad de ser och inser – men det kan man i Svenska kyrkan nuförtiden programmatiskt bortse från. Från de andra, de som inte är högkyrkliga men väl högtidliga, tar också episkopalt nonsens emot i tacksamma hjärtan. Högtidligt just blandar man konsekrerat och okonsekrerat och är alltså lika högtidlig som någon högkyrklig kan vara. Men det kan inte hjälpas att tankarna går.

Nattvardsförnyelsen i Svenska kyrkan kommer ur mötet med anglikanerna. Yngve Brilioth skrev boken om nattvarden och den står sig långt. Men Brilioth hör till ett sammanhang där anglikaner söker kontakt med Svenska kyrkan och unga präster drar till England och redovisar intryck från Church of England och önskemål för Svenska kyrkans del. Då är det regementspastor Elis Schröderheim som skriver Något om engelskt kyrklif – och svenskt och året är 1910. “Svenska Kyrkoförbundets skriftserie nr 1” är alltså nr ett i en programmatisk skriftserie. Det finns de som kan säga ”Förr än Rosendal var jag”. Anders Blomquist i Jönköping till exempel. Men det ändrar ingenting.

Gunnar Rosendal överfalls av insikter om eukaristin vid Stockholmsmötet 1925. Det som då blev den stora insikten för fader Gunnar blir en insikt att sprida och förverkliga i församlingslivet. Han gör det handgripligt förstås. Han gör det genom att läsa, meditera och skriva. 1935 kom ett litet häfte, Nattvardslivet i Sveriges kyrka. Budskapet var att nattvarden måste återfå (kursiverat här) sin plats i högmässan. Ja, på den tiden fanns ju högmässa utan mässa, som några kanske minns. Sedan fanns det högmässa med nattvard!

Samma år kom Gunnar Rosendals programskrift Kyrklig förnyelse.  Jan Redin har i sin analys Kyrklig förnyelse. Hur gick det sedan? (Pro Veritate, Uppsala 1971) gjort några nedslag i hur då unga präster tog till sig programmet och hur nattvardslivet förnyades. Mest i Växjö stift i Hallaryd, där Hugo Willny var präst. Det predikades om nattvarden och prästerna funderade över hur nattvardsberedelsen skulle gå till. Det gav en förnyelse av skriftetalet, som skulle vara en liten biktspegel och inte en sakramentspredikan.

Det kom en ny generation unga präster efter de tidigare unga som blivit äldre. De visste vad de ärvde och de visste att uppgiften stod kvar. Söndaglig högmässa och detta prioriterat framför veckomässor. Det hade Ingmar Svanteson markerat. Men motstånd fanns. Det skulle vara “högtidligt” med nattvarden och därför inte nattvard så ofta. Det var bara att kämpa på, undervisa och visa. ”De första kristna firade eukaristin varje söndag. Ge mig skälet till varför vi inte ska göra som de!” kunde prästen fråga.

Det fanns en tydlig koppling till den tidigare generationen – i varje fall i Växjö stift. Det fanns också en insikt om att det tidigare, svart kappa och predikan så som den skulle hållas ”i våra sammanhang”, inte skulle hålla. ”Kyrklig förnyelse” var framtidsprogrammet. De andra satsningarna var ohållbara. Men här var en skillnad på präster. Somliga gjorde som det ”alltid” gjorts, dvs som året innan och året dessförinnan liksom ett antal år innan dess. De var egentligen lata och hade inte tagit till sig biskop Einar Billings ord om hur förfärligt det var med illa skötta folkkyrkoförsamlingar. Deras folkkyrklighet var ingen missionstanke. Den var idel lättja, kvalificerad slöhet. Men det var en hållning som i allt var konform med sin tid och därmed karriärbefrämjande.

Nu var dessa de slöa inte dumma. De fattade att somligt som folk gillade, måste man plocka upp. Så kom nästa fas i förnyelsen. Kanske inte högmässor, de kallades något annat och gärna fantasifullt, men det var ljus, blommor, processioner och delande av bröd och vin. Av altarets heliga sakrament blev just detta: Vi delar bröd och vin.

Nu var det kanske inte just bröd i den tidigare meningen, ”spridda sädeskorn”, som det hette i psalmen och den urkyrkliga bönen, men det var något bakat på guarkärnmjöl, potatismjöl, majsmjöl och det såg ut som det tidigare. Vinet? Nja, vinet som gläder människans hjärta var nu något som inte just förknippades med glädje. Och ingen skulle låtsas om att det måste finnas en avsikt med förändringarna. Argumenteringen för dem var också inte bara svag utan närmast obefintlig. På samma sätt som med kommunionsbruket. Nu skulle folk på grund av AIDS-epidemien doppa. Att smutsiga fingrar i kalken skulle vara hygieniskt, kunde varje provinsialläkarson ifrågasätta. Dessutom blev det barnkommunion, som mamman i Halmstad sa: ”Det är en kul grej för barnen”. 

Visst blev det en nattvardsförnyelse – men det blev ingen eukaristisk förnyelse. En sådan innefattar undervisning och själavård. Familjekommunion betyder i sådana sammanhang också undervisning av barn och rep-övningar om eukaristin för hela församlingen. Det är något annat än det vi nu ser.

Till detta kommer den invasiva art som de före detta frikyrkliga, nu anställda i Svenska kyrkan, utgör. De fortsätter som i sin tidigare tillhörighet fira en minnesmåltid och för dem har sådana enkla saker som nattvardselement eller substansläror ingen betydelse. De talar mer om gemenskap. Och vad det är, kan man fundera över om man läser biskopsbrevet, där ”gemenskap” illustreras av en – köbildning! 

Förvärva, ärva, fördärva. Hotet mot eukaristin är alltid det tanklösa och slarviga. Det är då de eftertänksamma funderar över om de platsar i en gemenskap som inte tar det heliga på allvar. Antingen stannar de då hemma eller bildar nattvardsföreningar. Det behöver inte gå så, men det vi nu ser, bär på fröet till sin egen undergång. En kyrka utan kyrklig förnyelse, ni fattar själva! Här finns en del att göra. Frågan om eukaristin är en väl fungerande testfråga på vad som är Kyrkans allra heligaste tro och vad som är något annat. Fint och fromsint, förstås. Men något annat.