SVENSKA kyrkan

Det sågs av somliga som en risk att det svenska i ”Svenska” kyrkan skulle kunna utnyttjas av nationalistiska krafter. Det var 1990-tal och mycket tal om farhågor för framtiden i det dåvarande anfrätta statskyrkosystemet.

De flesta visste att detta system inte skulle hålla i längden. Få kunde greppe vad ”i längden” konkret betydde, när staten tagit hand om folkbokföringen, den som i kyrka-stat-debatten behandlats som en kyrklig kronjuvel. Jo, jag vet att folkbokföringen egentligen var kyrkobokföring och att staten under Gustaf Vasa snodde åt sig registren av fiskala skäl och för de utskrivningar till krigstjänst staten behövde. Nu tog staten alltihop – liksom de kyrkliga arkiven. Och statskyrkosystemet återfanns i en övergångsbestämmelse. Allt skulle ändras. Det gick att veta. Fanns då en risk för att nationalisterna skulle kunna utnyttja Svenska kyrkan?

Egentligen inte. Men andra kunde, som vi vet. Efter SAS uppmärksammade reklamkampanj där ingenting egentligen var skandinaviskt (vi har hört det i annan version förut), funderade jag just över Svenska kyrkan. Det är uppenbart att den kristna tron är både svensk och internationell – men i samma paket. Tron handlar om de urgamla löftena till Israels folk. Löftena uppfylls. Besked om saken måste nå hela den återlösta mänskligheten/skapelsen. Det sker genom organiserat och oorganiserat skvaller. Några grundstrukturer förs ut över Asien, Afrika och Europa. Men allt tar färg efter sin omgivning. Hade inte sekulariseringen farit så illa fram med oss, hade det i vår kultur varit möjligt att se hur något som är internationellt också är svenskt eller skandinaviskt. Inkarnation handlar inte bara om ett barn som ligger lindat i en krubba utan om en tro som tar kulturell gestalt och gestaltar kulturen. Kyrkoåret knyts tydligt samman med årstider i detta land och ger konkretion åt budskapet. Vintermörkret belyser evangeliet!

Det finns en begränsning i det nationella perspektivet, men det motverkas av insikten om den kristna tron i andra kulturella kretsar. Ungkyrkligheten kunde både slå vakt om det nationella, korset som stod tecknat på den svenska fanan (liksom den danska, den norska, den finska för att inskränka uppräkningen), och vara en missionsväckelse. Minns de kvinnor som drog ut i, just det, Svenska Kyrkans Mission.

Världen hamnar i idiotiska debatter, upprördhet och krismöten för att hantera denna upprördhet. Det borde inte förvåna. De kyrkokristna kunde med viss förtjusning då notera, att somliga idiotier slipper vi hamna i. Vi kan hålla samman perspektiven. Dessutom kan vi upprepa om vår tid, att vi blivit duktigare men dummare och för egen del försöka stå dumheten emot genom att stå samman med trons folk i alla tider. Bibelumgänget är att hänga med gänget av insiktsfulla tiderna igenom och umgås med Hjälparen för att hjälpligt förstå sin tid. Det finns sådana som tror att sekularisering och liberalteologi gör oss fria. Pyttsan! 

Detta sagt trodde jag nog var sagt om Antje öden och äventyr i Danmark-Funbo. Hon la ut sin predikan. Den innehåller hela Antjes tankevärld – i varje fall vad som angår Svenska kyrkan. https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/predikan-vid-visitationshogmassa-i-danmarks-kyrka

Antje ska i sin predikan reda ut det där vi får veta på söndagen Sexagesima. Många stod inte ut med att höra Jesus outhärdliga prat. Så säger de inte om kyrkan idag i Danmark-Funbo, får vi veta. Att detta skulle kunna innebära en komplikation att kyrkan är bättre tåld än sin Herre, borrar Antje något i för saken skulle kunna uppfattas som “raka motsatsen” till uppskattningen av det kyrkliga. Först dock ett referat av hennes visitation med några markörer.

”Kyrkan lyssnar färdigt på människors berättelser.” Till kyrkan sägs överallt ”det ni gör är viktigt och uppskattat”. ”Helt klart har Danmark-Funbok ett gott rykte.” ”Ni har en kyrkoherde som åtnjuter förtroende…” Vi får också veta att de existentiella frågorna är kyrkans specialitet och i själva verket allmänmänskliga frågor (vilket de väl måste vara om de är existentiella?) Antje får med barnkonventionen och slutsatsen att ”utan andligt mogna människor blir det ohyggligt svårt att möta klimatkrisen…”

Ni minns att Antje visiterade brandförsvaret och talade om det livsviktiga i ett klimatsmart brandskydd. De nådeshungrande gudstjänstfirarna fick också veta at Antje smakat öl på Linnés Sävja samt att frågan om ungdomskriminalitet och hur Kyrkan använder sin makt kom upp. Det finns ”ibland” en risk att vi samlar de välartade, men sviker de andra unga. (Här kan jag Dag inte tiga: Den präst i Uppsala som för ett antal år sedan samlade just de stökiga i en utsatt stadsdel, hanterades illa. Jag säger bara det och lägger till ett försynt “Vifta inte finger!”) Frågan om makt besvarade Antje inte. 

Till sist kommer Antje tillbaka till att folk inte stod ut med Jesus men uppenbarligen uppskattar det kyrkliga, eller hur det var? Nja. Jesus står mitt i det allmänmänskliga och frågar: ”Inte vill väl också ni ge er iväg”. Visitationen och evangelietexten (”text”, inte ”evangeliet” som vi kyrkligt förnyade säger och undviker det textuella på så vis) visar tydligt att frågan är felställd. Så sker undret, motsättningen är upphävd i det där allmänmänskliga. De outhärdliga berättelserna är inte riktigt det Jesus säger utan det som människor berättar. Förändringen är värd att lägga märke till. Då ska det kyrkliga vända sig till den allmänmänskliga stökighet där Jesus står. Slutsatsen av biskopsvisitationen står klar för oss alla.

Jag känner igen hållningen. Det är neologin igen, den där prästerna ska predika om vaccinet och potätera. I korthet: detta ger ingen kyrklig förnyelse och är till hela sin art en styggelse. Styggelsen ska kallas vad den är: borgerlig religion. Men det ska sägas, Antje är en religiös ärkebiskop. Och på sitt sätt visar hon en kyrka som mer är den samtidssvenska än just Kristi kyrka. Plausibel på sitt sätt, men bara på sitt. Den kan gestaltas liturgiskt rikt och somliga låter lura sig. För den som läser hennes predikan behövs ingen eftertanke. Budskapet står omedelbart klart. Predikan? Hur tröstade, lärde, förmanade och varnade Antje? Men visst lät det vackert och småputtrigt var det också. Det är för somliga den moderna Svenska kyrkan av idag. Det finns något annat att längta efter…