Susanne, Susanne, stoppa huvet i en spann!

Det blev en fyndig rubrik, folklig och poetisk på en och samma gång. Men The Rap-Woman är inte den enda som behöver spannen. Hon kan förstås ha nytta av den för att slippa se Falkenbergskombinatet och den mindre smickrande uppmärksamhet som detta kombinat får medialt. Vad kan hon göra? Titta på. Det var kanske klokt att förvandla en visitation till något som liknar en trivsam församlingssammankomst. Kaffe serverades säkert. 

Sedan har vi problemet med kyrkopolitiker som stiftscheferna måste relatera till. En majoritet av kyrkopolitikerna i Sveriges  land har ingen egentlig personlig kunskap om vad Jesus hade för sig på korset eller vad han gjorde efter sin begravning. De uppfattar martyrernas öde som olyckliga omständigheter – om de alls tänker på dem. Lucia kan ju firas ändå. Kaffe serveras. Och lussekatter samt pepparkakor.

Att prästen är i kyrkan och håller på med sitt för dem som är intresserade, vets också. Men främst är det byggnader och ekonomi som upptar intresset “och det går ju”, som kyrkorådsordföranden i Blädinge uttryckte saken för ett par decennier sedan, ”bra så länge man inte blandar in religion i det hela”. 

Det hör i denna situation till den kyrkliga normaliteten, att stiften prioriterar de hårda värdena – servicebyråer för ekonomi och stöd för fastighetsförvaltning samt därtill funderar på ett nationellt lönecentrum. Att konsekvenserna av alla dessa rationaliseringar blir ett utglesat nät av personer i de små församlingarna (i klartext: det blir en präst som reser till församlingen då och då för gudstjänstarbete på obekväm arbetstid samt till en expeditionstid och ett vaktmästarteam, som kommer i skåpbil för att jobba effektivt några timmar, dvs alls ingen som finns på plats med möjlighet till det småprat som bygger relationer) samt ett behov av administratörer kring storpastoratets hjärta – kansliet – där sammanträden äger rum. Till dessa sammanträden kan stiften skicka sina tjänstemän. Dit kan också konsulter ansluta sig. Alltid finns det något som ska effektiviseras. Det är alltså självklart att Göteborgs stift inte längre ska ha något själavårdscentrum för andlig personalvård. Här behöver The Rap-Woman inte ens en spann. Hon har själv klubbfäst beslutet.

I min militära utbildning har jag lärt mig att tänka helt annorlunda. Där går liv före när det gäller – rädda liv – och i strid måste personalen skyddas mer än byggnaderna. En död är en förlust, en sårad kräver vårdresurser och binder personal. Hus kan alltid byggas upp igen och med nybyggnation stärks konjunkturerna på sikt. Det är annorlunda med liv.

I min kyrkligt förnyade bildningstradition gäller egentligen detsamma: ”Tänk i människor!” Det finns kallelser Gud förser oss med och alla har något att bidra med. Därför ska människorna vårdas i sig själva; själavårdas. I det personligt unika avslöjas begåvning och kallelse. Det är som med en väv. Också från baksidan, det som synden ställt till med, kan man ana det rättvända mönstret. I själavården odlas upptäckarglädje.

Eftersom stiftscheferna sitter fast i den kyrkopolitiska världen med dess värden och värderingar (alltid med utgånget bäst-före-datum men likväl) är det spannen som gäller. Ner med huvudet för att undvika intryck som stör. 

När jag ändå är på frågvist humör: finns det någon förste vice ordförande i någon stiftsstyrelse som är känd för sin intelligens och kristliga kringsyn? Jag kan fråga, för jag är pensionist och därmed definitionsmässigt mindre vetande. Kanske ska stiftscheferna helt enkelt be om en större spann eller två när svaret på frågan står klart? En att spy i också.

Inifrån kan det dessutom uppkomma ett behov av att uttrycka sig efter det beramade biskopsbrevet om nattvarden. Det kom kritik, fortsätter komma och kommer mera.

Ni läser kanske Svenskt Gudstjänstliv, en årsskrift? Den bevaras på bibliotek och följs forskningsmässigt också efter flera decennier. Vad som skrivs där är för framtiden lätt tillgängligt. Kanske lättare än en masspridd liten bok?

När professor Brodd i kommande årsskrift vetenskapligt går igenom biskopsbrevet, blir han mest fundersam över hur detta herdabrev i avsaknad av herdeomsorg och spiritualitet kunnat bli ett kyrkopolitiskt manifest. Ett herdabrev bör väl vara själavårdade och uttrycka en eukaristisk spiritualitet? ”Tyvärr blir det inte bra”, lyder den professorala betygsättningen. När det kommer till de “vanliga frågor” som biskoparna tänker sig besvara är inte frågorna problemet men väl svaren. ”Problemet med svaren är bristen på konsistens och sammanhang och det ibland tveksamma förhållandet till vad som sagts i de tidigare kapitlen.” Med åren blir professor Brodd nästan lika tuff som sin mamma, det kan biskopsmötet varsna. Var är spannen?

Är det Modéus I och Åke Bonnier som främst svarat för framtagandet av biskopsbrevet? Vilka har kommit med textunderlag? Nog undrar man. Och risken också här är, att inte frågan är problemet men väl svaret. 

När nu NK i Stockholm fått problem med att man rear champagnehinkar (de progressiva upprörs…) kanske någon person för biskopsmötets räkning skulle bege sig till Hamngatan för att köpa upp ett lämpligt antal. Det vore på sitt sätt ståndsmässigt med en champagnehink från NK som spann. Det finns en billigare variant på IKEA. Den fyller också sin funktion för det sammanhang vi nu avhandlat. Billigast variant är sådana i plast på vilken stormarknad som helst. Nog med konsumentupplysning för stunden.