I Falkenbergskombinatet går det livat till, förstår jag av Hallands Nyheter, idog kyrkorapportör i det lokala. Tre år utan godkänt arbetsmiljöarbete och kritik av kyrkoherden för problem på arbetsplatsen. ”Sönderfallet fortgår enligt plan”, som alla klarsynta högkyrkliga säger. Det faller sönder på ett antal avsnitt och det faller sönder samtidigt. Få är byxade att ta itu med problemen, kanske egentligen ingen. När grundvalarna upprivas, vad kan då den rättfärdige uträtta?
Det riktigt intressanta i Falkenbergskombinatet är dock inte att det finns problem, som en tidning kan lyfta fram. Där företogs nyligen en biskopsvisitation. The Rap-Woman var på plats i två dagar, vill jag minnas. Hon mötte personalen och berättade om sitt biskopsvapen (vad och varför just detta?), sitt biskopsvalspråk (vad och varför just detta?), sin biskopskåpa (hopsömmad av återbruk, gardiner och damast, klimatnödläget ni vet!) och jag är just nu lite oklar över vad hon mer hann att anföra för den nådeshungrande personalen. Hon befann sig dock på ljusårs avstånd från vad till och med en soldat fått lära sig när en överfurir vrålar ”Jag visiterar!” Och över överfuriren fanns det många, många militära grader…
Ska det inte tänkas att just metoden för att icke-visitera utan använda tillfället till en ämabel visit ute i stiftet gör att de stora rubrikerna om missförhållanden några veckor senare kan läsas av en häpen halländsk allmoge? Underlåtenhetssynder är också synder. Men begripliga. Visitationen ska vara trevlig.
Jag har sett tillrättavisningar av det slag jag ogillar, sådana som trycker ner underställd personal. Jag har sett andra instruktioner som faktiskt ställt till rätta, styrt på sak och inte person. Ska det lyckas, behövs fingertoppskänsla eller näsa för vad som kan vara problem och det har den skaffat sig som börjat med att vända klack på kaserngården. Då kan man se och inse. Det krävs också en miljö där problem öppet kan tas fram för att lösas. Så var det uppenbarligen inte i Falkenbergskombinatet. Då skulle Hallands Nyheter inte haft två artiklar i ämnet och kanske fler i pipe-line.
Så vad gjorde The Rap-Woman egentligen på visitationen? Kunde ingen hjälpt henne bort från det episkopala utanverket, hur inkännande det än skulle framställas, till de verkliga problemen? Antagligen inte. Och det är det värsta som kan sägas.
Antjes insatser i Danmark-Funbo har vi kunnat följa på twitter. En skola, en pastagudstjänst med fullsatt församlingshem, beundran inför en vandrande pinne och anförtrodd barns tankar, civilsamhällets insatser immigrationsverkets utreseboende har illustrerat Antjes glädje, för hon ”gläds alltid lite extra när det är möten i församlingar”. Och självklart gläds hon över att leda och visitera brandförsvaret!
Här ska skivorna skäras tunt. Kommunikationen verkar verkligen ha handlat om att mer underhålla Antje och mindre att Antje med sin sakkunskap skulle vidga församlingens vyer genom visitationen. Det måste väl i Danmark-Funbo finnas verkliga problem? Jodå. Många. Dagliga. Stundliga. De handlar inte om pasta eller om en vandrande pinne och det stora problemet torde inte vara det fullsatta församlingshemmet eller de högmässor som firas i sådan trängsel att allt blir bekymmersamt. Själva den kyrkliga håglösheten när det gäller annat än församlingens kreativa hittepå-verksamhet (den som ska underhålla getterna men inte i lika hög grad föder fåren) verkar inte Antje kunna komma åt. Nu undrar vän av den bestående ordningen hur jag kan ha sådan vetskap om just Danmark-Funbo. Jag kan svara ekumeniskt: If you have seen one, you have seen them all!
Frågan om vad biskopar håller på med i den kyrkostruktur som tycks så i kris – innehållsligt, ekonomiskt, personellt och jag vet inte vad – bör ställas. Svaret kan vara att just därför att krisen är ohanterlig, måste stiftschefer ägna sig åt annat och då blir det vanliga skönljugeriet den möjliga tillflykten. De vet vad som ska sägas och de säger det – men sant är det eller blir det inte för det. Allt ska verka vara som vanligt men, gott folk, föga är som vanligt. Också vi som drog fram linjerna från 1970-talet och fick ohyggligt med skäll för den saken, tittar oss häpna runt.
Att Antje på ett rätt uppseendeväckande står främmande för vanligt församlingsliv, minns att hon i Lunds stift överlät visitationerna till kontraktsprostarna, och hellre gillar att fara på konferenserna world wide, kan vi uppfatta. Hon talar hellre övergripande om den giftiga cocktail hon beskriver: polarisering, populism, protektionism- postsanning och patrarkat.
Att somliga av oss uppfattar en fara med Antjes tvärreligiösa satsning beror säkert på att vi läst allvarliga ryska filosofer av kristen extraktion. De varnade just för detta fenomen och kunde uppfatta att det hörde samman med det faktum att världen för varje dag kommer ett steg närmare sitt slut och att kärleken då kallnar och den uppenbarade sanningen ersätts av något annat. Det där nätverket A World of Neighbours borde detaljgranskas. Antje döljer inte, hette det i Ane Kristine Brandts artikel, att samhället ska påverkas politiskt. När detta ska åstadkommas av de religiösa får vi nog be Gud bevara oss. https://www.kirke.dk/svensk-aerkebiskop-bag-migrations-netvaerk-europa-har-brug-aandelig-baeredygtighed
För klarhets vinnande: Inte sällan ska ärkebiskopar och biskopar kritiseras för att Kyrkan ska värnas. Detta är reformatorisk grundhållning. Alldeles bortsett från att det är vi som betalar kalaset när de kalasar.
Själv söker jag mig idag till ljuset från Lund även om jag just nu hamnat i tvivelsmål om jag kommer fram till Lund. aKF:s styrelse sammanträder och talar bland annat om athanasius.se
Har ni prytt er, familje, släkten, grannar och församlingen med pins med Athansius vackra konterfej? Beställ annars. Gå in på hemsidan.