Alla Hjärtans Dag

Jag läste ut Tadeuz Norwids bok Europa skvallrar, Fredborgs Förlag, Stockholm 1946 i går. Det var  läsning som fördystrade tillvaron, inte minst det där när Europa delats upp i Jalta-överenskommelsen och Stalin fått Polen. Det märktes en mentalitetsskillnad för de polacker som var i London och som stridit och blött för de allierades sak. Minns Monte Cassino med mängden polska gravar till exempel. När historiens bulldozer gick fram, manglades Polen under den. Min reflektion? Detta var orätt. Men England kunde inte handla annorlunda. Det är för mig det uppenbara djävulskapet, detta att det inte finns några alternativ annat än de dåliga. En annan ståndpunkt om Polen, som ligger där det ligger, hade medfört hot om ett nytt världskrig. Det var bedömningen. Emigrantregeringen upphörde den 5 juli 1945.

Det cyniska spelet illustreras. Författaren ser inte att han har någon chans i det Polen som skapas. ”De kan till exempel kalla mig fascist…” Det tycker hans samtalspartner inte spelar någon roll, han kan ju bevisa att han inte är eller varit det.

Då berättar Norwid:

En råtta ser en hare springa allt vad tygen håller över gränsen. ”Vart ska du ta vägen?” ”Har du inte sett en förordning att alla kameler ska kastreras?” ”Nå, du är i alla fall ingen kamel.” ”Det blir nog först sedan de har kastrerat mig, som jag får bevisa att jag inte är det.”

Naturligtvis är Norwid borgerlig och bedömer tillvaron ideologiskt så. Det är inte där jag blir upproriskt upprörd. Det är när jag läser detta:

”Varje kväll vid lyktornas svaga sken, i portgångarna, i ruinerna av fabriker ochhus, i de offentliga parkerna utspelas en verklig orgie i lösaktighet till billigt pris eller fullständigt gratis. De tyska kvinnorna är fruktansvärt erotiskt utsvultna. ’Komm mit mir, ich bin billig’, ”komm Liebchen, nur zwei Zigaretten’, hör man vid mörkrets inbrott på gatorna. Och det är inga prostituerade, utan helt enkelt stadgade och anständigt klädda damer, stillsamma och feta mödrar. Långa år i ensamhet –mannen eller den älskade i kriget eller också utarbetade till följd av åratals slit – har inte täckt behovet av manlig energi.” (aa s 274)

Man behöver inte vara en fromt tänkande kvinna för att hävda att den här sortens karlar ska hängas upp i det lilla dom har. 

Jag fascineras dock av hur tillvaron, verkligheten, läggs till rätta. Norwid ser vad han vill se och tolkar som han vill tolka – till det bästa (för honom). Om jag därtill skulle ge honom rätt och säga att analysen stämmer, här är de utsvultna, återstår likväl det etiska problemet och inte bara för sippa präster. Dr F kan säkert göra en genomtänkt etisk analys av situationen. Själv fastnar jag inför hur en man kan vända bort situationen från sig själv, från sitt ansvar, från alla komplicerande faktorer. Man kan om en man säga vad man vill. Men problemet är inte minst det mänskliga, driften, märk mina ord, att lägga allting till rätta och undvika de komplikationer som annars skulle varit helt uppenbara. 

Norwid ger sig inte. Han har förstått.

”Tvärtemot vad de flesta utlänningar i Tyskland tror, kan jag försäkra, att det från de unga tyskornas sida inte bara är frågan om vinnings- och njutningslystnad.  Det är kanske huvudsakligen fråga om umgänge med normala människor, med män som inte anser disciplinen för den enda saliggörande dygden och patriotismen för den enda för en man värdiga känslan, med män som inte fått hjärnan och hjärtat ersatta med partiprogram och soldatreglementen.” (aa s 277)

Ni tror att jag valde citaten för att det är Alla Hjärtans Dag. Kanske. Men än mer för att hjärtat är ett illfundigt ting. Det kan man se en dag som denna med hjälp av den behjärtansvärde Tadeuz Norwid. Var ser vi i övrigt den farliga cocktail som också i fina salonger och inte bara i ruiner blandas av bedrägeri och självbedrägeri?

Hur är det därtill med de kristnas kallelse ”att vara hjärtat i en hjärtlös värld”? Det låter vackert när det skrivs ut så här. Norwid uppfattade sig säkert som en vänlig man i mötet med dem som behövde “manlig energi”. Men det finns somlig barmhärtighet som blir obarmhärtig. Detta ska jag som en motståndshandling fundera vidare över just denna dag. Hjärtat fungerar inte utan hjärna, men hjärnan fungerar heller inte utan hjärta. Hjärtat pumpar det blod som ger hjärnan syre och hjärnan styr processerna så att min fina kropp fungerar, tror jag mig ha förstått. Men Norwid fick jag problem med. Liksom med många andra “behjärtansvärda”.