Det är bara att erkänna: Jag nås av informationer. Fader Jan i Långsjö skulle en gång i en kyrkosociologisk undersökning besvara frågan varifrån han, som ledamot av stiftstinget, hämtade information. Andra stiftstingsledamöter skrev upp ett flertal tidningar och tidskrifter de höll sig med. Det hela var mycket imponerande. Fader Jan skrev: ”Skvaller.” Det var rätt befriande och i det väsentliga sant – även om fader Jan läste annat också. Skvaller är en kreativ och intelligensbefrämjande social umgängesform. Intelligensbefrämjande? På alla sätt – inte minst så att den som får höra skvaller omedelbart känner driften att försöka leverera något än mer uppseendeväckande. Så lever vi i det kyrkliga livet också som pensionister.
Skvaller om somliga tilltagna prästlöner intresserar alltid, men jag sätter mig över sådant. Däremot har jag lite svårt att finna mig i mediernas ointresse att i lokaljournalistiken berätta vad kyrkoherdarna för sitt tunga ansvar drar ihop på en månad. Jag har också lite svårt med att ekonomireportrar bara pratar börs och börskurser. Hur mycket Stockholmsbörsen gått upp under dagen är väl lika intressant som om SMHI skulle meddela den genomsnittliga temperaturen i landet denna dag, mätt från Stenshuvud till Treriksröset t ex?
Kunde inte en journalist av detta slag beskriva både löneutvecklingen och medlemsavvecklingen de senaste 20-30 åren i Svenska kyrkan? Min förmodan är att de på något sätt hör ihop. Färre medlemmar och högre löner? Tror ni jag har fel?
Jag kunde också tänka mig att en sociolog av lämpligt slag skulle kunna analysera själva de kyrkliga tjänsternas innehåll, kanske försöka varsna om det är högre betalt att sitta bakom skrivbord eller vid sammanträdesbord än att ha med folk att göra, men i första hand kolla vad de kyrkligt anställda faktiskt utför på jobbet. Faktiskt utför – inte bara tror sig göra. Om resultatet av dessa undersökningar skulle presenteras i lokalmedia, skulle det kunna bli fart på speleverket. Eller inte.
Om SPT inte varit så eftertänksam utan tänkt framåt, hade tidskriften kunnat göra en mentalitetsundersökning bland präster för att utröna hur de ser på Svenska kyrkans framtid, Det vore att få svar på frågan vilka vägar som bär till framtiden. Till en sådan undersökning skulle också höra att komma åt den underliggande spiritualiteten hos prästerna. Är de egentligen så svenskkyrkliga eller har de svarat på kallelser senare i livet utan besvärande mycket bakgrund i Svenska kyrkans församlingsliv och fromhetstraditioner? Vart syftar de med sin möda? Bygger de en estrad där de själva står och producerar sina egna väsentligheter för populasen? Eller bygger de en tät gemenskap, där deltagare inkluderas (utan att riktigt se om andra som kunde varit med automatiskt exkluderas)? Bygger de församling med söndagens högmässa i centrum eller hittar de på något annat, kanske med psalmer och texter på väggen och något de kallar ”karismatiska inslag”? Man skulle vilja veta.
Modéus I har inte skickat mig sin nya bok. Den handlar om bönen. En människa ber 20 000 gånger per dygn, tror jag mig ha förstått att Modéus I hävdar i boken. Verkligen? Jodå. Varje andetag är en bön. Varför skulle lärjungarna då be Jesus lära dem be? Det vore säkert av värde att få en teologisk uttolkning av vad andra kroppsliga behov uttrycker rent andligt sett. Om peristaltiken gör sig påmind och det blir ett naturligt behov att reglera gastrycket just där – vad är detta andligt sett? För något är det väl? ”Det hördes ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt”, skriver Sankt Lukas. Kan det vara något i den stilen? I grunden tror jag, som är döpt i staden, att man ska passa sig för de fromsinta som kommer från Jönköping. Utan undantag!
Annars har jag förstått att professor Sven-Erik Brodd inte är populär i de högre kyrkliga kretsarna. Men kritik mot biskopsbrevet kan också avfärdas med det invanda biskopsargumentet: ”Då har du inte sett hur illa det var från början. Vi fick igenom betydande förbättringar.” Vi har inte sett hur det var, och vad som blivit bättre kanske någon kan utreda, men sådant dröjer och blir med åren allt mindre intressant. Att ingen biskop på ett enkelt sätt hade mod att torpedera det hela, noterar vi också. Ingen biskop sa alltså: ”Ni kan skriva vad ni vill, men detta är jag inte med på och något biskopsbrev som ni skriver för mitt stift blir det inte.” Man kan slå näven i bordet. Eller göra som statsrådet Skoglund, som likt Sackaios inte var ansenlig till växten. ”Statsrådet blev argt, reste sig i sin fulla längd och slog näven i tröskeln”, som det hette från Kommunikationsdepartementets dåförtiden insatta. Varför gör inte biskopar så? Är förklaringen att natur, urval och gudsnådelighet samspelar? Det kan ni skvallra vidare om!