Brydd är jag, fast jag väl i egentlig mening inte behöver bry mig. Ska jag mest vara nöjd med min fascination av hur biskoparna visiterar församlingar?
Nu är Antje igång och ”visiterar” Uppsala brandförsvar, elever på Sävjaskolan, Sävjabiblioteket, Sävja Fritidsgård, Sävja ungdomsmottagning och Uppsala ungdomsjour. Jag trodde de tiden var förbi. Biskopen besökte en gång Oskarshamns varv och frågade svetsaren: ”Och vad sysslar du med?” Det uppfattades vara Svenska kyrkan i arbetslivet! Vad frågar Antje? Kollar hon hur snabbt brandpersonalen kan fixa slangkopplingarna? Har hon några synpunkter på hur man tar in och rengör materielen efter en utryckning? Ställer hon någon fråga om anlagda bilbränder? Man vill gärna veta för att slippa vara brydd. Kanske är det enkla svaret att ärkebiskopsämbetet visar sig relevant?
Skola och ungdomar går alltid hem – inte minst i kombination med kyrkliga överhetspersoner. Men är det kyrkliga engagemanget så starkt att detta engagemang motiverar visitationen? Eller är det, hemska tanke så, att Antje kan utnyttja barn och ungdomar för att visa sin relevans? Ställs annars frågan om evangelisation i ungdomsvärlden? Hur är konfirmationsfrekvensen? Och medlemsutvecklingen?
Jag tänker alltså att en visitation borde vara en uppkollning av det s k läget med frågan i bakgrunden från visitator till församlingen: ”Vad kan jag göra för er för att era problem ska kunna hanteras när det handlar om smala kyrkliga basen, ålderssammansättnigen eller den kyrkliga kollapsen?” Därtill: ”Vad har hänt siffermässigt i er församling under min tid som ärkebiskop?” är väl en skojig fråga att ta sig an. ”Hur mår ni egentligen, ni som förstår att det vi håller på med egentligen inte håller?”
Det kräver tid innan den sortens frågan kan ställas, tid för samtal och kritiska iakttagelser i den kyrkliga vardagen och förtroende parterna emellan. Det måste frågas rätt och riktigt om biskopen ska komma åt de frågor som kan leda kyrkoarbetarna till tårar över hur det faktiskt är. Om Jesus grät över Jerusalem, ska inte kyrkoherden gråta över Danmark-Funbo och ärkebiskopen över Svenska kyrkan? Om Antje kommer så långt, vet jag inte. ”Besöket är en biskopsvisitation vilket innebär att ärkebiskopen möter företrädare för lokalsamhället, medlemmar, anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare samt tar del av församlingens verksamhet.” Ordet var ”samt”, sa Bill. ”Dessutom”, sa Bull. Tvivel är min arvedel. Antje är iväg under tre korta dagar och ska hinna med panelsamtal och gudstjänster.
Hon ska väl hinna lägga ut temat hon valt för visitationen också.
”Temat för visitationen är ’Vilka vägar bär till framtiden?’.
– I profeten Jesajas bok läser vi att Gud vill ge oss ”en framtid och ett hopp”. Gemensamt ska vi ställa frågor och samtala om hur vi både modigt och ödmjukt tar emot och gestaltar framtiden. Hur odlar vi hopp inför vår tids utmaningar och utifrån de löften Gud har gett oss? säger ärkebiskop Antje Jackelén.”
Här havererade min tankeverksamhet. Det är med framtiden som med klimatet, det är kanske inte så mycket vi kan styra? Kommer inte framtiden hur vi än gör och är den inte en Guds gåva? Gud vill, jag har hört det upprepas, ge oss en framtid och ett hopp. Ge oss. Blir frågan då hur ”vi både modigt och ödmjukt tar emot och gestaltar framtiden”? Jo, för en reformert blir det frågan, men knappast för en evangelisk. Har vi problem i Svenska kyrkan nuförtiden? Kan någon säga att tillvaron är på väg till ett möte med Kristus och att frälsningen nu är oss närmare än när vi kom till tro? Eller handlar framtidspratet om annat än kristen tro och eskatologi?
Kan vi veta vilka vägar som bär till framtiden när vi inte ens vet vad framtiden är? Är framtiden en dag, en vecka, en månad, ett år, ett decennium… Självfallet har barn utnyttjats för visitationen på sedvanligt vis. Beskäftigheten förnekar sig inte och den är genusbestämd, tro mig. Barnen har fått göra konstverk på visitationstemat ”Vilka vägar bär till framtiden?” Finns det några teckningar från nattvardsbordet i Danmarks eller Funbos kyrkor? Eller har barnen illustrerat lagiskheten? Genom att vi anstränger oss för vår rättfärdighet banar vi väg till framtiden.
Det blir fler begåvade samtal. Öppet församlingsmöte med ämnet ”Hur blir livet hållbart?”. Ärkebiskop Antje Jackelén leder panelsamtal om hållbarhet ur olika aspekter – ekologiskt, ekonomiskt, socialt och andligt. I panelen medverkar församlingsborna Claes Lindbergh och Eva Nordblom samt Elin Röös på Sveriges lantbruksuniversitet som forskar och undervisar kring hållbar matproduktion och hållbar markanvändning. Andligheten kom med i uppräkningen och det kan bero på att de andra frågorna nu torgförs som existentiella och då ska det kyrkliga ledarskapet fram. Oss emellan går jag inte riktigt på det. Det beror på att jag numera är lagom gammal utan att ha hunnit bli dement, tror jag. Även om tankeverksamheten inför det mer häpnadsväckande understundom havererar.
När jag funderar över visitationen får jag till sist trygga mig till vad som sägs om en biskopsvisitation:
”Detta ingår i biskopens uppdrag och ledarskap.” Ledarskap är vad biskopsvisitationen gestaltar! Det är tankeväckande. Antje leder sålunda bland annat Uppsala brandförsvar. Det var en nyhet – men självfallet en mycket välkommen nyhet. Hon har kanske lärt sig av företrädaren Anton Niklas Sundberg, som under sin biskopstid vid branden i Karlstad år 1865 svor och släckte, medan borgmästaren bad och grät. Tänk själva med hjälp av Gustaf Fröding:
Det smattrar, det knattrar och knakar,
det brakar, ett tak störtar samman,
det bolmar och ryker och sprakar
och starkare vräker sig flamman
i höjden och vidt över gårdar och tak
och dovt ljuder dån och vildt ljuder skrik och brak.
Mitt i allt detta förskräckande leder Antje det brandförsvar hon visiterar…
Som vanligt gäller att den pressinformation som läggs ut från Svenska kyrkan tas emot med rörelse och som vanligt säger vi inte om rörelserna är läpparnas rörelser eller rörelser i hjärtat. https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/mot-arkebiskopen-pa-temat–vilka-vagar-bar-till-framtiden