Hela dagen firar jag min namnsdag, men återhållsamt. Jag inledde med att fundera över Svensk Pastoraltidskrifts, SPT, nya självdeklaration. ”– en eftertänksam röst i Svenska kyrkan.” Vilka av apostlarna var eftertänksamma? Inte Petrus som vi kan se, inte tordönsmannen Johannes, som gällde för att med åren ha blivit mildare, men som inför villoläror och villolärare (heretiker och heresier) kunde bli lika uppbragt som tidigare. Paulus ska vi inte tala om. Den ende som möjligtvis skulle kunna sorteras in bland de eftertänksamma är väl – Judas Iskariot. Det blev inte så lyckosamt.
Martyrerna då? Stefanos och Polykarpos lika – de visste vad som väntade, men eftertänksamheten fick genom dem ingen röst. De stod för insedd sanning oavsett konsekvenser. Detsamma gäller de kvinnliga martyrerna, Lucia för att ta vårt populära helgon.
SPT kom till i den kyrkliga förnyelsens sammanhang och samlade fromt folk från låg- och gammalkyrklighet också. Det var kanske inte så eftertänksamt att stampa fram en ny tidskrift när Svensk Kyrkotidning fanns och hade stor spridning som prästernas kårorgan. Hade grundarna varit eftertänksamma, kan det nog spörjas om det skulle blivit någon SPT. Rundbrev om Kyrklig Förnyelse gav f Jan Redin i Långasjö ut. Eftertänksamt var inte bladet. Det skrevs utan all beräkning, eftersom det fanns idéer att kommunicera. Fast möjligtvis var det en eftertänksamhet som gav SPT dess namn. Namnförslaget som förts fram var annars Svärdet och Mursleven.
Eftertänksamhet har dock varit paradgren för somlig högkyrklighet. Ragnar Ekström i Landskrona var en sådan eftertänksam högkyrklig. Av hans visioner återstår väl inget i Landskrona. Fader Gunnar var på inget sätt eftertänksam. ”Man kan vara så försiktig att man dör av det”, sa han och citerade sin vigningsbiskop Gottfrid Billing. ”Man ska ta det försiktigt med försiktigheten”, sa han också. Det gjorde han. Men självfallet fick han kritik från de eftertänksamt försiktiga i Lunds stift. Jag kan påminna om Ragnar Ekströms artikel i Meddelande från Laurentiistiftelsen ,r 1/1950, där han skrev att ”bruk av rökelse, korgossar och andra onödigheter … individuella och hemmagjorda prästdräkter … i hög grad skadat kyrklig förnyelse.” Fader Gunnar kände sig alls inte träffat av kritiken, han företedde inte ”vare sig till sin inre essens eller genom sin yttre apparition” något egenartat eller från mängden avvikande. Hans enkla svar la han i Henric Schartaus mun (fabricerat!): ”Det finns tillräckligt många präster som äro korta i rocken!”
Korgossar hör till onödigheter. De bär brännas eller skickas till biografen eller fotbollsplanen i stället för att genom medverkan i gudstjänsten lära sig älska den.
Rökelsen är mer onödig än tobaken för den genomsnittlige prästen men med ett citat svarade f Gunnar att rökelsen av Guds ord att döma lär förekomma i himlen, och då är det lika bra att vänja sig. ”Däremot har man ej hört att helgonen fördriv tiden med tobaksrökning. Den är faktiskt också ganska onödig.” Så hanterade fader Gunnar i polemik mot fader Ragnar, den ivrige rökaren. Men den polemiken ska nog inte uppfattas som en eftertänksam röst. Däremot fångar den vad den kyrkliga förnyelsen har som kapital; den skarpa analysen. Kanske ska den kallas förtänksam. Kunde SPT bestämma sig för att vara en förtänksam röst, den som säger vad som finns bakom knuten?
Nu har somliga av oss fått problem. Vi vill alls inte räknas till de eftertänksamma. Vi blev praktiserande kyrkokristna utan att egentligen tänka efter. Insikterna drabbade oss. Hade vi varit eftertänksamma, hade vi hållit oss långt ifrån den kyrkliga förnyelsen. Det hade på många sätt lönat sig. Hade vi varit eftertänksamma, hade vi inte låtit de kalla kyrkopolitiska vindarna förstöra våra frisyrer. Men jag tröstar mig med Giovanni Papini: ”Varför är ni så förnuftiga, så kalla? Vet ni inte, att endast korsets dårskap kan föra världen åter till besinning och klokskap? Vet ni inte att blott hänförelsens eld kan värma de stelfrusna och ge den lame lemmarnas bruk tillbaka?”
Papini ser striden: ”Den äkte kristne vet att för honom finns inga fredstider. Vi kristna är kallade till en strid utan uppehåll. Att icke längre strida betyder döden för oss. Det räcker inte att ni präster är goda kontorister på Traditionens kontor, hederliga och ansedda ämbetsmän. I poesin duger inte det medelmåttiga, icke heller i kristendom. Men ni, som skulle vara världens ljus, har blivit medelmåttornas medelmåttor.”
Papinis budskap (här språkligt moderniserat av mig) går inte att missa och ingen ska väl beskylla honom för att vara en eftertänksam röst. ”Hela världen är i det ondas våld. Ni skulle friköpa den. Då måste ni ha mod att vara galningar med den galenskap som är visdom i den Högstes ögon. Ni måste frukta, inte döden, utan som det värsta av allt: att förbli små själar, levande ett onyttigt liv.”
Etablerar sig SPT nu som ett forum där små själar ska skriva eftertänksamt för andra små själars behov av den eftertänksamhet, som kanske förklarar men aldrig förändrar ( alltså som Feuerbachs eftertänksamma filosofi)?
Jag har haft SPT från år 1966 och kompletterat med årgångarna dessförinnan. Ibland har jag tagit fram en årgång ur garderoben och blädderläst å mitt läger. Jag vet att somligt av det jag läst i ledartexterna varit betydligt mer otryckbart i utkasten, men under ihärdiga skrattsalvor vattnats ur till lagom salt- eller promillehalt. Jag har dock aldrig uppfattat att SPT framträtt som en eftertänksam röst. Kunnig, välorienterad, värderingsstyrd, ja. Men vill någon verkligen höra en eftertänksam röst? Förutom försiktiga präster av fader Ragnars eller fader Olofs (Olle Herlins) sort, han som blev biskop? Dessa två eftertänksamma herrar slogs för statskyrkosystemet, säger bara det. Jag hörde deras eftertänksamma skånska röster…
Hur ska nu de göra som alls inte vill sjunga i kör och blanda sina röster med de eftertänksammas? Starta den nya tidningen Svärdet och Mursleven? Eller nöja sig med att åka på aKF:s arbetskonferenser och bära Athansius-pin? Det är väl bara att satsa och gå all in på athanasius.se och beställa en hoper pins, formulera den stillsamma protesten som ett inlägg på sin kädsel och på allt sätt undvika att bli en eftertänksamhetens röst. Skulle jag någon gång få frågan om att medverka i SPT uppstår problem. Jag får väl tänka efter innan jag svarar. Utan eftertanke vet jag precis vad jag bör svara nu.