Jag tog fram en låda med småtryck och började bläddra. Det är något tidsödande. Vad angår mig egentligen frågan om Uno Wårdeners öden och äventyr i Vinslöv, när han var kyrkoadjunkt och fortfarande hette Svensson? Själv var jag nyfödd vid den tiden. Men stridsskriften Kristendomens kris och adjunktsfrågan av författaren Axel Olsson (som nog blev mest uppmärksammad för sin bok Asylrätt och humanism), men det är några år sedan jag läste den). Stridsskriften, Kristianstad 1949, är verkligen vad den säger. Axel Olsson går till strids och glad är han. Han ger sig på domkapitel och stiftsledning för att dessa talar stora ord om de mänskliga rättigheterna, men vägrar kyrkans unga tjänare elementära rättigheter. (aa s 33).
Olsson syftar på adjunktseländet, den förnedrande drängtjänsten som unga präster skulle göra när de skickades runt på konsistorii skjutskärra. Efter kanske fjorton års förnedrande drängtjänst hos kyrkoherdar av olika slag, skicka och fason har all must tagits ur den tidigare ambitiöse unge prästen. Han är fostrad in i den gamla slentrianen. Skulle den unge prästen vara gripen av idérörelsen Kyrklig förnyelse utmålas han som ”papist” eller ”katolik” av kyrkoherden och dennes ”personliga livvakt och transportkompani”, den s k ”församlingskärnan”: Denna består kanske ”av två eller tre äldre män med andlig åderförkalkning och ett dussin vassnästa kvinnor av typisk ’protestantisk’ surhet och egenrättfärdighet” som upprepar talet om papism på alla kaffekalas. (aa s 34)
Nu finns det också en del präster, som ansluter sig till den kombination av rationalism och okunnighet som visar sig i detta papism- och katolik-stämplande: ”Tyvärr finns det ’lutherska’ prästmän som gå med i den pöbeltrupp, vilken kastar sten och ruttna tomater på allt det pöbeln icke förstår.” (aa s 38)
Detta sagt går Olsson in på förhållandena i Vinslöv, där fader Uno fått stor uppbackning, så stor att han skulle förflyttas. Provinsialläkaren Cavallin agerade som trons försvarare för att förhindra hindra mötet till stöd för pastorn. Han agerade så att ”medlemmar av hans förnäma kultursläkt” … ”vände sig i sina gravar”, vet Olsson att berätta. Kyrkvärden J. Alfred Jönsson gjorde gemensam sak med Cavallin. Jönsson skrev insändare och visade så mycket personligt mod att han undertecknade med namn. ”Till den tappre insändaren skickade några damer i samhället att par skära dambyxor, storlek 4, i ett paket. Det är att hoppas att den lutherske kyrkovärden förstod symboliken i det paketet.” (aa s 44)
Axel Olsson slutar sin stridsskrift med några sidors referat av Giovanni Papinis (1881-1956) skrift Brev till människorna. Den översattes på sin tid av Johs J. Jørgensen till danska. Axel Olsson hade fått boken av en präst och Papini höll en straffpredikan för präster. Det är helt klart att Olsson med ohöljd entuasiasm sammanfattar denna predikan. Jag återger ett par smakprov:
Passiviteten och fanflykten ska bekännas.
”Ty denna vår kristendom, denna formkristendom, vanekristendom, konvenanskristendom är icke äkta religion. Den är endast ett sken, ett dödfött foster, en kristendom för dem som spela komedi, för hycklare, för döpta fariséer. Kristendomen har hittills mera förkunnats än efterlevts. Den har varit et namn, ett skal, men icke kärna, en vacker fasad, men icke en fast byggnad, en fana, men icke en seger.” (aa s 51)
Och prästerna?
”Alltför många av Eder tyckas endast vara kyrkans ämbetsmän, dörrvaktmästare, skrivare, bokhållare, I som skullen vara brinnande apostlar med en kallelse som förbjuder dåsighet och snarkande. Sovande delen I ut sakramenten, där I skullen varit vittnen, bekännare, lysande och levande exempel på den sanning, som flödade från frälsarens läppar.”
Papini fortsätter:
”I kunnen vara ’snälla’ och ’godmodiga’, men I saknen i Eder fåraktighet den kärlek som vill erövra och icke låter sig hejdas av former och formaliteter. Er största änglslan är att göra något stort. Era hjärtan äro antingen av sten eller dun, Edra hjärnor skulle vara tomma, om de icke vore fyllda av fraser dem I försöken lära Eder utantill.” (aa s 52-53)
Papinis frågar varför det snart bara är kvinnor och efterblivna barn som lyssnar på prästerna. ”Haven I aldrig tänkt på. att Edert kalla väsen håller brinnande själa borta från templen, att Eder praktfulla medelmåttighet icke är något för andar, som söka den Upphöjde, att Eder andes frihet och mod, som slutar precis där näsan slutar, skrämmer alla fria själar?”
Jag kan återkomma till Papini… Jag nämnde väl att hans predikan är en straffpredikan?
Och så till sist:
Ett aktuellt pärmstudium, jag har kyrkomötesmaterial samlat i pärmar, gav följande insikt från en replikväxling år 1979. Jag redovisar den gärna. Den har inte minst sin aktualitet, tror jag.
Domprosten Carl Strandberg: ”Ni byter ju åsikter i det där biskopsmötet varje månad!”
Biskop Åke Kastlund: ”Inte varje månad, väl…”