Broddskande brandutryckning

Det är mycket nu. Inte bara för Antje, som ska besöka Uppsala brandförsvar och genomföra biskopsvisitation i Danmark-Funbo med ödmjuka samtal. Brandförsvaret är ett tänkvärt utflyktsmål. Kan hon lära sig något om hur man släcker bränder och kanske något om att inte leka med elden? Jag tänker nu närmast på vad som händer i Antjeborg – och det händer inte bara när det handlar om biskopsbrev.

Ska vi börja med Jönssonligan?

Jönsson i Antjeborg gjorde upp med paret Jönsson på Solkusten och uppgörelsen slutade kring 4 miljoner. 840 000:- var bostadsbidrag, sägs det. 42 månadslöner. Till detta lägger jag gärna kostnaderna för den juridiska granskningen av SKUT och jag räknar generöst att där ryker 50 miljoner. Kanske någon mindre generös vill säga 40 miljoner? Problemet är att om granskningen sedan bara kostat 25 miljoner kommer vi alla att tycka att det var billigt!

De som nu säger ”inte ett öre i kollekt till SKUT!” kommer att utmålas som illvilliga. Naturligtvis har dessa illviljans kolportörer fel. Det är sant att de inte avser att lägga ett enda öre i kollekten, men det är lika sant att de inte kan det. Ören finns inte. Men kronor. De kommer inte att lägga någon krona heller. Och därmed från de högre höjderna uppfattas vara lika illvilliga.

Ska vi inte tycka lite synd om trägna SKUT-arbetare och om folk som tar stort ansvar i utlandsförsamlingarna? Det ska vi. Den där ständigt hukande hållningen inför översåtarna har också ett pris, inte bara obehaget att tala ut. Det kan de förstå nu. Och alla som vägrat förstå hur knepfrågorna i kyrkolivet hör samman, under tid fått gro och växa och hur sammanbrottet nu kommer i fråga efter fråga på många olika nivåer, har ett personligt ansvar. Märk mina ord: vägrat förstå. “Så vind och skörda storm”, säger de kloka.

Kyrkokritik är den andra sidan av det mynt som rätteligen kallas kyrkokärlek. Det har de hukande inte heller velat förstå, ty de vill ha goda dagar med lagom mycket arbete till ordentliga löner. Då är olyckskorpar ett störande inslag i stadsbilden. Jag fruktar att dessa de hukande har ett begränsat mått av kyrkokärlek, men ett stort floskelförråd att dölja denna omständighet med. Så går det i tidens längd som det går. Bara när det går Svenska kyrkan illa kan Jönssonligan som nu fira ekonomiska triumfer. Ett tag till. 

En insiktsfull kommentar finns att läsa: https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/mycket-generost-av-skut

Vi kan gå vidare till frågan om samerna. De har firat nationaldag och markerat, att liksom svenskarna har en nationaldag har Sapmi en. Jag tänkte då på Björn Söder, som resonerade kring detta att samer var svenska medborgare men inte svenskar. Vad skäll han fick. Säger inte samerna nu vad han sa då?  

Urbefolkningsfrågan är dock intressant – inte minst när Antje och Åsa lägger ut texten om rasism, hot och hat. Allt kanske inte är rasism när det uppstår konflikter mellan nomader och bofasta. Jag är inte förvånad i vart fall. Antje och Åsa får emellertid till det: ”Ett test på kvalitén av ett demokratiskt samhälle är hur det handskas med sina minoriteter.” 

Pressmeddelande skickades ut! https://www.svenskakyrkan.se/pressmeddelande/uttalande-av-arkebiskopen-och-biskopen-i-lulea-stift-pa-samernas-nationaldag-rasism-hot-och-hat-kan-aldrig-rattfardigas

Goda gärningar ska gärna redovisas medialt, tror jag Jesus sa någonstans.

Åsa har avkragat EFS-prästen, en uppenbar minoritet liksom hela den klassiska högkyrkligheten, den som har sina rötter ner i ungkyrkorörelse men också i de tidigare kyrkväckelserna, utgör Svenska kyrkans urbefolkning. Ska vi testa kvaliteten på stiftskanslier och i Antjeborg utfrån frågan om minoriteter och tanken att sådana finns som ska dömas efter sina ord? Då blir frågorna från Fridsförbunden och denna minoritets plats än mer intressanta. Eftersom biskopsmötet så kvickt kunde samla sig till ett broddskande svar, kan väl de fridsamma få ett lika snabbt besked om hur väl biskoparna vill handskas med denna minoritet, som dock till sina möten samlar väl så mycket folk som biskoparna drar… Detta kan bara bli, nej inte roligt – men under underhållande. 

Så är det frågan om biskopsbrevet. När Antje kommer till Uppsala brandförsvar får hon kanske lära sig att elden ska släckas från basen – inte genom att lågorna bekämpas. Lågorna syns, men det är elden vid basen som är själva branden. När nu Antje väljer ut några frågor som professor Brodd ställer blir det pratigt och ett svar som mest inbjuder till fler frågor. Branden är inte släckt. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/biskopsbrevet-beskriver-flera-dimensioner-i-nattvarden

Vad betyder det att det finns en mångfald som Antje uppenbarligen kan relatera till? Och vad med bekännelsen? Är verkligen bekännelsen ”en beskrivning av var Svenska kyrkan hör hemma i den stora kristna familjen”? Vilket är sakinnehållet i beskedet att det inte finns ”en snäv nattvardssyn i Svenska kyrkan” om det inte betyder att här kan det läras om eukaristin rätt mycket olika och att biskoparna härvidlag gillar olika? Eftersom många hanterar nattvarden som dem lyster blir därmed nattvardssynen inte snäv? “Verkligen?” skulle professor Lars Österlin oefterhärmligt ha sagt.Skulle Yngve Brilioth mena att de olika perspektiven på nattvarden skulle vara kalejdoskopiska, dvs beroende på hur kalejdoskopet skakas. Jag tillåter mig betvivla. Brilioth var allvarligare än så. Här skapar Antje ideologi, inte teologi. Det är hennes enda möjlighet att hantera de eukaristiska differenserna i Svenska kyrkan – och de uppenbara heresierna dessutom.

När Antje beskriver ”biskopsmötets konsensus” om koncelebrationen står det inte på förrän enskilda biskopar avviker. Intresseklubben noterar. Men då faller kanske det där storstilade om biskoparnas ansvar att ge vägledning? Oss emellan är det svårt att ge vägledning för den som inte vet vart vägen bär. Prosten Edwall hade nog rätt: ”Kyrkans största problem har alltid varit dess biskopar.”

Professor Sven-Erik Brodd tog upp den självklara frågan om sakramentsskåp när saken gällde det överblivna brödet. Antje samlar sig och svarar att frågan ”överhuvud taget” inte diskuteras i biskopsbrevet. Det är väl – om saken skulle gälla vägledning – rätt uppseendeväckande då att saken överhuvud taget inte togs upp?

Eller inte. 

Biskop Anders Nygren var, som jag till utmattning brukar påminna om, klart kritisk till den här sortens gemensamma brev. Det slinker alltid med formuleringar och ställningstaganden man inte riktigt kan försvara. Bättre skriva något eget, något man kan stå för. Tänkte han. Och han brukade tänka. 

Det här biskopsbrevet har totats ihop efter att ett förslag lämnats till biskoparna, som sedan strukit och kompletterat. Det är den praktisk-teologiska metoden att klippa och klistra. Om en biskop fått med en god komplettering kan den biskopen – nöjd med sin insats – låta annat i texten vara. Men därmed har mångfalden (spretigheten) i brevet än mer accentuerats och de vilsegångna som ville vägledning lämnats rådlösa. 

Jag läser innantill: ”Svenska kyrkans biskopar har ett ansvar för gudstjänstlivet och att människor får möjlighet att utforska tron och växa i den.” Tror de verkligen detta om sig själva, biskoparna utan rösträtt i kyrkomötet? Tror de verkligen att det är biskoparna som ser till att människor får möjlighet att utforska tron och växa i den? Om så vore, kunde församlingsprästerna lugnt luta sig tillbaka. Det verkar kanske lockande?

Det är verkligen mycket nu.