Biskopsbrevet om nattvarden, Fira nattvard, kom mycken oro åstad hos kyrkligt förnyade präster. Innan jag kommer till en teologisk granskning slogs jag av en tanke. Det handlar inte bara om sakfel eller bedömningsmissar i texten. Hela projektet är misslyckat.
Om biskoparna skriver brev till hela svenska folket i en folkets livsfråga, det må vara. Men att de tillsammans ska skriva brev till kyrkfolket och sedan på förfrågan nödgas beklaga somliga formuleringar är inte bara oklokt. Det är i grunden feltänkt och dumt.
Till kyrkfolket skriver varje biskop själv egna brev.
De särskilda problem eller utmaningar som stiftet står i, vet förstås biskopen något om och kan med pastoral omsorg lägga ut texten i de frågor som skaver. Då behöver inte präster fundera över om sakramentsskåpet ska bort eller reta sig över det där med att blanda konsekrerade och icke-konsekrerade oblater. De behöver inte heller fundera över all pratighet som vidlåder storvulna brev från biskopsmötet, brev som inte är brev utan bok!
Om jag har rätt eller fel avgör ni efter att ha frågat stiftsbiskopen om några av formuleringarna. Försvaras de, har jag fel. Blir svaret krumbuktande, har jag rätt. Lätt som en plätt!
Svulstigt är brevet, i tanke och ord. Det är fosforister som lägger ut texten, tänkte jag, men det kanske är att smäda Atterbom, Palmblad, Hedborn och de andra klassiska fosforisterna från 1800-talets början. Men det självlysande – men inte så upplysande – i brevet är jag ute efter. Ett biskopsbrev med mycket rök men lite eld, sålunda. Det förmår inte upptända mig, inte heller upplysa mig. Teologi bedrivs inte så!
Jag kan redovisa några punkter där min otro firar triumfer.
Antje skriver i förordet (s 8): ”Nattvardens bordsgemenskap förvissar oss om och om igen att vi är kyrkan, att vi lever i världen med en mission, ett uppdrag att värna om Guds rike.” Säg detta till Luther och säg honom att detta skulle vara lutherskt, då mulnade han betänkligt. Det är inte gemenskapen som förvissar om något. Det är Ordet. Vi är kyrkan? Det låter något. Men det är fosforisternas tal; självlysande. Det låter bra, men är nonsens så fort någon tänker efter.
I strid med bekännelsen anges sakramenten vara två (s 15). Här borde biskoparna definierat. Vad är egentligen konsekration? ”När instiftelseorden uttalas är det en verklighet att Kristus är där.” (s 17) Efter sitt löfte är han hos oss till tidens slut instiftelseord uttalade eller ej. Något utöver är det med eukaristin.
Jag får veta att ”alla har rätt att känna till att det finns läkande medel mot det som skadar och bryter ner livet.” (s 23) Vackert. Men då vill jag veta mer om denna ”rätt”. Är det inte snarare så, att det är en Kyrkans skyldighet, att tala om för andra tiggare var det finns bröd att få?
Sedan blir resonemanget förbryllande igen. ”Nattvarden tas emot individuellt, men kallelsen är alltid gemensam.” (s 26) Detta tror jag inte heller. Biskoparna skriver så för de är lagiska, jag kan inte få gå till mässan för nattvardsnjutnings skull eller för glädjen att vara ihop med Jesus. För den som umgåtts med de två systrarna blir biskoparnas lagiskhet helt fel. Man får välja det som är bäst. (Lk 10:42) Världen kallar. Jag vet det också. ”Om vi delar nattvardens bröd måste vi också dela det dagliga brödet.” (s 34) Det hade varit bättre att skriva sakramentalt, dvs vi får leva för världens skull och just detta faktum ändrar väl inte att också en kallelse är min egen och att just detta är en gudomlig poäng? Kunde inte biskoparna uppmuntrat mig med ett påpekande om förtroendet att få vara sänd från nattvardsbordet? ”Gå!”, säger prästen och driver ut mig i värld och vardag. Förbryllande förtroende kan jag på många sätt mena. Men biskopsbrevet är i väl så hög grad som Guds tankar med mig förbryllande, känns det som nu.
”Men det finns inga krav på hur mycket tro som krävs.” (s 32) Kunde man få veta på ett ungefär – när nu tro hanteras utifrån mängdlära? Detta är usel själavård. Hållningen leder dock till att ”barnen är välkomna”. Det tror jag också, men det är just här Svenska kyrkan håller på att fira bort nattvardsväckelsen. Sakramentskristning av nuvarande modell ger ingen förnyelse på sikt men är inte heller omsorgsfull mot människor. De får billig nåd och denna billiga nåd är obarmhärtig, som Bonhoeffer påpekat. Kyrkan är mer ansvarsfull än så genom att trösta, lära, förmana och varna. Det gäller också eukaristin.
När jag läser att ”Kyrkohandboken från 2017 står kvar i denna tradition”, dvs det som hör ihop med BEM, 1986 års handbok mm, (s 38) konstaterar jag att nu ljuger biskoparna friskt. Nog sagt. Fast frågan maler: Ljuger de medvetet eller omedvetet? Tror de sina egna besvärjelser?
Sedan får jag veta att ”Instiftelseorden är förkunnelse och proklamation och inte bara en berättelse.” Kan någon av kvinna född förklara att förkunnelse inte skulle vara berättande och detsamma med proklamationen? Nog är dessa två berättelser. Hade biskoparna sagt lite mer om hur orden över brödet och vinet konsekrerar, hade jag varit glad. Det behövs lite bröd, lite vin, lite präst och så Ordet. Då kan prästen säga: ”Vi har gjort vad vi ska och därför är det som det ska, det har Jesus själv lovat.”
”Varje gång som nattvarden firas skapar samma Ande enhet vid vårt nattvardsbord.” (s 43) Är det verkligen så? ”Social, politisk och kyrklig splittring utmanas av den gudomliga verklighet som vi möter i nattvardens delade bröd och vin.” (samma sida). Om det vore så, tror jag inte att biskoparna skulle förhålla sig så nonchalant till faktisk kyrklig splittring som de gör. De ska dömas efter sina ord, stackarna. ”Detta är en gemenskap som förpliktar oss att söka enheten på djupet.” Gör det då!
Jag har nu gått igenom halva Fira nattvard. Här slutar dagens läsning. Läser jag noga ser jag inte bara vad som sägs i brevet/boken. Jag ser vad som inte får sägas också. Den där nattvardsväckelsen i Svenska kyrkan, som alla skryter om, kom till trots biskopar, trots kyrkopolitruker, trots dåliga vanor. Det var präster som sett den himmelska synen i Osby, Långasjö, Vrigstad, Moheda, Hallaryd med flera orter som bar denna väckelse och misstänkliggjordes gränslöst. Detta låtsas inte biskoparna om. Jag skäms på biskoparnas vägnar. Någon måste ju göra det – och varför då inte jag?