Nog hajade jag till när jag läste The Rapwoman. https://www.svenskakyrkan.se/goteborgsstift/biskop-susanne-vigde-tva-praster
Hon menade inte bara att det är utan att vi firar Förintelsens minnesdag. Gör vi? Firas den? Varje år? Verkligen? Eller högtidlighåller (ett odefinierat ”vi”) minnet av den? Jag firade inte, jag talade, bad, sjöng och högtidlighöll så. Jag tänkte en stund på Morsan dessutom. Men det är fullt möjligt att det finns kanaljer som firar. Och så finns det kanaljer som är osäkra när det handlar om språk. Med tanke på att de träder fram som Ordets tjänare är det något att haja till för, om ni hajar vad jag menar.
Vad sa The Rapwoman mera? ”Kristna och judiska teologer har sedan Andra världskriget ägnat åtskilliga böcker och diskussioner åt frågor om Guds allmakt och mänskligt lidande.” Det märkliga var väl egentligen att det dröjde flera decennier innan frågorna egentligen togs upp. Man kan förstå att mer basala frågor krävde uppmärksamhet, trots allt. Åtskilliga är knappast böckerna heller om ordet ska ha någon mening.
Men kan man tro på Gud efter Auschwitz? frågades. Svaret kom:
”Att det går att tro på Gud efter Auschwitz, ja det vet vi, för vi sitter här och i går möttes den judiska församlingen i synagogan. Men hur ser vår tro och vår Gud ut?
Fixarguden på molnet, med starka drag av jultomten, är definitivt död.
Tron med de enkla svaren på livets verkligt svåra frågor är inte trovärdig.”
Klara besked även om svaret ter sig vara ett enkelt svar på en verkligt svår fråga, men jag bråkar inte.
Den där ”fixarguden” ter sig dock som en halmgubbe vilken The Rapwoman konstruerat för att hugga ner. Lite för enkelt för att imponera på en sådan som mig. Den som blivit imponerad kan räcka upp handen nu. The Rapwoman fick så upp nivån i Göteborgs domkyrka:
”Men det hör till min övertygelse att vi behöver gemenskaper som brottas med de existentiella grundfrågorna och som inte värjer för ondskan, också den i oss själva. Rörelser som håller fast vid att människan inte är världens centrum och som tror att det finns ett tilltal utifrån som manar oss att ta ansvar för varandra. Församlingar som i sin gudstjänst tillber Gud, förvissade om att denna Gud aldrig kan fångas till fullo i det mänskliga språket, sådana församlingar vill jag vara en del av, ja – denna kyrka vill tjäna och leda.
Att vi som kyrka tror på Gud är hör (sic! DS) till det självklara, men det vi ständigt måste tala och tänka om är hur våra bilder och föreställningar om Gud ser ut?”
Det som är obegåvat och illa tänkt kan uppenbarligen framställas under stora åthävor. Vem i hela Kyrkans historia har påstått att Gud till fullo kan fångas i det mänskliga språket? Någon apostel? Något särskilt helgon? Mystikerna? Thomas av Aquino? Luther? Återigen fäktar The Rapwoman mot sin halmgubbe. Varför och med vilken effekt? Varför vill jag inte förstå. Effekten kan jag förstå. Lyssnaren kan ju bara tänka att The Rapwoman vill tjäna och leda en kyrka som inte tryggt kan hålla sig till Uppenbarelsen och inte glatt tala om Skriftens klarhet, grundbultar i evangelisk teologi.
Vad ska vi säga om att vi som kyrka tror på Gud som en självklarhet är en nonsensmening. Den leder till – oss1 Det kunde då tänkas att vi manades att genom läsning, meditation och bön skulle manas att förstå mer av det outsägliga, men icke. Vi måste ständigt tala och tänka om hur våra bilder och föreställningar om Gud ser ut. Måste? Ständigt?
Vid lunchtid i går gick jag ut med en hund, läste av vattenmätaren, skickade in denna rapport, hämtade sedan posten, skrev ett brevsvar, schasade bort katten från köksbordet, lagade mig lunch medan jag lyssnade på Ekot och allt detta måste ha tagit mer än en timme. Under denna tidsrymd tänkte jag alls inte på några av mina bilder och föreställningar om Gud. Har jag ens några? Undviker jag inte efter Skriftens bud att göra mig ett beläte? I går morse funderade jag lite över 3 Mos 18 dock, särskilt det där att Guds folk inte får lämna sina barn till Molok. Men det handlade inte om någon min föreställning om Gud.
Jag tror att jag är och ska vara oense med The Rapwoman. Ska det tävlas i grenen ”enfald” slår hon mig, och det kan göra mig olycklig. Ps 116:6 gör klart att Herren bevarar de enfaldiga, i varje fall var det så tidigare. År 1917 t ex.
Prästkandidaterna kom inte undan.
The Rapwoman sa: ” ni har genom era studier lärt känna teologernas brottningar med livets avgrundsfrågor. Det är med stor glädje och tillförsikt som vi viger er till präster idag. Vårt samhälle behöver teologer som kan föra intellektuella resonemang om svåra frågor. Enskilda behöver hjälp att tänka när livet går på grund. Vår kyrka behöver präster som är förtrogna med vår tradition och som bottnar i sin egen tro. Som kan tala, men som också vet när det är tid att tiga.”
Nu är de religionsvetenskapliga studierna inte så där självklart en brottning med livets avgrundsfrågor, inte mer än litteraturstudentens studier, tror jag. Och det där med teologer som kan föra intellektuella resonemang om svåra frågor,? Ta upp frågan om Kyrkans ämbete, säger jag bara. De är alls inte pålästa. Kanske är de förtrogna med ”vår tradition”, men jag är oklar över vilken ”vår tradition” som avses.
I vanliga fall manas vi väl att förlita oss på Hjälparen, den Helige Ande. Det är nämligen ett under om en präst blir frälst. The Rapwoman talar mer om en trapetskonstnärs balansakt:
”I mötet med de svåra frågorna och den lidande människan rör vi oss på en slak lina. På ena sidan finns det ytliga pladdret som döljer vår ångest, och på den andra tigandet som aldrig vågar säga något med risk för att det blir fel.
Som kyrka, präster och kristna behöver vi finna vägen däremellan.”
The Rapwoman kanske inte löste problemet. Teg gjorde hon i varje fall inte. Så vad gjorde hon? Vad kan vi svara efter en närmare okulärbesiktning av hennes många ord?
När Fridsförbundet ryter darrar Tornedalen, som bekant. Brevet till biskoparna kan ni nu läsa på Kyrklig dokumentation! Det är mycket nuförtiden.