“Kanaljerna”, så föll hans ord

Domprosten Hermansson är inte den förste domprost som går, men det intressanta med fallet Hermansson var att överenskommelsen fick bli offentlig. Det motiverade, tänkte jag, en fråga till Växjö pastorat om överenskommelsen med domprosten Johan Unger för snart sagt 15 år sedan. Den var då hemlig. Men kan den hemlighållas nu? Och kunde den då. Vi går till dokumenten.

Jag ber att i förbigående få påpeka, att den alerta kyrkliga pressen icke gjort detta. Jag ber – mindre i förbigående – att få påpeka, att Lantegendomen, där jag då dvaldes, ligger inom Växjö pastorat. Jag var alltså med och betalade utan att få kunna få veta hur mycket, än mindre varför.

Kanslichefen fattade nu beslutet att utlämna denna allmänna handling.

Den 21 juni 2005 träffades en överenskommelse mellan domprosten och samfälligheten. Där hette det, att domprosten på egen begäran (skriftligt) sagt upp sig från sin tjänst. När jag läser dokumenten, ser jag här den första lilla bedrägligheten. Domprosten hade alls inte sagt upp sig. Det gjorde han först dagen efter. Vad erhöll nu Johan Unger? Denna småländska fråga kan få ett enkelt svar. Han fick efter att själv ha sagt upp sig 36 månadslöner. Domprostlönen 20005 var 44 800:- men det är mindre intressant än själva tidsomfånget. Med detta kunde ingen av parterna ställa ytterligare krav.

Vera Wendt, Birgitta Johansson och Johan Unger undertecknade.

Brevet til pastoratsnämnden skrev Unger dagen efter, 22 juni. Det stämplades in samma dag. Han sa upp sig från och med den 1 september 2005. ”Samtidigt tackar jag för 14 år av spännande utveckling.” Biskop, domkapitel och kontraktsprost fick kopior.

Har inte Hermansson egentligen förhandlat lite dåligt? Han fick väsentligen mindre än Unger.

Det riktigt intressanta tycker jag återfinns i det som inte finns. År 2005 lämnades besked att överenskommelsen inte var offentlig, inte ens tillgänglig för oss som betalade. Ingenstans i överenskommelsen har detta skrivits in. När blev den hemlig då?

Det var detta herr Mohlin i kyrkomötet talade om när han sa att han varit med om ”en smärtsam utlösning”. Nu var han väl inte riktigt med vid tillfälle för enligt dokumentationen ordnades utlösningen av Vera Wendt och Birgitta Johansson med bistånd av en handläggare, personalchefen Lena Björkqvist. Det herr Mohlin tyckte var ”en plågsam upplevelse” innebar att Unger i vart fall fick plåster på såren. Nu framträder Unger som ”seniordomprost” och så har han haft kyrkoherdevikariat. Dessutom har han i Örebro blivit kyrkvärd – den enda syssla en präst rimligtvis aldrig kan ha givet att Nathan Söderblom rätt förstått, att detta uppdrag är det finaste lekmannaansvaret.

I eftermiddag fortsätter lusläsningen av biskopsbrevet om nattvarden, om jag gitter. Jag hörde en av de i ämnet lärda uttala sig om biskoparna. ”De jädra kanaljerna”, så föll hans ord om vi ska vara exakta. Vi får inte tillbe Kristus i det överblivna brödet. ” Det är inte heller förenligt med vår teologi att tillbe Kristus i det överblivna brödet.” Frågorna ställer sig på kö. Vår teologi? Är det inte bekännelsen saken ska gälla, allt annat är lappri? Om vi inte får till be honom i det konsekrerade brödet – var får vi då tillbe honom? Finns han inte där? Har konsekrationen upphört? Här borde biskoparna förklara sig. ”Jesus pös”, kan de säga. ”Han var här, men sen stack han någonannanstans.” Då frågar vi: ”vart?”

Jag letade efter begreppet ”elevation”, men det tycks vara bortlyft.  Men biskopar eleverar nu, just detta som ett tidigare biskopsbrev ville förhindra.  Biskoparna har en del att förklara.  Som kyrkvärden Märta Schultz år 1972 frågade mig efter en högmässa i Kalmar domkyrka: ”Herr pastor, varför eleverar ni?” ”Det gör jag i lutherskt nit”, svarade jag. Kristus är där och ska tillbedjas där. Lutherskt så det smäller om det.

Jag ska läsa vidare i biskopsbrevet. Då blir det nog än mer dunkelt, som det brukar bli när det enkla ska krånglas till och det krångliga förenklas, kan jag förmoda.

Den dysterhet kanaljerna skapar, hanterar jag effektivt genom att glädja mig över Sven-Erik Brodds och Gunnar Wemans nya bok Liturgi i Svenska kyrkan (Artos 2020). Den måste införskaffas i mängd för församlingsbruk, inte minst som ett av förslagen är att studera det lokala liturgiska livet, En lysande idé. En studiecirkel, säger jag, och det betyder inte att den kyrkliga personalen inte kan få tjänsteexemplar. Detta är boken kloka präster satsar på omedelbart. Fasteläsning, samtal vid fika, the Sky is the Limit… För att inte tala om att Brodd och Weman ger vård för sorgsna som läst biskopsbrevet, sett och insett! Detta är en bok av det slag om vilken det sägs, att har du två par byxor så sälj ena paret och köp boken.

I boken finns bilder på sakramentsskåp (s 204). Vid sakramentsskåpet med röd lykta kan ”en praktiserande kristen hämta näring för sin tro utifrån biskopen Martin Lönnebos tankefigur att varje människa är ett sakramentsskåp, som bär det allra heligaste inom sig.” Jag som tillber Kristus i hans heliga sakrament har i varje fall Weman och Lönnebo med mig, tycks det. Välsignad och ärad är Jesus Krist!

Läs många av de minnesvärda dokumenten som berör Svenska kyrkan på kyrkligdokumentation.nu. Swisha en slant Donationer går till Kyrklig Samlings publicistiska arbete och dit räknas Dagsländor. Nu har ni ju fått info som ingen annan skaffat er,

Swish: 123 181 84 75