27 januari – en märkesdag

En minnesvärd dag är detta och jag ska minnas i Hallaryd i afton. Vi minnes både den ärorika Röda arméns befrielse av Auschwitz-Birkenau  för 75 år sedan (men glömmer allt det andra som följde efter befrielsen…) och vi påminns om att det denna dag är 40 år sedan Antje Jackelen, –eller hade hon fått med ett ”é” i namnet redan då? – ordinerades. Hon påpekade saken på twitter med särskilt påpekande att hon då bott i Sverige 2 år 6 månader och 24 dagar. #stolt invandrare. 

Hur svenskkyrklig blir en student på denna korta tid och hur går det till? Vi andra, som inte bara hade bott längre i landet utan också haft mer tid att förbereda oss för prästvigningen efter en kallelse som vuxit fram ur denna kyrkas andliga liv, ser vårt – eller Antjes – annorlundaskap. Det dröjde dock rätt länge innan Antje ville bli svensk medborgare. Vi firade 10-årsjubiléet av denna tilldragelse i nationens liv för några år sedan.

Ni tror att jag är på polemiskt humör? Alls inte. Jag sitter mest och funderar över mysterier i kyrkolivet. Det har jag god anledning till. Jag läser i mina pärmar med klipp, brev, dokument mm. Inte konstigt att jag drömmer mardrömmar!

Antje och biskoparna har passat på att uttala sig. Uttalanden är deras favoritgren. De är som Feuerbach därvidlag, de förklarar men förändrar inte. Kalle påpekade ihop med kompisen Engels i boken Till kritiken av Feuerbach förhållandet tidigt. 

Biskoparna menar att de 27 januari 1945 markerar slutet på en av vår tids värsta fasor. Vår tid? Kan ”vår tid” vara en tid när ingen av biskoparna levde? Alldeles bortsett från att ett antal fasor fortsatte ytterligare några månader och att Antjes pappa gjorde sitt bästa för att försvara Führern och Tredje Riket under denna tid. Det låtsas biskoparna inte om. När befriades Bergen-Belsen, när Ravensbrück? Det var i april månad. Ska man tala om de stora katastroferna ska det bli rätt i de små detaljerna. Och dödsmarscherna hör till det bittra slutet. Ingenting tog slut den 27 januari 1945.

Förresten kan man fundera över när slutet på denna förgångna tids fasor kommer att inträffa. När de som överlevde dör de närmaste åren – eller deras barn? Min vän Salomon kommer aldrig att gå fri från fasorna inkarnerade i sin mamma. Så ska det vara. Så fasansfullt är det nämligen. Detta sagt till biskopar som påminner om nödvändigheten att minnas. 

Nu säger biskoparna att de är ”medvetna om att det också i vår kristna tradition finns smärtsamma exempel på hur Jesu efterföljare i olika tider övergett och rentav vänt sig mot Jesu eget folk.” Det är snabbskrivning av historien och det verkar inte som om det är professor Emanuel Hirsch biskoparna främst åsyftar. Antisemitismen upphörde inte heller vid krigsslutet 1945, har biskoparna kommit fram till. Nu tar biskoparna till klara verba: ”Vi tar kraftigt avstånd från allt sådant.” Här stärks vår tilltro till biskoparna.

Sedan flyttar biskoparna fram positionerna. De förklarar att den 27 januari också är människovärdets dag. ”Detta är en dag som påminner oss om att vi behöver belysa och bekämpa alla ideologier som leder till att människors värdighet kränks. Varje hatbrott är en attack mot mänskligheten.” Men vad betyder det? Varje? Och vad med människors värdighet om människan hamnar i en rondskål? Vad säger biskoparna om de ska belysa och bekämpa den ideologi som gör det möjligt att utrota oönskade foster, som alls inte ska ses som barn…

Biskoparna har betalt för att vara professionella optimister. Deras predikningar slutar i himlen och något vackert bibelord brukar beledsaga deras uttalandelusta – för att inte säga uttalandelystnad. Så också nu. Men innan vi kom så långt behöver vi förstå dras viljeyttring: ”Tillsammans med människor av olika tro vill vi sprida de goda berättelserna, odla hopp och därmed bidra till att laga vår värld.”

De goda berättelserna är uppenbarligen inte det kristna evangeliet, fast det kunde kanske uppfattas vara just de goda berättelserna för just biskopar. Här är det berättelsen frikopplade från bekännelsen till Jesus för bara så kan människor av olika tro berätta tillsammans. Men hur odlas hopp utan Jesus? Prata (berätta), odla hopp och så bidrar vi till att laga världen…

Vill ni läsa uttalandet?

https://www.svenskakyrkan.se/skarastift/uttalande-av-svenska-kyrkans-biskopar-med-anledning-av-den-internationella-minnesdagen-for-forintelsens-offer