Tyskt konferensliv – Antje trivs!

Tyskt konferensliv kan glädja. Antje la på Twitter ut bilden av ett ölunderlägg, Bier-Deckel, när hon tärde öl från München, Augustiner, i Berlin. Det betyder att Antje är Svenska kyrkans första ärkebiskop att lägga ut ölunderläggsbild på Twitter. Det har inte KG Hammar eller ens Nathan Söderblom gjort, än mindre Erling Eidem och Yngve Brilioth kanske. Antje var fascinerad av abbotskräklan, som finns på ölunderlägget, kunde vi som praktiskt på plats i München öl-bildat oss, förstå av hennes twitterinlägg.

Antje var med om en storartad intellektuell fest och var glad att få vara där. Det fanns säkert många som inte var inte lektuella heller på plats. Det är ingen tvekan om att Antje trivs i detta storslagna och det tycks dem som betraktar härligheten på lite avstånd som om detta är mer storartat än det trägna vardagslivet i Antjeborg, med larmsiffror om det ekonomiska läget för Svenska kyrkan på nationella nivå, SKUT och en hel del annat som pekar på kyrkolivets hotande kollaps. Jag antar att vi borde fundera över KyrkA just som ett mönsterexempel på hur det kan gå när inte haspen är på.

Att Antje återgav hur det ser ut i den nyrenoverade kyrkan, som inte längre är en kyrka men “fortfarande mötesplats”, föder många tankar. Jag blir som vanligt dyster. Huset byggdes för att vara ett heligt rum för ett heligt möte med Gud för en gudstjänstfirande församling, men Antje tycks nöjd med att det fortfarande är en mötesplats. Hur dumt kan det bli när man blundar för vad som sker i det före detta kristna Europa? Jag tänker inte som Antje. Jag tänker att hon inte är den ärkebiskop Svenska kyrkan behöver för att tackla de verkliga pastorala utmaningarna. Så var det sagt. Och jag är alls inget troll från S:t Petersburg utan en präst som lagt sitt liv på arbete i Svenska kyrkan.

Antje fick sitta bredvid Dr Angela Merkel ett tag. Merkel hade, konstaterades det, tagit med sig sin man Joachim Saurer. “Diesmal in den Salon geleitet”. Antje trivs nog i Tyskland kan man förstå. Och ihop med Makt. Die Wille zur Macht gestaltar sig så, skulle Nietzsche ha sagt och sa det också. Nu skulle det i denna klimatnödlägets tid handla om bilderna, pluralisen var viktig, av världen. Naturvetenskapen är en sak, den fick sin plats vid denna begivenhet, och så kom det där med tron. 

Antje var på plats som en av företrädarna för de abrahamitiska religionerna. ”Hej då Jesus!” –abrahamitiskt heter det. Mer hanterligt så. 

Antje var överens med de två andra i hur Bibeln och Koranen ska läsas. ”Bara när man läser Bibeln ordagrant, är den förmodern.” Det handlar om en djupare läsning än så. Antje visste vad Luther inte fattat, det är uppenbart. Jag stavar på referatet där det påstås att mångfalden denna afton nästan var förvirrande. Eller menas med ordet ”schier” att det var helt förvirrande. Ren och skär förvirring? Jag lämnar frågan öppen. Vi talar ju om tyskt konferensliv.

Jag är dock på avstånd inte förvirrad. Jag tänker och tror alls inte som Antje om den Heliga Skrift. Jag hör till dem som med Kyrkan tänker att det inte är någon motsättning mellan att läsa som det står och fatta att det alltid finns mer att förstå. Annars skulle det väl räcka med att ha läst boksamlingen en gång för alla och inte hålla på att gneta, läsa kommentarer och utläggningar årtusenden igenom? Jag håller före att läsningen och livet hör ihop. Det är så det visar sig hur samtida och alls inte förmodern den Heliga Skrift är. Men aldrig bortom det jag stavar mig igenom. Det verkliga hotet är ju att jag skapar en egen och lite finare helig skrift som passar för eget bruk. Tänker jag alls inte förvirrad. Jag vet vad jag tror och varför. Det blir kanske inte så fint som när Antje får vara på konferens i Berlin. Men i alla fall…

Nu har jag ju entusiastisk varit på konferens själv, åkt klimatvänligt och lärt mig en del. Sjungit också. 

Det har kommit ett frågebatteri om konferensen med önskemål om detaljkunskaper. Nå, deltagarna var handplockade. De jobbar med sina bidrag till en större bok och arrangören vill inte lämna ut namnen förrän förlaget skrivit kontrakt med författarna. Att jag hör till dem kanske man kan räkna ut. Eller inte. Nu finansierades konferensen både med medel från Svenska kyrkan och med EU-pengar. Temat var, som jag angett, ”Kognitiv dissonans”, en rubrik som nog kommer att kompletteras med ”Kognitiv Bias”. Det kanske blir ännu en konferens innan den praktfulla boken kommer. Om den inte kommer som två böcker. Süddeutsche Zeitung har inte lovat att publicera en omfattande intervju med deltagarna, men det kan komma en sådan förstås. Tidningen fanns på plats.

Tillbaka till Antje. Vi får väl vara glada med henne att hon får komma ut i världen. Det skrivs för lite om hennes bortovaro från Antjeborg och alls inget om hennes sätt att sköta ärkebiskopspysslet. KG var överlupen och hördes klaga. Bertil Werkström kidnappades av de närmsta medarbetarna  – i maskopi med Brita Werkström – för att han någon gång skulle komma undan det överhängande, det som slet på honom. Antje lever ett flyktigare liv och andra får sköta det som är ärkebiskopstristessens mångahanda. Säger bara det. Fast med ett tillägg: Här finns något att skriva mer om för de kyrkliga murvlarna. Och de okyrkkliga.

Kan det vara så att Antjes frånvaro på något sätt hör samman med problemansamlingen i Antjeborg? Eller är det så simpelt att Antje har nått en position där hon kan göra sådant hon gillar och podda och twittra om sakernas egentliga tillstånd utan att behöva bekymra sig om det andra, det som tjänstemännen får ta hand om? Det vore kanske roligt, eller inte, att fråga Anders Wejryd hur han ser på saken? Fick han någonsin vara med om en storartad intellektuell fest i Berlin?

Hur tog sig förresten Antje till Berlin? Klimatvänligt tåg eller klimatovänligt färdsätt? Kanske klimatvänlig buss, kollektivt? I klimatnödlägets tid vill man nog veta.