Salig Hägg hade rätt. Det trodde jag redan när han sa det – och det måste nu vara närmare 35 år sedan. I maj månad är han 30 år död nämligen. Salig Hägg sa: ”När de lekt rommen av sig kommer de och vill att vi ska torka dem med varma servetter.” Det var den då bildade medelklassen han avsåg. ”Religion” skulle bli inne. ”Religion” – inte efterföljelsens kristna väg. Då skulle relevansen slå till och prästerna fröjdas över att äntligen få framstå som relevanta. De skulle kunna ge uttryck både för känsla och förnuft i andliga frågor och respekteras för sina många ords skull.
Jag trodde alltså för en generation sedan att salig Hägg hade rätt och tänkte att det måste bli svårt att vara Kyrka i en religiös tid. Men var det inte så i det romerska imperiet när Kyrkan växte fram? Jo, men då var de kristna medvetna om att de sågs vara ateister. De vägrade nämligen tillbe de högre väsenden som samtiden tillbad. De praktiserade sitt annorlundaskap. Det var livsfarligt, som vi vet.
Sådant går att göra för den som läst de bibelord som handlar om efterföljelse och det pris efterföljelsen har. Nu låter jag som om jag läst Dietrich Bonhoeffer. Det har jag. Praktiserad kristen tro är något helt annat än en känslans religion. Bara om Kyrkan kan göra den saken tydlig blir det lärjungaskap. Annars blir det religionssystem; anseende, respektabilitet och – relevans! Om detta senare kan jag inte se att Jesus sagt något ord, inte ett enda. ”Gån ut i hela världen och visen för alla eder betydande relevans”, hette det inte ens i 1917 års bibelöversättning. Saken är svårare än så.
Jayne Svenungsson aktualiserade Schleiermacher (1768-1824). I det ögonblicket saknade jag svårartat salig Hägg. Detta hade varit oss ett intressant samtalsämne, frågan om samtiden alltså. Det finns kyrkohistoriker som ivrigt förnekat att det finns en Zeitgeist, en tidsanda. Jag tror att de har fel. Det finns ett komplex, som kan kallas vad det är: tidsanda. Men vad det är som skapar en tidsanda utgör ett komplext sammanhang. Själva detta förhållande är inget skäl att inte tänka över det. Det finns tankesammanhang som låser in och begränsar vårt sätt att tänka. Den berömda ”boxen” är ett fängelse. Det kan de se, som ser tillvaron ur evighetens synvinkel.
Nu är det alltså på nytt Schleiermachers tid. Docenten O, som inte var docent då men O likafullt, tenterade Schleiermacher för professor Gyllenkrok. ”Är detta kristendom?” frågade professorn. O svarade ”nej” och enligt professorns mening var det svaret korrekt. Jag kanske återger situationen lite rapsodiskt, men ni missar inte poängen. Schleiermacher erbjuder verkligen en ”konstreligion” med sinne och smak för det oändliga. Den här sortens romantik bär självfallet klass-stämpel. Vilka är det som under 1800-talet sysselsätter sig med tillvarons djup, det som upplåter sig för människan i och genom en romantiserande strävan?
Jaja. Vad Schleiermacher är ute efter är en konstreligion, som visst kan finna värde i kristendomen men utan att särskilt bry sig om dess konfessionella innehåll. Nu var det sagt. En kristendom utan kristendom alltså. Inget martyrer behövt dö för. Kvar står väl inte längre en bildad medelklass utan en klass av gripna, hänförda och förundrade konsumenter. Kyrkosystem kan förse dem med precis det de, i tidens anda, menar sig behöva, eftersom de vill må väl.
Dietrich Bonhoeffer skulle kalla fenomenet ”billig nåd”, det som kyrkosystemen tillhandahåller. Denna billiga nåd är egentligen obarmhärtig mot människor. På tvärs mot tidsanda och kyrkosystem i tidens anda kan kyrkokristendom vara ett lockande alternativ. Men då måste trons människor lära sig att stå emot och göra tvärtom. Agere contra! Skulle det kunna kallas ”att göra en salig Hägg”? Distanserat men roat leva i sin tid utan att ställa sig under samtidighetens förbannelse?
Vill ni läsa, skrev Jayne Svenungsson i Svenska Dagbladet den 20 januari detta nådens år 2020.