Express-Antje

Konferensen slutade i förvirring och det var nog mitt fel. Jag återgav Antjes text i Expressen. Häpnaden över hur en ärkebiskop argumenterar och drar slutsatser var överraskande för mig, som är van vid svensk försiktighet.

Antje påstår att det är skillnad i synen på makt. 

Humanisterna påstår att ’religiösa aktörer’ som jag använder barnkonventionen som en möjlighet att flytta fram sina positioner. Ur kyrkans perspektiv handlar det inte om makt utan om tjänst: en tjänst åt barnet som ska få tillgång till den rikedom av erfarenhet och visdom som finns i våra trostraditioner. Bakom Svenska kyrkans konfirmandarbete finns sedan länge tanken att vandra med och göra en tjänst åt tonåringen i ett brytningsskede i livet.”

Så argumenterades för barnaga. Det är inte misshandel utan en tjänst för barnen som de har glädje av som vuxna. Och det där med at vandra med och göra tjänst åt tonåringen är pedagogflum. Vi ville väl ändå både svara på tonåringars frågor och på Kyrkans? Kör man det till synes inkännande, är det inte så konstigt om siffrorna för konfirmation faller. Det ska de göra i så fall. Tonåringar är inte dumma och har ont om tid.

Varför inte säga som det är rent apostoliskt? Den heliga eken i Goslar huggs ner (jag är i Tyskland) och det är ett handfast argument mot den gamla tron. Kristustron innebär inte bara att man kan se hur alla myter får sitt svar i den sanna myten, Evangeliet. Kristen tro bryter ner tankebyggnader. 2 Kor 10:5. Här hoppar, kunde kanske aposteln sagt, inga halta hönor.

Antje blir akademabel och ser för det andra olika syn på vetenskap. ”Humanisterna knyter an till den förlegade synen att vetenskaplig verklighetssyn och kristen livssyn är oförenliga. Det går mycket väl att förena vetenskap och tro. Vi är många som tror med vårt förnuft, inte emot det. Hur kommer det sig annars att kristna skolor världen runt sedan länge har stått för utmärkt vetenskaplig kvalitet?” 

Argumentet är inte riktigt hederligt för det är svepande och vad ska humanisterna då kunna säga emot. Alla kristna skolor står näppeligen för utmärkt vetenskaplig kvalitet. Antje själv gör ju inte det för den delen. 

Man kunde kanske säga att vi är många som tror med vårt förnuft, men annars hade det räckt med att slå bort den fåniga tanken att medeltidens lärda värld skulle vara obskurantism. Idéhistoria kan befria. Hur många som tror med sitt förnuft är väl ett svagt argument. ”Tron är ju mer än förnuft. Den kristna tron är en huvudsak en i huvudsak en hjärtefråga”. Om tron bara blir ett försanthållande, kalls den i gammalkyrklig tradition för ”Djävlatro”. Djävulen vet ju hur det är men har inte fäst sitt hjärta vid Jesus.

Antje kommer upp i varv och upptäcker ännu en skillnad:

”För det tredje synen på tro och religion. Humanisterna fokuserar på förtryck och konflikt. Visst förekommer det, i såväl religiösa som sekulära sammanhang, men ökad dialog och samverkan mellan religioner samt troende människors exempel i mod och civilkurage säger något annat. Humanisterna befarar att barns undervisning i tro hindrar dem från att bli kritiskt tänkande individer och självständiga personligheter. Misstaget de gör är att likställa tro med indoktrinering. Tro har förmågan att ge frihet, hopp och tillit. Hur kommer det sig annars att kristna skolor världen runt har framgångsrikt gett unga människor förmåga till kritiskt tänkande, personlig mognad och ansvarskänsla som medborgare?”  

Nå, det kritiska tänkandet gjorde somliga av oss till medvetna och praktiserande kristna. Vem bryr sig? Men så var det och är det. Därför tänker jag utomordentligt kritiskt om det system Antje står för. Men nog är tro också in-doktrinering. En doktrin, en lära, som ska delges de unga. Vad skulle det annars vara? Utan indoktrinering ingen tro i Kyrkans mening.

Alla goda ting är tydligen fyra. Antje ser en skillnad i synen på religionsfrihet. Religionsfrihet måste självklart innebära rätten både till och från religion, inklusive respekt för konversioner. Hur kommer det sig annars att kristna skolor under långa tider har härbärgerat mångfald, tolerans och inkludering?

Kanske det. Men hur långt bär argumentet om någon kan belägga att det funnits kristna skolor som härbärgerat enfald, intolerans och exkludering? Här borde Antje höjt rösten, fetat texten, för argumenteringen är svag.

Om allt detta talade konferensdeltagarna, men det small till när jag citerade Svenska kyrkans ärkebiskops programförklaring genom att hålla med ateisterna:

“Med rätta påpekar humanisterna att ‘andlig’ omfattar mer än en specifik trostradition. Det finns all anledning till fortsatta funderingar kring innebörden av andlig utveckling.

Svenska kyrkans ärkebiskop ska väl stå för det som firman tillverkar, en specifik trostradition. Och vet hon inte vad ”andlig utveckling” betyder utan fortsatt måste fundera över den saken, borde hon avgå. Konferensdeltagarna var inte nådiga. Framstår inte Antje som gradiost religiös nu?

Torgny Segerstedts ord hade kunnat användas för att sammanfatta stämningsläget på konferensens sista timmar. Och felet var mitt. Jag skulle inte återgett Antjes ord. Segerstedt?
”Fru Jackelén är en förolämpning”. Så tyckte dom. Och nu ska de ta ut ett par svenskar att dricka öl för att få höra fler skräckhistorier från Svenska kyrkan på en efterfest. Vi svenskkyrkliga dissidenter drar inte på. Vi citerar texter. Det räcker.

Vill ni ha hela Antjes text? https://www.expressen.se/debatt/svenska-kyrkan-gor-en-tjanst-for-barnen/