Ibland, men inte alltid, förstår jag att ord ingenting betyder. Vi ska se bortom det som utsägs. Det är, så mycket fattar jag, en god hållning när det handlar om heliga hemligheter, det där att säga det outsägliga. Men tekniken förväntas vi tydligen använda så fort vi läser texter från det kyrkliga systemet. Då betyder ord föga. Vi ska förstå ett stämningsläge och ett ställningstagande – det är det hela.
Två kyrkoherdar la ut en text i oktober efter en dom mot en präst. Nu ville de informera om att prästen, sedan misstankarna kom till kyrkoherdarnas kännedom i maj 2019, inte haft någon tjänst eller något vikariat. Att prästen tillfrågats om vikariat men avböjt, låtsas kyrkoherdarna inte om. Lite intressant.
”Som arbetsplats går vi vidare i arbetet för att om möjligt förebygga liknande händelser.” Jo, men den dömde var inte dömd för något som hänt på någon arbetsplats. Hur tänkte ni nu?
Sen kom i uttalandet en vers om att det som hänt är en tragedi för alla inblandade. Någonstans här tror jag att just kyrkoherdar av tjänsten deformeras så att det inte kan tala allvarligt om synden.
Till sist läser vi: ”Svenska kyrkan tar självklart starkt avstånd från all slags brottslighet och i synnerhet brott mot barn.” All slags! Fortkörning? Och vad betyder ”avstånd”? För att inte fråga vad ”starkt” betyder?
Nu vet alla att de kristna i det romerska imperiet bedrev den slags brottslighet som var upproriskhet mot kejsarmakten. Tar Svenska kyrkan verkligen avstånd från denna brottslighet, som måste inrymmas i begreppet ”all sorts brottslighet”? Och hur ska vi se på 20-juli-upproret mot Adolf Hitler? Tar Svenska kyrkan starkt avstånd från Dietrich Bonhoeffer? Eller betyder orden något annat än vad de säger?
Avståndstagandets effekter kan man fundera över. Vem hjälper avståndstagandet? Hjälper det kyrkoherdarnas självbild? Antagligen. Blir det starka avståndstagandet också en säkerhetszon kring dem själva? Så fungerar det nog. Men vad i den kristna tron och i det kristna livet säkras nu?
Brott mot barn – domen handlade inte om att prästen själv skulle begått brott mot barn rent fysiskt – skulle vara ett brott att ta starkt avstånd från ”i synnerhet”. Blir det inte lite konstigt, ungefär som med slagordet ”ökad jämlikhet”, vilket verkade kraftfullt, men innebar något väsentligen mindre än om man hävdat ”Jämlikhet”. Brott mot äldre, som innebär att deras guldföremål eller deras besparingar stjäls, är alltså inte riktigt så allvarligt. För att inte tala om mord. Jag behöver inte härja mer. Less is more. Och den här sortens texter är vanskliga om någon får för sig att ta dem på allvar.
Jag har läst anmälan mot EFS-prästen i Luleå stift. Ser jag rätt, så är tre av anmälarna anställda i Svenska kyrkan – hon som egenhändigt undertecknat anmälan anställd på stiftet och med uppgift att sköta en föredragning vid samma sammanträde som det där avkragningen beslöts. Det är makar eller exmakar som står som anmälare också. Kretsarna tycks små. Men anmälarna styrs av de bästa intentioner.
Domkapitlet fattade beslut på det underlag som lagts ut på Kyrklig dokumentation. Det andra materialet är anteckningar från samtalen/förhören med konfirmanderna, de som skedde ungefär tre (3) månader efter konfirmandlägret.
Föräldrarna uppfattar att konfirmandernas berättelser är samstämmiga. Det kan vara så. Är det ett problem eller inte? Vi brukar ju säga att berättelserna om Jesu uppståndelse inte tycks helt samstämmiga och att just detta talar för att de är autentiska.
Föräldrarna anmäler hur eller hur på material de har andrahandskunskap om och de är ute efter en markering mot konfirmandläraren. Den fick de. Tänka sig att anmälaren som undertecknar kunnat sitta på stiftskansliet och följa tillkomsten av dokument, som används mot den förgripliga, själva ”salighetshindret”. Och ingen tycks ha reagerat. Det kommer sannolikt Överklagandenämnden att tvingas göra. Och den som ställt frågan om rätts-säkerhet i Svenska kyrkan kan glädjas – men inte!
En riktig biskop hade nog hindrat allt detta på ett tidigt stadium genom att själv gripa in. Det hade varit mer rättssäkert än det vi sett och det hade på ett helt annat sätt kunnat bygga förtroendet till konfirmanderna, det som föräldrarna skrev att de var ute efter.
Om nu detta var sant. Inte vet jag. De kanske var helt nöjda med att komma åt en bigott EFS-are, en som inte trodde att homosxualitet var helt efter normen och tänkte att Gud skapat människan till sin avbild. Konstiga förställningar båda två, tycks det.
Kerstin Oderhem, EFS-bossen, ville ha sakliga samtal med stiftschefen i Luleå. Någon borde fråga Kerstin: Varför det? Är det inte lika bra att maximera konflikten? Den härskande klassen i Svenska kyrkan tycker att EFS är något som katten släpat in. Denna härskande klass vill gärna definiera bort de oliktänkande. Nu är det EFS tur. Välkommen i klubben! Man behöver inte höra till den kyrkliga förnyelsen för att tycka att det hela kan bli rätt intressant. Det finns noga taget ingenting att dialogera om med Åsa. Det saknar hon förutsättningar för. Det är andra de lågkyrkliga ska hålla ihop med. Det kan man se av Gunnar Rosendals bok Lag och evangelium, Osby 1944. Borde kanske komma i ny upplaga för bruk i EFS? Eller är den obegriplig nu, obsolet, ord utan avsikt fast de en gång hade?