Låt oss skärskåda den underliggande tankefiguren i Antje-kampanjen för barns rätt till andlighet.
Antje menar att lära känna tro, hopp och kärlek är som att lära sig ett språk. Verkligen? Är det inte snarare en erfarenhetsbaserad kunskap? Jag tackar alltså Gud för att jag är född i ett land där jag kan språket. Ska jag lära mig ett annat språk är det grammatik och vokabler och annan skit jag ska slå i mig. Hjort-Lide, Solders, H.S. Nyberg, Egnell ser jag ihop med Davidson och Bauer om jag lyfter blicken mot himmelen och knäpper hop mina händer. Till och med om jag inte knäpper ihop dem.
tgKärlek lärde jag mig mer handfast vad det är till och med bortom orden. Tro också. Det som kallas ”hopp” har jag kanske inte lärt mig än, och det beror på erfarenheter av medkristna som visat sig vara motkristna. Men jag tror likväl inte att jag lär mig hopp som jag lärde och lär mig språk. Är inte den bibliska insikten att hoppet föds där allt hopp är ute? Existentiellt alltså, inte som ett språk.
Nu säljer Antje in tron utilistiskt. Det religiösa har gett upphov till en ”dynamisk samhällsutveckling” och är inte ett problem utan en tillgång. Det är alltså – hänger ni med? – därför som barnkonventionen, nu svensk lag, kräver att ”vi” agerar. Tydligen gemensamt. Gemensamt med vem?
”Beslutsfattare” ska implementera artikel 27 i barnkonventionen så att barns rätt till andlig utveckling blir lika mycket föremål för samhällets omsorg som allt det andra. Tycker Antje. Eller är det så?
Civilsamhällets organisationer ska samverka kring alla dimensioner av barnets utveckling.
Civilsamhället ska utbilda i tro?
Dessutom undrar Antje hur vi alla kan stödja barnen i deras rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet? Hur ska kv*nn*pr*stm*tst*nd*t implementeras och hur ska Svenska kyrkan nu ompröva barnens rätt i Svenska kyrkan att fritt icke-tro 1958 års riksdagsbeslut? Här gäller att tänka ett par varv. Och barn? Är inte alla döpta oavsett ålder just barn, Guds barn? Vilken konvention skyddar denna stora grupp, som rimligtvis inte ska åldersdiskrimineras utan bemötas just som Guds älskade barn?
”Den sekulära staten kan och ska garantera religionsfrihet. Samhället är dock aldrig sekulärt så länge det finns troende människor.” Antje igen. Både stat och samhälle kan efter den franska revolutionen mycket enkelt vara sekulära företeelser även om det finns troende människor i landet. Samhället kan vara hedniskt också om det finns några kristna här och var, det var så i det romerska imperiet. Vad är det för tramsresonemang Antje för? I vilket syfte?
Det samtida problemet i Sverige är förstås att civilsamhället är statligt styrt. Så var det inte i folkrörelsernas barndom, men i vår typ av samhälle knyts rörelser i det som kallas ”civilsamhälle” till staten som ideologiska statsapparater. Vi har läst Louis Althusser. Bidragssystemen knyter dem alla till ett och samma paradigm, en överideologi om ni så vill.
När ”beslutsfattare” ska lösa arbetsuppgifter blir det alltså genom att knyta ideologiska statsapparater till Staten. Vill ni kalla staten Leviatan så kanske det ger märg åt konversationen. Det är just i sådana sammanhang som Kyrkan i all framgång far som mest illa. Martyrerna i det romerska riket visste vad de måste dö för. De nöjde sig inte med tro, hopp och kärlek. De formerade den rörelse där Jesus är Herren: Kyrkan. Det var en hållning utanför systemet. Men när systemet kollapsade, var detta vad som fanns kvar och kunde bygga civilisation och låta denna civilisation expandera genom mission. Studera det utgående 200-talet och 300-talet i det romerska riket!
Visst måste en kulturkamp till. Men den kampen förs nerifrån, inte från Antjeborg. Från Antjeborgsnivån kan det fattas beslut om barnkonsekvensanalyser, men de blir mest ett spel för gallerierna. Och visst kan en ärkebiskop uppfatta sig som beslutsfattare och ingå i ett större beslutsfattarkollktiv – men till vilken kyrklig nytta?
De församlingar som lever, tänker självklart helhet – alltså också barn. Ihop med åldringar. ”Unga sjunga med de gamla, sig församla”, ni vet. Så lever en församling som lever! Det är de kyrkopolitiker som kommer in från sidan och inte vet vad firman ska tillverka, som lägger tid och resurser på paragrafer och pappersproduktion. Jag går inte på det.
Det Svenska kyrkan på nationell nivå borde satsa på är apologetik. Det går förstås inte. Jag hörde delar av gårdagens predikan i radio. Matteusevangeliet återger inte en autentisk historisk händelse när det talas ombhm, magiker, vise män, det är själva utgångspunkten. Efter detta entydiga konstaterande av den kv*nnl*g* pr*st*n skulle narrativet hanteras för vår tid och våra sammanhang. Riktigt hur det gick, vet jag inte. Jag hade hunnit hem från högmässan i Rydaholm och parkerade bilen. Ni kan leta efter det hela själv om ni vill. Jag länkar inte.
För egen del är jag emot detta åtskiljande mellan fakta och tro. Det är intellektuellt slappt att ta till det greppet, 150-180 år gammalt. Ser jag evangelierna så är tvärtom det häpnadsväckande en del av det som utmanar mitt funderande – i den mån det inte helt enkelt slår mig med den häpnad som föder insikt. Varför ska vi alltid tro att evangelisterna håller med tricks och ändå lita på dem? Nå, ingen stor sak i detta kanske. Men om andligheten blir detta – då är det stor sak – givet att det gäller den uppenbarade tro som leder till Livet och som därför inte – aldrig! – får blir ett annat evangelium.
Nu tror jag inte Antje.
Att Jesus skapar tro handlar 3 söndagen efter Trettondedagen om och då är det inte ett språk man lär sig utan en gåva som överraskande skänks.
Hoppet hör samman med den kristna tron på Jesus – vad med annars? Hopp är överraskande insikt som slår till.
Och kärlek? Den som tror att kärlek är som att lära sig ett språk, vet inte vad saken gäller. Eller kommer möjligtvis, jag säger möjligtvis, från Tyskland.
Glenn Miller, som gjort en lika ståtlig militär karriär som min, omkom över Engelska Kanalen, annars hade kanske också tyskarna fått lära sig vad saken handlar om genom en rätt betagande sång. Spela den, dr F! Och ni andra.
Vilket P, Antjes favoritbokstav, ska vi nu ta till? P som i Pinsamt?
Vi amorösa tycker så i vart fall. Lära sig kärlek som språk!! Pinsamt var ordet, sa Bill. Plågsamt, sa Bull. De båda har tydligen någon erfarenhet av kärlekskonsten.