Mitt paper till konferensen i München måste jag gå igenom. Det håller kanske, men jag kom att bläddra i lite material, som jag alls inte trodde hade bäring på det jag skrivit, och då dök det upp en mängd intressanta ting. Jag ska se vad jag kan redigera ihop utan att bryta ihop.
Det är lätt hänt annars. Jag studerar det kyrkliga. Antisemitismen i Svenska kyrkan till exempel. Jag läste Douglas Reed, How Odd of God i går. Det är en engelsk antisemitisk skrift från år 1943 (men utan tryckår och tryckort) och Reed argumenterar rätt förfärande. Han vill hålla judarna ifrån de europeiska nationalstaterna. Han registrerade att engelsmännen tyckte synd om judarna i Tyskland utan att fatta att judarna i England blev mäktigare nu än någonsin. Han kan exemplifiera med mediebranschen. Hitler skulle nu kunna se till att judarna fick en egen stat och därmed göra slut på antisemitismen.
Säg vad ni vill, men läsa böcker gör en klok. Det fanns en europeisk och inte bara en nazistisk antisemitism. Den hade, som till exempel professor Anders Jarlert visat, betydande nedslag i Sverige. Och dåförtiden var Svenska kyrkan kanske annorlunda.
Jag kan fundera över Hugo Odebergs antisemitism. Politisk var den inte. Kanske var detta en antisemitism frikopplad från verkligheten, dvs ett klargörande av idéer och deras förenlighet resp oförenlighet med varandra. Sådant kan man få ägna sig åt. Och så krävs att vi skär de tunna skivorna så att vi ser vad som är vad.
Jag funderar också över Svenska Israelmissionen. Minns att Johannes Jellinek på ett diskret men likväl klart sätt var en av de första att beskriva vad som hände i Tredje rikets förintelseprojekt. Ärkebiskop Eidem var också informerad om vad som hände i Tredje riket. Och i den neutrala staten Sverige gällde det att lägga orden försiktigt. Alla var inte en Torgny Segerstedt och kunde inte heller får vara. Några avvikande röster kunde väl tolereras men inte många, för många blir en opinion och därmed ett opinionstryck.
Friheten Svenska kyrkan hade efter kriget i fråga om staten Israel var betydande. På plats i Jerusalem med möjligheter till konkret hjälp och med möjligheter att bygga relationer. Institutet ägnade sig åt judisk tro och judiskt liv och syftade till att föra den kunskapen till församlingarna genom de studenter som utbildats på plats. Om detta har mycket skrivits. Diakonissan Greta Andrén, med Svenska Israelmissionen som bas, var legendarisk – i varje fall i vår familj… Nej, mer än så. Jag fruktar att den sortens kyrkliga damer inte längre tillverkas. Hon hade den auktoritet som gjorde att något kunde skapas. Och basen var tydlig och fri.
När den ansvariga för Svenska Teologiska Institutet prästvigts för den evangeliska kyrkan i Det Heliga Landet (vad den nu heter) har något inträffat. Svenska kyrkan har blivit part i en konflikt och det på ett sätt som måste uppmärksammas i Israel. Man förstår livet i Jerusalem illa, om man inte ser konsekvenserna; dvs misstänksamhet. Svenska kyrkan har förlorat en dialogposition och detta så mycket mer som antisemitismen kan uppfattas ha en av sina baser i Svenska kyrkans egen heliga stad Antjeborg.
Det spelar inte så stor roll vad som sägs. Nu gäller det att ta sig till en position där Svenska kyrkan kan uppfattas vara en kompetent och trovärdig samtalspartner. Jag undrar om detta alls är möjligt. Skälen är minst två. Det finns ingen sådan kyrkoledningens vilja och den misstänksamhet som råder mot Svenska kyrkan är alltför stabil från israelisk sida. Ett tredje skäl skulle kunna vara det enkla: de som haft frågorna om hand har inte varit seriösa utan utnyttjat tillfällena för positionerande i det personliga. Inte jobbat seriöst men väl piruetterat. Men i det sista inga ord efter mig om just Jerusalem. Jag beskriver ett vanligt klerikalt förhållningssätt, inget annat.
Göte Hedenquist var sekreterare och sedan direktor för Svenska Israelsmissionen, Kyrkan och Judendomen. Han kunde nog aldrig beskyllas för att vara en kustiglurre. Han var en idogt arbetande och kompetent präst med ekumeniska utblickar och kallelsemedvetande. Ibland kommer jag på mig själv med att sakna den sortens hängivna kyrkoarbetare. Hans fokus var just arbete riktat för dialog med judendomen. Det är väl det perspektivet som försvunnit. Klart att faran för antisemitism ökar då. Det behöver man inte ha läst Douglas Reeds antisemitiska alster för att fatta. Men några och inte så få tankeställare gav hans framställning.
På vilken avdelning ska jag placera Reed förresten? Böcker före, under och kring Andra världskriget eller avdelningen där böcker om Palestina och Israel står?