Till menlöshetens lov

Patrull Räven i Moheda Scoutkår var (är?) de pigga pojkarnas patrull. När kåren firade 60-årsjubileum var vi där och skrämde yngre scouter med sjungande, kraftfull lösen och högljutt framförande av historier (skrönor) och allt det där. De unga och bleka fick förfärade se vad herrar i 60-årsåldern kunde åstadkomma när det kom till son et lumière… Lumière? Ja, det var bildvisning förstås.

Självfallet hade patrull Räven varje år en egen högtidsdag. 28 december. Menlösa Barns Dag. De pigga pojkarna var inte inlästa på dialektiken synnerligast, men de praktiserade den. Scoutrörelsens styrka är att barn/ungdomar får utrymme för eget ansvar. Till detta ansvar hör en viss kritisk hållning till ledarauktoriteterna. Vi gjorde vad vi skulle förstås. Men vi vägrade gå i takt. Jag tror det har format oss. Folkrörelser byggs nerifrån, inte som en kommandostruktur uppifrån. Vi lärde oss den självklara misstron mot fagra ord. Det kan, visste vi, låta vackert – men vara innehållslöst. Det gällde att pröva resonemangen. Patrull Räven var på många sätt ett kritiskt samtidsseminarium i lokalsamhället.

Patrull Rävens högtidsdag firas i år i relativ stillhet. Det hindrar inte att vi här och nu anlägger ett barnperspektiv. Nerifrån.

Modéus II anlade barnperspektiv redan på julafton. I Barometern/OT hette hans alster ”Julen är barnens högtid” och en pedofil tomte utgjorde illustration. Ja, pedofil betyder väl barnavän? Den lilla flickan satt i tomtens knä, hohoho. https://nxt.barometern.se/debatt/julen-ar-barnens-hogtid/

I Smålandskomposten hade samma alster fått rubriken ”Barn har rätt till andlig utveckling” och en flicka satt vid ljusbäraren i ett kyrkorum. http://www.smp.se/article/barn-har-ratt-till-andlig-utveckling/ Modéus II skrev själv att ”Julen är barnens högtid.” Verkligen? 

Är inte julen en högtid för skapelsen i sin helhet så som biskop Ignatios beskrev ärendet i brev till församlingen i Efesos kring år 110? Vad är det för särskilt barnvänligt med beskedet, att allt kom i upplösning för att själva döden skulle upplösas? Biskopen från 110 skulle fraktas till Rom för att avrättas. Han tycks mer angelägen om själva ärendet än Modéus II. Och det är en högtid när vuxna och gamla får veta!

Modéus II skrämmer mig likväl. Inte det att han tjatar om barnet i krubban utan att nämna att just detta barn är en uråldrig man, född av evighet. I min ålder kanske det vore lättare att relatera till (ur)-åldrigheten än till barnet? Angelägenheten för Modéus II är dock inte att utlägga kristologi utan att reda ut att FN:s barnkonvention vid årsskiftet blir svensk lag. Jag har inte brytt mig, men jag inser plötsligt att nu är det kris. Vägen till helvetet är stensatt med de bästa föresatser och här är ett gott stycke väg stensatt. Jurister och administratörer får julafton året runt. Det högre kleresiet vaknar också.

En sak är att barn ska ha tillgång till religiösa urkunder och dess tolkande berättelser, men också möjlighet att hitta sin trosmässiga identitet. Modéus II har fått till det. Vid barnet sida ”ska det finnas vuxna som själva är tillräckligt trygga i sin tro, som kan ge vägledning och visa på tolkningsalternativ. Tolkningsalternativ? Man kunde ju tänka sig att en biskop skulle säga ”Här är vägen, följ den!” – men nu blir det tolkningsalternativ. Vilka är de där tillräckligt trygga vuxna? 

Kristendomsundervisningen försvann år 1963/64 från den svenska skolan. Det finns få i föräldragenerationen som är tillräckligt trygga för den lagfästa (!?) uppgiften. Den vuxengeneration Modéus II skriver om, finns helt enkelt inte. 

En sekulär stat ”måste i barnkonventionens anda skapa förutsättningar så att frisk andlighet och sund religiositet (här känner jag att jag ett ögonblick har en yrsel att hantera…)  kan spira överallt i samhällslivet. Det är en religiös stat som tydligen ska konstrueras, påhejad av Modéus II och Co samt Antje i Antjeborg förstås. Riktigt vad det betyder när det heter ”som vuxna har vi ansvar för att de religiösa traditionernas livstolkning görs tillgänglig och levande för nästa generation” går inte att förstå. De unga ska ”hitta sådana svar som håller att leva och dö med”. Om det är de religiösa traditionernas livstolkning, kolla vad som skrivs i pluralis och vad som skrivs i singularis så fattar ni, ska nog detta i sin helhet ses som synkretism. Vad är han ute efter, Modéus II? Har han alls inte tänkt?

Jag kunde kanske fattat om Modéus II talat om de döptas ansvar att göra Kristus känd, trodd, älskad och efterföljd. Det hade till nöds kunnat uppfattas vara rätt vettigt även i en sekulariserad stat av svensk modell. Men nu är det – lagfäst? – samhällets aktörer som tillsammans med ”oss föräldrar” har ansvaret för projektet. Om det inte sker, vem ska ställas inför rätta för tjänstefel då?

Det riktigt obehagliga perspektivet är förstås att samhällets aktörer kommer att utgöras också av kyrkliga funktionärer, som får till uppgift att stå för “Religionen”. Det ter sig som projektet från år 1919, det som havererade, men vars avsikt var att befria kristendomen från Kyrka, sakrament och allt det där. Av detta projekt blev ingen frisk andlighet, bara borgerlig anständighet av det slag som ingen Frälsare behöver. På sitt sätt lyckades alltså projektet för ecklesiastikminister Värner Rydén var ingen Kyrkans vän. Morfar gillade honom inte rent personligen heller. De hade varit klasskamrater på seminariet.

Nu vill jag som vanligt hålla ihop med alla hundhedningar för att på allt sätt motverka att barn ska tvingas bli religiösa, enkannerligen sunt religiösa. Vem träder fram som sundhetsinspektör? Hur kunde medvetna ateister gå på det här? Och kyrkokristna? En sunt religiös är något helt annat än en god kristen, märk mina ord.

Jag kommer för egen del inte dragande med livstolkande berättelser, ni vet det där med att ”berättelsen befriar”. Jag kommer i sällskap med Herren Jesus och det som kallas och är evangelium. Detta koncept hade sin större slagkraft innan makten och makthavarna i all välmening tog hand om det och förvandlade Lejonet av Juda till ett trivsamt sällskapsdjur. Och jag säger som prosten Pehr Edwall: “Kyrkans största problem har alltid varit dess biskopar.” Säg det till Modéus II om ni träffar honom.

På söndag eftermiddag ska han och biskop fd Johansson fira att det är 25 år sedan biskoparna Sven Lindegård och Jan Arvid Hellström dog. Ska det vara något att fira? Sa inte Frälsaren något utmanande allvarligt just om högtidligheter av detta slag, när det är bråttom på väg till världens slut, bråttom att bestämma sig att bli en – efterföljare? (Mt 8:22)

Begåvat folk kollar om inte överklagandet med anledning av den skandalösa domen i Luleå läggs ut på kyrklig dokumentation idag. Detta aktstycke ska med stor sannolikhet inte uppfattas som menlöst. Menligt är det dock – inte bara för den avkragade utan för Svenska kyrkan och hennes rättsordning, för oss allihop alltså.

Nog om saken just nu. Vi öppnar inte dörren till Blå Skåpet i Luleå mer i år, det skåp där biskop, domprost och vigningstjänstens företrädare trängs.