Se upp, prenumeranter, och lyssna

Det fungerade inte som jag ville med hänvisningen så här kommer sländan igen så att alla ska se och förstå. Den gamla versionen är rättad men de trogna prenumeranterna måste också få rätt hänvisning. Håll förresten koll på Kyrklig dokumentation den närmatse tiden. Där ska mer material i ämnet komma.

NU:
Antjes insats i Expressen har uppmärksammats. Ett omdöme lyder: ”Det är ett stort elände att vår kyrkas ärkebiskop inte kan bättre än så.” Han som skriver så räknas inte som en kv*nn*pr*stm*st*n*r* men skriver bloggen Kyrkliga Ting. Leta där. Väldet vacklar sålunda. En annan kommentator, som verkligen varit kv*nnl*g pr*st innan hon begärde avkragning, menar att Antjes insats riskerar att kasta en skugga över allt det genuint goda arbetet i Svenska kyrkan. Jag tror också hon har en poäng. Det är liksom lätt att kasta ut dopvattnet med ärkebiskopen, om ni förstår bilden. Kolla Helena Edlunds blogg också. Mina hänvisningar fungerar inte och det beror nog på ett handhavandefel…

Får jag då först påminna om hur en stillsam markering kan göras. Kolla därför också athanasius.se och beställa tio pins med kort och ge som gåva (eller sälj) till grannar och vänner. Vi bråkar inte, men en liten markering av sammanhang och samband kan man enkelt göra. Kolla hemsidan alltså.

Man kan (och ”man” betyder människa, som är manligt och kvinnligt, inkluderande alltså även om ”människa” på svenska är hon) läsa också. Folke T Olofssons samtida tre band Credo utlägger Gud som far. (Artos bokförlag) Det gör för den delen också Pehr Eklund. Han är i det närmaste bortglömd, men på min tid hade professor Gustaf Wingren upptäckt honom på nytt och tyckte att han var värd att läsas. Jag kollade i hans ”minnesblad”, Evangelisk Fadervårsdyrkan, Lund 1904. Där går han igenom vad det är att Gud älskar med fadershjärta. ”Hvems fader?” frågar Eklund. Hedningarna svarar allfader (världsalltets fader), i gamla testamentet svaras ”sitt folks fader” och vårt svar är: Sin Sons fader, sina barns fader, Fader vår. (aa s 23)

Patriarkalt så det smäller om det. Antjes uppgörelse med patriarkatet – utifrån påståendet att patriarkatets slut börjar med julevangeliet – kan vi fundera över. Då försvinner hela frälsningshistorien som levande och relevant historia för oss, dvs allt med vår fader Abraham och judendomen som den kristna trons rot. Detta var ett populärt sätt att i liberalteologiskt nit och med samtidsanknytning till händelserna i folklivet tänka i tyskt 1930-tal. Är det verkligen inte svårare än så här att trilla dit om man är gift med en tysk medborgare och själv bara varit svensk i ett dussin år? I 30-talets lära Tyskland var Jesus inte jude utan något annat eftersom han inte, jag följer professor Hirsch, “var besmittad av det judiska väsendet”. Detta väsende är väl det patriarkala till exempel?

Om detta tycker jag stor diskussion borde väckas till liv. Och då styr jag gärna in på Pehr Eklunds tanke om Gud Fadern, Fader vår, vår Fader som älskar med fadershjärta. Kan det vara så att Antje inte ens läst Pehr Eklund, domprost och professor i Lund?

Nu kan ju frågan om patriarkatet fokuseras på maktmänniskan Antje. I Uppsala sitter  en kvinnlig ärkebiskop, en kvinnlig stiftsbiskop, en kvinlig generalsekreterare, en kvinnlig ställföreträdare till henne, en kvinnlig kyrkosekreterare. Vi har fler kvinnliga biskopar men det räcker just nu att fokusera på Lulestiftet med kvinnlig biskop, kvinnlig domprost, kvinna som företrädare för vigningstjänsten i domkapitlet, kvinnlig domare. Patriarkatet lyser. Med sin frånvaro. Och det finns kanske en kvinnlig logik när domkapitlet går hårt fram. Finns, det skulle nog David Eberhard mena, något kvinnligt i principrytteri och strikta regler at hålla sig till?  Då blir det hårdare tag under kvinnligt styre. Patriarker i alla länder och tider är mer böjda för undantag. Det är väl fadershjärtat som talar. För kvinnor är rakt av alls inte snällare än män… Och ju mer makt de får, dess mer angelägen tycks kampen mot patriarkatet vara. Det är sjukt. Helsjukt.

Inga ord efter mig. Jag prövar bara hur långt täcket räcker. Men jag måste förstå hur ett domkapitel kan få ihop ett så uselt aktstycke som det domkapitlet i Luleå åstadkommit. https://kyrkligdokumentation.nu/

Ett överklagande sägs vara på väg. Då kan vi säga som i Narnia i mästerverket av C.S. Lewis, Häxan och Lejonet; Häxans välde vacklar, det är inte bara vinter. Det är jul nu. Och julen är 12 dagar lång. Jag skulle vilja föreslå att alla missmodiga i Svenska kyrkan lär sig att fira jul som en jul i Narnia, ett frihetstecken. Då är det fler än häxan som ska vredgas. Och jag ser för egen del sönderfallet i Svenska kyrkan på ett sätt som löftesrikt. Detta är en kyrka insatt i sin samtid och sitt samhälle. Det ska inte kunna gå Kyrkan väl när det går samhället illa. Därför är kyrklig förnyelse ett vitalitetsprojekt med vidare syftning än det kyrkliga. Och det ger sig. Inte som ett förbättringskoncept, som vi lär oss av Dr Ernst Sommerlath (drottningens farbror) i boken Der Ursprung des neuen Lebens nach Paulus. (Verlag von Dörffling & Franke, Leipzig 1927). Det handlar om något den Helige Ande, Parakleten, gör. Inget mindre. Vitalitetsprojektet är andligt och är det inte andligt handlar det inte om vitalitet i kristen mening. Ungefär så. Antje – men inte heller Åsa i Luleå – övertygar just andligt sett. Detta kan en hel del av oss deklarera. Det kan bero på att de utövar Makt.