Är inte tvåregementsläran rätt klok; vi blandar inte formerna för hur världen styrs med Kyrkans styrelseskick. Varför inte? Det blir fel för den yttersta makten i det världsliga systemet är våld. Så kan det inte vara i Kyrkan. Detta får sina följder för maktutövning och beslutsfattande i Kyrkan där parollen lyder: ”Vi övertygar varandra med goda argument!”.
Därtill är tvåregementsläran programmatiskt öppen för att också hedningar kan göra gott. Jesuitmissionen mötte goda människor i Kina eller Macao. Enligt boken tänkte de att hedningar skulle vara brutala sällar. Så var det inte. Då fick de tänka två varv till. Jag tror det vore nyttigt för de fromsinta att gå och göra sammalunda i vår tid. Det finns inget ställföreträdande kristet förnuft – fast det finns folk som tror och planerar för det. En självklar konsekvens av detta sätt att tänka blir förstås, att det är orimligt att politiska partier uppträder i ett kyrkomöte. Lika självklart är att goda hedningar måste läsa texter från Antjeborg för att förstå och kanske förhindra kristliga ambitioner i det andra regementet. Och regemente betyder här styresform.
Om en god hedning finge (konjunktiv!) tag på Svenska kyrkans färdplan för klimatet kunde hedningen ställa skarpa frågor. https://www.svenskakyrkan.se/filer/2c79414e-a902-41ed-b8c7-f186b1a247b8.pdf Jag ger några förslag.
I dokumentet heter det med ett citat från biskopsbrevet om klimatet: ”Klimatkrisen är sannolikt den största gemensamma utmaningen som mänskligheten någonsin stått inför.”
Häpen hedning frågar förstås om inte den största gemensamma utmaningen handlar om att tro på Herren Jesus och bli frälst? Är inte detta drivfjädern för all kyrklig verksamhet genom mer än 2000 år?
Den utmaning biskoparna identifierat kräver både inre samling och yttre kraftsamling. En inre samling för att begrunda ”det ömsesidiga beroendet mellan allt levande.” Det yttre är förstås att skynda på. Men det kommer en vers om förvissning också: ”I Guds kärlek frigörs vår kraft att bli ansvarsfulla medmänniskor och skapade medskapare i världen.”
Häpen hedning undrar om inte också en hedning har den där kraften. Visst! Klart att hedningar också är ansvarsfulla medmänniskor. Tryck tillbaka de kristliga. Rejält! Och för övrigt är det dunkelt vad det ömsesidiga beroendet betyder för klimatet. Här blandas frågor om miljö samman med klimat, kan häpen hedning tänka.
”Forskarna” beskriver hur vi nu påverkar förutsättningarna för liv och drar in tidsaspekter: tiotusentals eller hundratusentals år framåt. Svenska kyrkan tänker stort. ”Det är en lika oroande som svindlande tanke.”
Häpen hedning famlar efter konfirmationsbibeln, ty vi talar en döpt och konfirmerad (och på så vis teologiskt oegentlig men i praktiken) hedning. Är inte den mest oroande tanken att Jesus kommer tillbaka när biskopar och kyrkostyrelse minst väntar det och det snart? Ska vi verkligen tänka att det är hundratusentals år till hans återkomst? Den rimliga förklaringen är väl att färdplanen inte är kristet tänkt. Är denna insikt omskakande?
Vad ger ni mig, undrar hedningen och läser vidare: ”Samtidigt som vi bekänner vår ofullkomlighet och vår del i klimatkrisen, kan vi i andakt odla hopp och lust att vårda det goda, av kärlek till Gud och skapelsen, och med förhoppningen att förverkliga något av Guds rike i världen.”
Hedningen griper i sin häpnad tillbaka på undervisningstimmarna i modersmålet svenska. Observera aspektseendet: ”Vi, vår, vår, vi”. Vi gör. Gud kommer som bäst in som objekt för vår kärlek. Vår förhoppning är att förverkliga något av Guds rike i världen. Så tänker de reformerta. En evangelisk kristen har inte ens en förhoppning om förverkligande, men går vardagsvis till sitt arbete, som kringgärdas med bön. Det är bra så. I grunden finns tanken att Gud använder människor. Har vi en god uppsättning sjuksköterskor och läkare behöver vi inte så många extraordinära under. Detta är att tro på/lita på Gud. Färdplanens fromsinta skitprat ger oss platt intet.
Färdplanen ”innebär att Svenska kyrkan utökar sitt arbete för att minska den egna klimatpåverkan och skapa positiva bidrag till mänsklighetens gemensamma arbete.”
Häpen hedning har läst om klimatmötets misslyckande så det där med mänsklighetens gemensamma arbete kan man nog glömma.
Den inre positionsförflyttning Svenska kyrkan syftar till och som måste komma till stånd ska uppfattas som ”en form av omvändelse”.
Häpen hedning noterar att omvändelse förr handlade om Gud. Skillnaden är inte så liten att den är försumbar. Den enda inre positionsförflyttning Svenska kyrkan samlar sig till är alltså den som världen talar om.
De fagra orden kostar 25 miljoner varje år under tre år, dvs 75 miljoner kronor.
Vad nytt som världen inte säger har Svenska kyrkan att bidra med? Var är det teologiska och andliga ledarskapet? I biskopsbrevet? Är det egentligen odjuret med lamm-horn som visar sig. (Uppb 13:11) Här borde nog N.P. Wetterlund konsulteras. Bakom det fåraktiga finns ett vilddjur.
Storsatsningen att speciellt fördjupa satsningen på ”Season of Creation” skulle vi kunnat uppskatta om det inte varit så, att naturen för oss infödda svenskar är av det slaget, att vi sköter naturen med en älskares omsorg och firar den med upprepade fester; Valborg, Midsommar, Höstfester, Vinterfester och fester i vårens tid. Kyrkoåret samspelar uppseendeväckande tydligt med naturens år i vårt land, de två regementena samverkar här helt naturligt för nåden fullkomnar naturen i detta Kyrkans år. Det verkar vara ett märkligt stolleprov att införa något för klimatets skull som vi redan har igång – för miljöns! Men det kanske är typiskt, att ingen göra reda på skillnaden mellan miljö och klimat och kanske typiskt att ansatsen i färdplanen blir alldeles ofolklig.
Borde inte något ha sagts i denna färdplan om Kristus Jesus? Han är den förstfödde i hela skapelsen, i honom skapades rubbet; genom honom och till honom. När aposteln gått igenom detta, fåe de kristna veta att de inte ska bete sig som om de levde i världen med påbud som ”Låt bli! Smaka inte! Rör inte!” Det kallas vishet, påpekar aposteln ”eftersom det ser ut som fromhetsövningar, självförnekelse och späkningar, förakt för kroppens behov”. Är färdplanen egentligen en illustration till Kolosserbrevet, som jag nu på ett stillsamt sätt anfört?
Jag går tills vidare inte på det hela, färdas inte efter en färdplan som mest kallas vishet men är just det andra.
Snälla hedningar, jaga de fromsinta i Antjeborg! Det kristna hoppet står mest till er nu. Varför? Därför att klimatet inte är att leka med och därför att ett kyrkosystem utan mål för vad det är till för, löper amok i sin vilja att förse samtiden med dess egen ideologi – fast draperad i religiösa paltor. ”Same but different”, som vi säger i det ekumeniska.