Dom verkar vara arga på mig. Inte alla. Men en hel del.
De flesta för att jag inte tror att riksdagen år 1958 fattade det enda gudomliga beslutet i hela sin historia, dvs ett ofelbart beslut om Guds ordningar i Kyrkan. Gudomligt också på det viset att det inte var något besvär med Guds Ord eller Kyrkans erfarenhet eller så. Det var gudomligt på eget sätt och i den meningen egendomligt på alla sätt. Vi som inte tror, ska alltid jagas.
Alltså är somliga andra arga för att jag inte tror rätt i frågan om klimatnödläget. Dessa är dock inte ovänligt arga utan vänligt. Men arga. De tycker, uppfattar jag, att jag i klimatfrågan både är och gör mig dum och helst borde jag låta bli frågan och ägna mig helt åt det kyrkliga på det att jag inte må få dåligt rykte. Det är inför detta ultimata argument jag kanske blir mest brydd. Finns det verkligen risk för att mitt rykte ska bli än sämre? I så fall borde jag väl satsa på det.
I mitt fall borde det annars vara ett som gällde. Eftersom den som går emot vinden, förr eller senare får vinden i ryggen, gäller det för mig att härda ut så länge som möjligt, för att därefter sola mig och njuta av vårvindar friska samt sommarvinden. Den tid kommer när allt svängt runt. Och efter världens sed, kommer den tiden. Det är ju inte särskilt mycket som går Svenska kyrkans väg nu, om man säger så. Inte om man vet vad Svenska kyrkan är innerst inne. Ett gäng biskopar, ett större gäng präster och en hel uppsättning kyrkopolitiker vet inte detta. Hur skulle de kunna veta? På så vis är det illustrativt att Svenska kyrkan håller sig med en ärkebiskop som inte är svenskkyrklig.
Nu lockade de arga mig från klimat-temat. Parisavtalets ryggrad, artikel 6, kunde man alltså inte komma överens om i Madrid. Frågan skulle lösts för ett år sedan. Ryggradsfrågan olöst och därtill misslyckande på flera andra avgörande områden. På något mirakulöst sätt blev ändå inte mötet det fiasko man tydligen fruktat. Det beror på att världens länder uppmanas att öka sina ambitioner ”så mycket som möjligt”. Med den formuleringen är vi ”relativt nöjda”, säger Isabella Lövin. Vad är detta för dårskap? Jag frågar, för jag har läst Barbara Tuchmanns bok Dårskapens vägar, men tror inte att jag i dagsläget vågar läsa om denna svidande vidräkning med en mänsklighet som förfaller till dåraktighet.
Nu kommer de nöjda kommentarerna om vilken framgång det är att världens länder uppmanas öka sina ambitioner så mycket som möjligt. Jag har i min vishet beslutat mig för att inte gå på slikt fagert tal. Om det är klimatnödläge som gäller, är misslyckandet katastrofalt. Det jag nu kan hoppas på är att det mesta som sagts om människans klimatpåverkan likväl inte är vetenskapligt, att klimatet blir varmare (vilket jag hoppas) eller kallare (vilket jag kan vara rädd för), men att detta är Guds sak och när dånet från de mediala vågorna når mig, behöver jag inte bli skrämd som de andra. Skaparen är ju min käre himmelske Fader.
Det som bekymrar mig är förstås det olycksaliga med Greta, som jag snabbt skulle få besked om. Fotot där hon satt på golvet i tågvagnen omgiven av bagage, rörde mitt hjärta närmast till tårar. Jag vet hur jobbigt det kan vara att inte ha en sittplats. Men min rörelse hejdades av DB:s information att det tyska tågbolaget gett henne och hennes pappa 1-klassplatser. Detta återgavs inte på något flöde. Jag vet det ändå. DB-folket blev ledsna över desinformationen. Jag blev inte ledsen, men brydd.
Gång på gång nås jag av information som inte riktigt visar sig hålla. Det förde tillbaka min tanke till det kyrkliga och genus-kunnandet. Frälsaren talar om ”Lögnens fader”, inte moder. Hur länge ska vi fäder stillatigande finna oss i detta tal? Ska vi inte teminstingens begära att den kyrkliga förkunnelsen börjar tala om ”Lögnens fader och moder”? Och därtill lära oss att denna tid erbjuder mängder med möjligheter, dvs medier, för att hantera massan. Massmedier. Jag livnärs av stimuli för att hantera en komplex tillvaro där människor både sitter på golvet på tåget och i Första klass. Det utmärkande för medierna är envägskommunikationen, passiviseringen av konsumenterna. Så skapas en massa som kräver skådespel och underhållning. Gränsen mellan verkligt och overkligt upphävs. Jag kan inte medie-filosoferna Baudrillard och Marshall McLuhan särskilt väl, men lite bekantskap med dem har jag
KyrkA är en annan underhållande skandal. Nu ska det bli helnyktert, får vi veta. Är det verkligen spritens fel att det blivit som det blivit? Det tror jag inte ett ögonblick. Men när det blir problem är det enklast att ompröva representationsreglerna. Också här blev det fel. Jag har aldrig druckit alkohol på dåvarande Prästförbundets måltider. Däremot beställde Lennart Hauschildt Geisweiler Grand Vin. Aldrig till övermått såvitt jag minns…
Fackpamparna får på moppo. Det slutar väl i sinom tid som den här typen av konflikter brukar sluta och så kan några från de protesterande stiften se sina förtroendevalda sätta sig på Östermalm. Hur det blir med den sparkade medarbetaren står skrivet i stjärnorna. Vi har inte sett slutet på historien, så mycket är säkert.
Får jag efter denna utfärd i det kyrkliga återvända till klimatet men med en kyrklig touche? Martin Luther King-priset, som delas ut av Equmeniakyrkan, Kristna Fredsrörelsen och Sveriges Kristna Råd, går till Extinction Rebellion, XR. Kyrkoherden i Varberg som snöt pengar när han beslöt att julgåvan till personalen skulle bli en julgåva till XR var alltså rätt ute i tiden. Men är det rätt sällskap? För de reformerta, bildstormarnas och kyrk-ödeläggarnas avläggare, är det självklart så. Men har inte rätt många andra fått problem? Och bakom XP – står inte Hans Jonas där, han som ville en grön diktatur? Bara genom att avskaffa liberal demokrati kan hoten mot mänskligheten avvärjas. Hans bok Das Prinzip Verantwortung kom 1979 och blev en bästsäljare i Västtyskland. Om detta begriper de finkristna föga eller – den värre tolkningen – allt, och vill i sin godhet just detta. Då den bruna med Deutsche Christen och nu den gröna fascismen, eller?