Enid Blyton stimulerade rubriceringen. Ni få inte nyheten först just här, men imponerande snabbt likväl.
De tror att KyrkA behövs, men inte KyrkA. Så kan man förstå den kris som nu drabbar det hårt prövade Växjö stift. Sju lämnar medlemskap och uppdrag. Finns det några kvar i styrelsen? Vem tar vid i den stundande avtalsrörelsen? Det talas om ”stort ansvar”, men de sju är inte beredda att ta det ansvaret.
Hur blir det nu? De sju är ledsna. Från förbundets sida har de mötts ”med nedlåtenhet och tystnad”. Ursäkta, men är inte detta rätt vanligt vid kyrkliga kontroverser?
Nå, desju stannar upp och inser att de inte kan stå för eller vara medlemmar i en organisation ”där ledningen är så upptagen av att bevaka sin makt” att deta går ut över både förtroendevalda och det fackliga arbetet. Nu stannar jag upp. Detta går alltså inte ut över medlemmarna, om jag läser innantill.
Förbundet behöver förändras i grunden. Den pompösa satsen borde det samtalas om. I så fall måste ju krisen ha avtecknat sig länge och de sju har under många år haft förtroendeuppdrag i KyrkA. De sju tröskar på att de inte orkar ”vara kvar och arbeta för en förändring” längre. Då ska de naturligtvis inte vara kvar heller. Fackföreningsfolk av annat slag byggde det straka kollektivet, läs om Gunnar Emanuel Sträng så förstår ni hur det var. De sju är uppgivna. De har svårt att se hur en förändring skulle vara möjlig. Så skriver präster… Jag menar, det låter som en berättelse från påskaftons morgon, inte påskdagens. Det gives dock ett löfte, som skulle kunna vara ett hot, men den saken ligger i betraktarens öga: ”Men om ett under skulle ske (det betyder väl att andra avgår…) skulle vi vara de första att vända tillbaka till ett fackförbund som behövs, men gått vilse.”
Nu finns Vision.
Detta avträde behöver förstås inte angå mig. Jag är inte längre medlem i KyrkA. Det får väl inkallas ett extra årsmöte i Växjö stift för att välja ny styrelse och någon annan än den avträdde sammankallande till valberedningen får träda till. De som lämnar är Johanna Broselid, Emmerly Hilding, Jonas Johansson, Erik Keijser, Gustav Lundborg, Stefan Sundelin och Linda Wennerholm. Nu borde de förtroendevalda vara de som lämnar skutan sist, kan vi tänka. Så då kanske alla andra medlemmar i stiftet ska välja att följa i deras spår? Sauve qui peut! Rädde sig den som kan! Kolonialtrupperna i den franska armén ropade så…
Jag har sagt det förr och under tårar. Det kommer ett sönderfall över och i Svenska kyrkan. Jag har aldrig egentligen kunnat förstå hur det går till. Det gör jag nu. Det är sönderfall och skräck från alla sidor. I detta sönderfall finns det sådana som fått förtroende och lämnar bland de första. De sitter förstås kvar på sina tjänster, lyfter löner och förmåner. Men riktigt solida och solidariska visar de sig inte vara. ”Goddagspiltar”, könsneutral beteckning, kanske är den korrekta beskrivningen.
Med de perspektiv som nu ges, måste man ändå beundra kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*s uthållighet. De tålde mer än så här. De försökte i varje fall gestalta alternativen.
Nu tror ni att jag är uppbragt när Torsdagsdepression blivit Tisdagsdepression. Ånä. Detta är lika trevligt som att sitta och pilla på en sårskorpa. https://www.kyrkanstidning.se/nyhet/vaxjokretsen-vi-lamnar-kyrka