Med sympati såg jag överskriften: Att fira advent och jul som en motståndshandling. Det var ledaren i Svensk Kyrkotidning (SKT) nr 12/2019 av Hanna Stenström. Jag tänkte att vi är tillbaka i konsumtionskritiken från 1970-talets början. Också i vår tid kan den kritiken behövas, jag har förstått att också denna jul ska bli en rekordjul. Julen snurrar allt fortare. Och jag hör ju att det är just ”julen” som firas. Inte Jesus. Man kan roa sig med att stoppa in namnet Jesus där det heter ”Julen är här” och motsvarande i andra hyllningar till julen. Då fattar man i alla fall skiftet, det patetiska. Så visst är motståndshandlingar välkomna. Folkkampanjen för adventsljusstakens rätta tändande på facebook är en sådan.
När jag läste vidare i ledartexten såg jag att inget av detta var ärendet. I stället var det jul som motstånd ”mot de krafter som formulerar föreställningar om en enhetlig traditionell svenskhet med skarpa gränser mot de Andra”. Narrativet handlar om det pågående murbyggandet. Den övre medelklassigheten förnekar sig inte, må jag säga.
Jag tänker att vi inte ska tala om ”PK” så mycket som anpasslighet. I apostelns värld, vår värld, handlar det om anpasslighet efter tidsålders väsende, denna eon eller ”denna världen” (Rm 12:2). Det är väl en maning att inte glömma att den kristna tron i sin helhet är just en motståndshandling. Men i SKT är det närmast samtidens favoritföreställningar – så som de utläggs och praktiseras i en mycket avgränsad kulturell miljö – som blir angelägenheten. Det är sannerligen ett litet ”vi” mot ”dom”, dvs hotfulla nationalister som vill använda advent och jul för sin gränsdragning mot ”de Andra”.
I församlingslivet är det rätt självklart, fast mindre nu än tidigare, att kristen tro inte är mer än tusen år svensk. Det fanns en tid när skolbarnen kunde geografin i Det Heliga Landet lika väl som de kunde berätta om Taberg och Tomtabacken. En del visste de om Ansgar och Sigfrid (även om vi på senare år har kommit på att det mesta av det vi då visste inte riktigt stämmer). Rom, Konstantinopel och Wittenberg var också beståndsdelar i kunskapsmassan. Insamlingsbössan i söndagsskolan med vår svarte kompis som bockade när slanten las ner gjorde oss till antirasister förstås. Att han var artig och bockade var inte ett tecken på underkastelse utan på uppfostran. Vi visste att pojkar skulle göra så. Vi gjorde också så och om vi inte gjorde, fick vi en tillsägelse. Men han var en av oss, en kompis.
I dagens församlingsliv integreras rätt självklart kristna från andra kulturer. Just i Kyrkan finns inga utlänningar, de finns i samhället. Att begreppet ”nation” hör samman med hur studenterna i Paris delade in sig, kan man fundera över. Särskilt obegripligt är det dock inte. De kunde vara en enhet med nationella gränser – men inte skarpa för de läste vid samma universitet.
Att julens alla gestalter och traditioner blivit svenska är också en poäng. Denna poäng görs tydlig i liturgi och kyrkoår. Pratsamhetens kristendom tappar bort den. Kyrkan som gestaltar tron gör den självklar, integrerad. Betlehem är här: här krubban är, jag faller ned tillbeder. Elis Erlandsson fick det rätt.
När jag läser de bristande insikterna i SKT funderar jag över en analys Olof Ehrenkrona gjort. Socialdemokraterna ”har alienerat medborgarna från mycket av det som håller ihop ett samhälle”. De som tog över partiet, Bommersviksvänsterns lilla kommunitet, fungerar som socialsuicidaler. Det ser folk.
Är det inte motsvarande processer i Svenska kyrkan; det lilla charmerande gänget som utifrån sin upphöjda förförståelse i de kyrkliga byråkratierna och styrelseformerna beskriver den verklighet de föredrar att hantera. Det blir inte bara enkla analyser av detta. Det blir bara fel, fel motståndare och fel lösning. ”Vinden tar dem allesammans, en vindfläkt för bort dem” (Jes 57:13) Trollkarlarna ”irrar bort åt olika håll. Ingen räddar dig” (Jes 47:15). Så blir det.
Väl att jag har profeten Jesaja och inte bara är hänvisad till en ledartext i Svensk Kyrkotidning!