Första söndagen i Advent hade Modéus II bestämt att stiftskollekten skulle gå till kvinnojourerna. Nyss hörde jag Ekot rapportera, att många kvinnojourer står tomma. Kommunerna väljer att lotsa utsatta kvinnor till bolag som har dessa kvinnor som affärsidé. Det är intressant. När en man slår ”sin” kvinna, ökar bruttonationalprodukten, tillväxten. Men har Modéus II nu lurat sitt kyrkfolk på pengar, som aldrig kommer till den nytta de givmilda kollektbetalarna tänkte? Antagligen – givet att Ekot inte narras. Hur väl hade Modéus II förberett sitt beslut, eller togs det med ett finger i luften?
Det hela känns lite snopet, men än mer snopet måste det väl vara i Malmö där altartavlan Paradis i S:t Pauli ska få en annan slutgiltig placering utanför kyrkorummet. Hur motiveras beslutet, det är en text att tugga i sig?
Svenska kyrkan håller HBTQ-frågorna högt på agendan och var en av de första kyrkorna i världen att viga samkönade par. Svenska kyrkan Malmö driver sedan många år ett aktivt arbete inom området. Störst av allt är kärleken är et budskap från Bibeln och visar på att det är kärleken i sig som är centrum. Det är av stor vikt att alla människor känner sig välkomna och inkluderade i kyrkans gemenskap.
Kyrkoherde Per Svensson har ”därför” (därför! DS) beslutat att tavlan ska få en annan placering.
Svensson insåg inte ”komplexiteten”, heter det i pressmeddelandet.
Johan Tyrberg som i apostlarnas följd vakar över Lunds stift, lägger sig inte i beslutet om var tavlan ska hängas. Men allt togs i fel ordning. Länsstyrelsen har inte sagt sitt innan tavlan under åthävor hängdes upp. Bara en fähund skulle glädjas åt detta debacle. Det är dock ingen skam i att vara en glad fähund, frågan är inte om någon är en fähund (som vaktar får eller så) utan vems fähund vederbörande är. Man kan vara en Herrens fähund och skälla rejält för att varna eller för att uttycka glädje. Om inte Jesus sa det, så håll med om att han borde ha sagt det: ”Egen framgång är guld värd, andras motgång inte heller att förakta.” Står inte detta att läsa i Matteusevangeliets 33 kapitel vers 12?
Antagligen är de höga herrarna och damerna i det andliga ståndet medieutbildade. Och alla ska ha respekt för själva komplexiteten även om några av oss kanske inte förmår uppfatta att gränsen mellan Kyrkans tro och gnostikernas skulle vara så komplex. Kan en välbetald kyrkoherde inte instinktivt varsna var skiljelinjen går, kanske det är lika bra att ta sin pension och gå in i den stora tystnaden? För att inte tala om vad som händer när en kyrkoherde i Malmö går all världens väg och där på andra sidan möter prosten Albert Lysander. Då kan man tala om att tvingas inse komplexiteten. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/biskopen-tavlan-kan-tolkas-som-hbtq-negativ
The Rapwoman i Göteborg skriver nytt brev till vännerna i vigningstjänsten. Det var ett år sen sist. De som inte ser sig som hennes vänner känner sig exkluderade förstås. Det är en känslighet som kyrkliga brevskrivare liksom festtalare aldrig lägger märker till. Ingen stor sak i det.
Stor sak men ändå inte kanske är det gemensamma ”som oroar oss”: ”en ökad polarisering i samhället, stora klimatförändringar, allt färre människor som deltar i våra (våra? DS) gudstjänster och vikande medlemstal för Svenska kyrkan.” Det är advent och tid för bot, så mycket fattar jag. Men tröst tillhandahålls!
The Rapwoman har varit i Berlin: Willkommen, Bienvenu, Welcome!
Medlemstalet pendlar mellan 10 och 25% av befolkningen, men det kyrkliga inflytandet ”är stort!” Nu undras hur detta kommer sig? Vad har vänstiftet gjort? ”En av anledningarna är dess tydliga och teologiskt grundade avståndstagande till högerpopulismen…” The Rapwoman ”lämnade Berlin utmanad i min biskopsroll och fylld av hopp inför framtiden.” Kyrkans framtid ligger, så förstår jag budskapet, i avståndstagande till högerpopulismen. Wir lernen aus und von Berlin. The Rapwoman delger sina vänner sin insikt: Det som fungerar är att vända blicken utåt och agera på Jesu hemmaplan. Hemmaplan? Det betyder ”på oväntade platser och tillsammans med människor om inte i (sic! DS) självklart känner sig hemma i kyrkans sammanhang.” Jag tror jag förstår. Det finns roligare folk att umgås med än de kyrkliga. Jag kan hålla med – och jag får det, för jag är inte biskop med ansvar att föda hjorden…
Till grund för det hopp The Rapwoman har ”hör det faktum att Jesus föds i ett stall, långt ifrån maktens boningar”. Tja 25 km är kanske ändå inte så långt? Detta är alltså grunden för hennes hopp; platsen. Ett stall. Somliga kristna är mer vidunderliga än andra, det är det enda jag har att säga.
En sak till. På Kyrklig dokumentation och på Kyrklig Samlings hemsida finns ett stort antal artiklar nu utlagda. De är avsedda som julläsning. När man ser vilket år somliga bidrag skrivits, kan man enkelt konstatera satt samtiden är onödig, framtiden oviss men dåtiden alls inte insiktslös. Det hade alls inte behövt vara så illa som det är och en så bottenlöst handlingsförlamad stifts- och kyrkoledning som den som nu avtecknar sig. Jag är dock inte säker på att författarna/föredragshållarna kan förklara hur det kunde bli som det blivit i Svenska kyrkan. Jo, kanske. En ovän har gjort detta. (Mt 13:28)