Jag bekänner. Jag har överklagat att handlingarna före Frasses besök i Lund och det ekumeniska möte som var kring detta påvebesök (eller hur saken ska uttryckas) bara lämnas ut maskade. Det som är av verkligt intresse är inte hälsningar och försäkran om förböner utan allt däremellan – och det får vi inte se. Inte närmare fyra år senare och inte när det till och med firats 3-årsjubileum av begivenheten.
Överklagandenämnden får fundera. Argumentet att inte lämna ut materialet utan utelämnande, min pigga formulering, är kostlig när man betänker att det är elektroniska brev som utväxlats mellan Uppsala och Stockholm. Det handlar om ”internationella kontakter”. Naturligtvis är detta nys. Det handlar om att skydda från insyn eftersom det på goda grunder kan misstänkas, att Antje i dessa meddelanden visar att hon tappat humöret. Det betyder inte att hon haft fel. När det kommer ett påvebesök riskerar detta att ta fokus från det som var festlighetens ärende, det fattar alla. Inte minst glada konvertiter i Stockholms katolska stift, som aldrig har något emot att ge den kyrka i vilken de kom till tro ett tjuvnyp. Det är alls inte säkert att en läsning av materialet alltså skulle vara till nackdel för Antje. Men det vet vi inte. Ännu.
I mitt överklagande noterade jag, att jag varit medlem av den ledningsgrupp som ansvarade för att ta fram Kyrkoordningen. Jag minns – trots min ansenliga ålder – att det var jag som kvickt drev tanken att några ändringar vad gällde offentlighetsprincipen inte skulle införas. S-mannen Torgny Larsson höll med. Och då är jag inte dummare än att jag fattar att det där med ”internationella relationer” är bra som täckmantel, för därmed kan inget granskas. Påståendet står oanfrätt! Det var just detta som skulle undvikas.
En sådan för kansliverksamhet lämplig hållning finns i andra europeiska länder, vilket komplicerar offentlighetsprincipen i EU:s sammanhang. Man kan tänka sig att Antje från formativa år tillgodogjort sig denna selektiva offentlighet. I Sverige fick vi offentlighetsprincipen lagfäst år 1766. Det handlade då om möjligheten att föra intelligenta debatter! Detta skrivet av en man som i det militära systemet både hemligstämplat och hemlighåller insikter.
En intressant sak, som tidigare varit maskad, släppte dock rättschefen i Antjeborg. Anders Arborelius skrev den 18 juli 2016: ”Det var synd att er representant Lotten Rydin som var anmäld till mötet i Rom inte dök upp och inte kunde nås. Då hade hon kunnat framföra era synpunkter på plats när man plaberade för de olika delarna av påvens besök.”
Han som blev kardinal kallar detta ”synd” och denna lilla poäng vore det synd att missa i en slända. Bortsett från det: när det verkligen blir något internationellt är Svenska kyrkan inte företrädd! Tala om internationella relationer! Och tror ni kyrkostyrelsen hölls informerad om denna miss? Den lilla omständigheten att partnern i relationen vet allt vad skriftväxlingen innehåller, ska inte gå oss förbi heller. Så vad då?
Nu får vi se vad Överklagandenämnden säger. Svarar den fel, omöjliggörs för överskådlig tid all seriös forskning i ämnet ekumenik. Arbetsmaterial ska inte lämnas ut, men det som jubilerats är av sådan beskaffenhet att totalbilden måste kunna målas. Det måste man inte vara teologie doktor i ämnet missionsvetenskap och ekumenik för att fatta.
Allt detta kom upp därför att Patrik Pettersson anklagades av dr Wirén, Antjes handgångne, för att sprida ”elakt skvaller” och karaktäristiken ”elakt skvaller” var Antjes egen. Klart att vi alla vill veta hur det egentligen var då. Något säger mig att man inte ska mucka med Patrik Pettersson. Han har en hemvärnsbataljon bakom sig och hemvärnet är inte länger Mauser från 1800-talet med patronbälte utan betydligt bättre rustat. Antje podd-pratade, en favvosyssla har vi fattat. Det blev inte riktigt bra för den som uppmärksamt med lutherska öron följt det hela. Jag antar att Antje kommer att få förklara sina heresier. En av mina vänner läste och tänkte (fast han visste inte vem som talat) att här ges en beskrivning av Kyrkans heliga handlingar från människors perspektiv. Det kan man göra. Men inte bara. Det måste sägas något från Guds perspektiv, om Guds avsikt med sakramenten. Det kan Kyrkan, glad över uppenbarelsen, frimodigt göra. Antje kunde inte. Läs https://kyrkligating.blogspot.com/2019/12/574-om-intervjun-med-arkebiskop-antje.html
Torsdagsdepressionen kastade jag mig över med sedvanlig torsdags(o)lust. ”Vi huggormsyngel måste hitta vår inre Johannes”, skrev pastorn i en betraktelse i bladet. Han använder också ordet ”skit”. Det noteras. Men det var kanske min inre Johannes som mest reagerade på Antjes ”glödande appell till alla i Svenska kyrkan”. Ropet därinne ljöd: ”Är dom verkligen inte riktigt kloka?”
Rösten ropade så eftersom jag meditativt, sotto voce, läst den glödande appellen. ”Kyrkomötet uppmanar hela Svenska kyrkan till en långsiktig och systematisk satsning på undervisning och lärande.” Min inre Johannes tog till orda igen: ”Har du inte hela din prästtid hållit på med sådant, till och med när du var sjukskriven?” ”Jo”, sa jag. ”Men doktorn tyckte det var bra…”. ”Skit i det du”, sa Johannes därinne. ”Vi talar inte om dig. Vi talar om den glödande appell som bara egentligen säger att elden håller på att slockna. Antje kan försöka tala om helig brådska, som är något annat än ”stressat och panikslaget”. En ärkebiskop som i Svenska kyrkan idag inte är stressad och panikslagen är antingen ett stort helgon eller en illusionist, en som lever i illusionernas värld och förmedlar dem till de mindre insiktsfulla. Sådana finns. Vi andra går inte på den mödosamma pratsamheten. och anmäls Antje till Ansvarsnämnden kan hon ha goda skäl att bli just stressad och panikslagen rent personligt.