Sista stycket försvann och det ställde till det med tanke på rubriken…
Nobeldagen med tid att tänka på temat hur många snillen som saknas. Detta är en tid när dårar kallas ädlingar. (Jes 32:5) Profeten antyder att det kommer en tid när dårar kallas dårar igen. De kyrkokristna har alltid en stor gemenskap att längta och förhålla sig samtidskritiskt ihop med. Men de andra?
Mix Megapol har 100% julmusik från fredagen före Domssöndagen kl 16. Denna satsning tar slut, tror jag, på julafton. En annan kanal slog Megapol och började Söndagen före Domssöndagen. Det är alldeles förfärligt. Kastratsångare sjunger om heligt och oheligt, stor och smått i en osalig blandning. Hela adventstiden blir förstörd till ingenting. Den tid när förväntan skulle byggas eftersom Herren kommer både i advent och sedan överraskande som ett litet barn i julnatten, nej, sådant försvinner.
Små fromma pojkar (som jag) kan inte längre få arbeta intellektuellt med frågan om hur han som nyss red in i Jerusalem nu är ett litet barn. Men det var vår första övning på temat att ”tiden är ett ingenting” och den första insikten att kyrkoåret är ett drama att leva med i, formas av. Det är mycket folk missar.
Jag är fortfarande ledsen att förslaget om Stora Julhandboken avvisades. Det finns inget apologetiskt driv i en folkkyrka, det är bara at konstatera. Men det finns ingen folklighet heller. Som bäst blir folkkyrkan en arena för prästens, biskopens och ärkebiskopens behov av estrad för självbespegling. På den estraden kan varje frumhet vinna uppskattning. ”Frumhet” är, som ni vet, den vanliga kombinationen av fromhet och dumhet. Den är internationella känd: Stupiety. Frummheit.
Att ett folk som blandar ihop advent med jul inte kan skilja på väder och klimat ska inte förvåna. Det förvånar inte den där sortens människor som gillar att skrämmas. Tipping point, stigande vatten, isar som smälter, isbjörnar som går under, arter som försvinner och det där med ppm som blir högre. Om detta begriper jag föga. Så mycket fattar jag dock, att en uppsättning journalister som uppträder förkroppsligar fanjunkare Johanssons instruktiva ord: ”Ett säkert uppträdande döljer oceaner av osäkerhet.” Det var instruktionen till befälseleverna år 1967. För egen del levde fanjunkare Johansson efter sitt motto, säg inget annat.
Lite undrande kan man förstås vara när vi aldrig får höra klimatskeptikerna och klimatalarmisterna mötas i intellektuella samtal, debatt, uppgörelser eller rentav handgemäng. Eftersom jag intuitivt misstror agronomen Johan Rockström, numera klimatexpert, och Anders Wijkman, skulle jag gärna se att de fick på nosen. Rent bokstavligt alltså. Denna önskan kommer av att vår kultur format oss. Mord har blivit underhållning i böcker, film och tv. Men om ett par käftsmällar i denna kulturs tv ändå blir för mycket så varför inte en vanlig debatt utifrån medeltida debattregler: Du säger ditt, jag upprepar med andra ord vad du menar, du godtar vad jag sagt som rätt förstått av vad du har sagt – och först därefter kan debatten börja.
Jag kan ge en första replik:
- Jag tror inte att Greta Thunberg faktiskt såg koldioxid strömma ut från jorden. Jag tror inte heller att detta var en syn i from mening. Jag tror att det var ett tecken på annan insufficiens.
Motparten:
Du menar att det där med Greta inte började med en korrekt verklighetsförståelse.
Ego:
Rätt förstått och då har jag ändå inte tagit upp frågan om Cirkus Greta, som säger mindre om henne och mer om vår undergångskultur.
Motparten:
Jag håller fast vid grundtemat, du godtar vad jag återgav och då kan jag på din framställning helt enkelt (man säger nuförtiden alltid ”helt enkelt” i alla sammanhang, vare sig det är enkelt eller inte) ge ett sakligt svar…
Här avbryter jag min motpart och lämnar över till Dagsländeläsarna att tänka ut vad Motparten ville säga.
Hur många av oss har en begrundad uppfattning med referenser till lärt folks artiklar och böcker i frågan om klimatnödläget och hur många av oss är dompterade. Jag är inte ledsen. Jag får se något jag trodde fanns men kanske inte trodde jag skulle få se så tydligt träda fram: den dompterade massan. Den fanns i de totalitära sammanhangen. Nu finns den i många sammanhang och den står skyddslös. De andra rösterna, de heligas, profeternas, apostlarnas, som annars fick ett ord med i laget, har tystats.
Jag låter dyster. Det beror på att jag är dyster. Det kan i sin tur bero på åldern. Eller på att Östra Småland inte längre finns. Min recension av Ingrid Carlbergs lysande biografi om Nobel (Norstedts) kunde kommit in i dag och i den kunde jag prisat boken, författaren och författarens moder, den förträffliga Sonja Carlberg men kanske också nämt Polaren Per, författarfadern. Nå, Ingrid tackar Sonja ”som har läst allt och varit mitt dagliga bollplank” (aa s 573) och det är säkert lika sant som det är vackert. Det var i Ingrid Carlbergs bok jag lärde mig förkortningen i dödsannonser på 1800-talet (i Stockholm, antar jag): SBÖS. Sorgens Beklagande Ökar Sorgen. Så säg inget till mig om min dysterhet och inget om Östra Småland! Nämn inte julen heller. Sådant ökar bara sorgen över samtiden. SBÖS