Domssöndagen och tid för lite piggt men kristligt dömande.
Först tar vi oss an den trevliga tidskriften SJ-Nytt från år 1957, läsning som var särskilt intressant för Ludvikaborna. Lokförare Sigfrid Ringsjö från Ludvika intervjuas nämligen. Han var i SJ-tjänst till för sex år sedan. ”Nu gör han ingenting o. till detta ingenting hör bl. a. att vara ledamot av kyrkomötet.” Pappa var också lokförare och bröderna Ringsjö är alla järnvägsmän. ”Min far var missionsförbundare så han spårade ur litet, haha.” Skojfrisk man, Ringsjö. Han hade glatt sig över den hedrande och framträdande plats i Johanna Anderssons avhandling han har.
Sigfrid Ringsjö är ”en praktisk man som ser praktiskt på frågan om införande av ett kvinnligt prästämbete. Teologiska synpunkter bortser han helt ifrån. Likadant är det med lokföraryrket.” Detta yrke bör reserveras för män. ”Kvinnan kan bli präst, men det är mera tveksamt om hon kan bli lokförare.” Vilka är de praktiska skälen mot kvinnliga lokförare, särskilt om de är gifta, just? Oregelbundna arbetstider gör att hon inte kan sköta hemmet. Vi förstår.
Detta var trevlig läsning en Domssöndag, som gjord för tillbakablickande och bistra insikter om hur den verkliga verkligheten såg ut. Det kommer för mig inte som någon överraskning. Men frågan infinner sig: hur dumt kan det bli i ett kyrkomöte? Det rätta svaret är: obegränsat dumt.
Det finns de som sätter tilltro till dumheter som kodifierats med klubbslag och sedan genomförs med lögnen som vapen och sveket som verktyg. Ringsjö, Märta Leijon, den åldrade rektor Göransson från Kalmar… Det finns en del jag inte står samman med ens på Nova Semblas fjäll eller i Ceylons djupa dalar. Hur kul kan det vara för dem som tror ämbetsreformen när Ringsjö ger en inblick i den tankevärld som är hans? En praktisk man, Ringsjö.
Greta Rydmalm, Järnboås prästgård, är snart 70 år död. Hon, född 1897, var småskollärare från år 1919 (grattis hundra år efter examen, Greta!) men slutade när hon ingick äktenskap. Som prästfru stod hon vid sin makes sida, kyrkoherde Gustaf Rydmalm (också han född 1897, prv 1933 i Västerås av biskop Einar Billing, kyrkoherde året efter). Hon vårdade sin mamma i prästgården och samma dag modern begravdes, började den halvårslånga sjukdom som lade henne i graven, jag tror 53 år gammal.
Greta var en arbetsmänniska, som aldrig unnade sig semester eller ledighet. Hemmet var öppet för alla som velat komma ”och det är förvisso många som tagit hennes gästfrihet i anspråk. Som en verkligt god kamrat har hon med iver och inlevelse varit sin makes medarbetare i församlingsarbetet i dess olika grenar.” Syföreningen förstås, församlingshemmets tillkomst och musiken. ”Fru Rydmalms musikaliska begåvning fick under flera år göra helig tjänst i helgedomen och församlingshemmet.”
Ni kan få en rad till om Greta Rydmalm: ”Vad denna trosvissa, inspirerande, frimodiga och modiga kamrat betytt för sin man under hans trogna och målmedvetna församlingsarbete med många oförtjänta prövningar kan ingen utomstående riktigt förstå.”
Nu kan man förstå vad jag skrev i boken En annan Kyrka. Avlönade kvinnotjänster behövde inte inrättas i Svenska kyrkan. Kvinnotjänsterna fanns. Utbildade kvinnor jobbade gratis och obegränsat i tid. Skamligheten var inte i första hand bristen på inrättade lönearbeten utan att kvinnor självklart skulle utnyttjas bara för att de gift sig med en präst. Detta såg några i samtiden, inte alla. Men kyrkosystemet såg till att utnyttja dem. Detta skamlösa fascinerar mig inte bara på domssöndagar. Naturligtvis har Morsan präglat mig. Hon såg rovdriften på utbildade kvinnor som blivit prästfruar och därför avstått från att använda sin utbildning i skola eller sjukvård. Hon ogillade systemet. Nog ska vi vara tacksamma för att kyrkoherde Axel Jonae (f 1892, prästvigd för Växjö stift 1918)) skrev minnesorden. Ett och annat gick att begripa.
Kanske kan ni ägna 39 minuter åt att lyssna på podden Ingen hinner fram. Man lär sig en del. Andreas Stenkar Karlgren har tänkt igenom frågor, som de två poddande prästerna i Göteborg, på ett sätt som blir omtumlande och överraskande, står främmande inför. De har fått en stänkare med rom vilket till nöds kan förklara saken, men det var bara två centiliter som främst torde ha hamnat i håligheter i tänderna. Jag vet verkligen inte om dryckjomen ska ställas till ansvar. Är det helt enkelt prostmodernism i kristlig eller rentav religiös tappning? Ni kan lyssna. Gör det när novembermörkret faller, men se till att ni har lite mer än 2 cl tillhands. Slutsatsen? Röj i den kyrkliga bristen på förståelse för de djupa frågor saken gäller. Gör upp med den religionsvetenskapliga utbildning, som gjort präster till teologiska analfabeter. https://poddtoppen.se/podcast/1455348953/ingen-hinner-fram/28-advokaten
Är jag nu inte en äldre sur prästman som reagerar just så när yngre prästmän utlägger texten? Så kan det tyckas. Men de facto är jag den yngre. Podd-prästerna förespråkar uppenbarligen den känslans religion som Schleiermacher (1768-1834) talade för, grundbulten till en teologi som ville befria sig från Kyrkan. Ni förstår själva. För egen del följer jag hellre en levande Herre än Schleiermachers spöke. Om spöket gäller nämligen, att han aldrig hinner fram. Han bara fladdrar och flaxar runt. Men det gör han alltså.
På lite sikt kan man kanske ändå sätta sitt hopp till att den här sortens präster förstår vad de inte tidigare fattat, ungefär som fader Gunnar på sin tid. Förliten eder icke på Schleiermachers spöke! Fader Gunnar – men också GA Danell och många i hans generation – såg en liberalteologi som bestod av fagra ord som bäst och oftast med dubbel bokföring när det gällde intellektuell redlighet. Det är självklart. Intellektuell redlighet ryms inte in i känslans religion.
Min glada och optimistiska hållning denna Domssöndag avtecknar sig mot en mörk bakgrund, men avtecknar sig!
En fd komminister i Göteborgs stift ringde och påminde om Domssöndagens viktigaste kollekt. Den kan swishas, sa han. 123 181 84 75