Poetologer, politologer och oinofober

Doktor F föreslår begreppet ”poetologer” för att beskriva nyteologerna, de med religionsvetenskaplig men inte teologisk utbildning. Prästens uppgift definieras då som att sätta ord på livet och livserfarenheterna. Han är inte obegåvad, Dr F.

Jag funderar verkligen och dagligen över orden. En utläggare sa ”känns” där jag skulle sagt ”är”. Något känns viktigt, angeläget, fint etc. Jag skiter nog i hur det känns. Jag vill mest veta hur något är. Jag menar, det kändes som hade jag ont i benet, men själva krämpan satt i ryggen, dvs det som egentligen var, var något annat än det som kändes.

Jag tror inte, förresten, ens att detta är ett särskilt manligt sätt att tänka. Det är kliniskt. Jag är –oberoende av mitt känsloliv – kristen. Fast med den heliga Teresa av Avila vill jag ha roligt ihop med Gud. Det har Teresa genom att bråka med Gud, för Gud tål det. För detta krävs teologiska insikter och ingenting mindre. Hur skulle en poetolog kunna säga något väsentligt om själens dunkla natt eller behovet att få bråka med och därmed ha roligt ihop med Gud? Det skulle bara bli ord. Finstämt kanske. Undflyende. I grunden ord som inte skulle förändra någonting.

Filosoferna har nöjt sig med att förklara världen, inte förändra den, som de vet som har läst och tagit till sig Till kritiken av Feuerbach. Kyrkan förklarar att den avgörande förändringen redan har skett och just därför kan vi vänta Herren Jesus när vi minst av allt väntar honom för – då kommer Han.

”Politologer” kunde också prövas som beteckning. Annika Borg har reflekterat över agerandet från Sveriges Kristinas Råds sida, ett organ med svag demokratisk förankring om man jämför med till exempel riksdag och regering, de som fattar de för de kristliga förgripliga besluten. https://axess.se/magasin/default.aspx?article=4292#.XdrAti1iTfY

Politologernas lilla knep är att använda en stor organisation som alibi för egna intressen. Vi alla ska stå som tyst staffage när de talar i vårt gemensamma namn. Det roar mig inte. Det roar mig än mindre när Svenska kyrkans små tomtar, de kallades så på Facebook, uttalar sig i Svenska kyrkans namn i Israel-Palestina-frågan. Jag begriper inte varför det ska föras fram synpunkter i den frågan när ingen, alls ingen, gjort ansatser att i församlingarna, Guds folk på plats, studera frågorna. Jag har sagt detta tidigare.

När kyrkomötesledamöter antar uttalanden om texter de alls inte har läst, finner jag det inte överraskande, inte förvånande men utomordentligt pinsamt. Ambitionsnivån borde vara högre när man tar till orda i viktiga frågor. Och efter alla dessa år kanske man måste säga att ockupationen verkligen ska hanteras som en erövring av land, dvs ungefär som vi behandlar Skåne, Blekinge, Bohuslän och Härjedalen? Det är väl detta utrikesminister Pompeo faktiskt säger. Med vad rätt hävdar då Israel detta? ”Med vapnens rätt”, dvs precis vad svenskarna sa till den snyftande polske kardinalen, som vid fredförhandlingarna i Oliwa frågade efter rätten. Det går till så i världen. ”Vad som har varit kommer att vara, vad som har skett skall ske igen. Det finns ingenting nytt under solen.” (Pred 1:9) Teologer kan utforska sådant som politologerna i sin pratsamhet missar.

Det senaste i uttalandebranschen kommer från generalsekreteraren Helén Ottosson Lovén. Det är fyra år sedan den tillfälliga asyllagen presenterades. Ljuständning, demonstrationer och manifestationer påstås uppmärksamma människor som drabbas av den alltmer restriktiva migrationspolitiken. ”Svenska kyrkan vill därför åter framföra att vi anser att utvisningar till Afghanistan bör stoppas.”

Vilket ”vi” talar? Om det är 2000 personer i barnhushåll som fått besked att de inte ska vara i Sverige, medan Afghanistan å sin sida vägrar ta emot dem som tvångsavvisas, är detta ett problem att lösa mellan Stockholm och Kabul. Antingen har familjerna skyddsbehov och då får de stanna. Annars har de inte skyddsbehov, då ska de inte vara här och Kabul får ta sitt ansvar.

Hur argumenterar ”vi” i Svenska kyrkan? Utvisningar med tvång bör stoppas säger Röda Korset, Amnesty och Rädda Barnen. ”Svenska kyrkan är av samma mening.” Då finns det väl ett demokratiskt fattat beslut och ett underlag som beslutet fattats på. Vilket? Säkerhetssituationen i Afghanistan, en farlig miljö för barn och problemet att flickor sett andra ideal i Sverige än att bli bortgifta och att detta ställer till med problem. Julia och Romeo alltså. ”Svenska kyrkan anser därför att inga barn bör utvisas till Afghanistan där de riskerar att utsättas för stor fara och inte få sina rättigheter tillgodosedda.”

Problemen anmäler sig:
Vem uttalar sig på hela Svenska kyrkans vägnar?
Finns det en demokratisk struktur, dvs reservationsmöjligheter, i Svenska kyrkan, som i lagtext anges just som ”demokratisk”?
Hur ska vi som inte är helt överens kunna mäla oss ur detta ”vi” som uttalar sig?
Hur trist det än är, så är det omedelbart skyddsbehov som styr asylfrågan. Vilken princip vill vi i Svenska kyrkan ska gälla nu?
Är det trolleri med orden att kalla alla under 18 år för barn? När jag var 15 och konfirmerad var det inte kortbyxor som gällde, om man så säger, och barn ville jag alls inte vara. Hur blev det annorlunda?
Det är svårt i Afghanistan. Det är väl svårt för alla unga som lever i landet och inte bara för de 2000 i familjer som kommit till Sverige. Har vi i Svenska kyrkan några besked att lämna om vad som bör göras nu? Ska vi skicka en brigad missionärer till Afghanistan och omvända afghanerna på landet och i stan till god kristendom så att de slutar med sina dumheter och blir oss lika?

Jag kan ställa fler frågor, men enklast är väl att politologerna får ge besked. Besked de lämnar kommer i vart fall att kosta mig pengar, det är så uttalandemaskinen fungerar. Jag pröjsar alltid!

Jag har förstått att grundstrukturen är enkel. Det finns länder vi inte kan utvisa deras medborgare till, antingen för att länderna inte vill ta emot dem som tvångsavvisas, eller för att länderna mer än gärna vill ta emot sina medborgare för att tortera, fängsla och kanske avrätta dem.
I den första kategorin gäller det att hålla sig kvar för att i tidens längd få beslut att man får stanna.
I den senare att agera så att ingen vill ta emot dem och därför får vi hållas med dem. Är det obarmhärtigt att tänka att det måste vara ett fel som är trasigt? Men så tänker inte ”vi” i Svenska kyrkan. Vi uttalar oss å allas vägnar.

Får jag än en gång påpeka, att den kyrkliga förkunnelsen tidigare aldrig sa att byggandet av välfärdsstaten var ett utslag av egoism. Tvärtom skulle vi älska vår skatt som vår nästa. Och så skulle vi avsätta pengar till människor i andra länder…

Jag varsnar problemen både i ny och nedan.

“Oinofoberna”, de som rädes vin (särskilt det andra dricker på andras bekostnad!) har julafton när det gäller KyrkA och avslöjandena. Det tycks – av kommentarer på en facebooksida att döma – ha avslöjats, att det var jag som bjöds på vin för 1500:- på krogen och petade i mig en Biff Rydberg á 390:-. ”Väl bekomme!”, säger jag. Är jag efter all möda inte värd detta? Om så vore. Något verkar dock underligt. Men är inte alla som kämpat för att detta vin skulle odlas, jäsas, lagras, levereras och serveras värda att få någon förtjänst?

Nu uttalar sig präster mot förbundsordföranden och förbundsdirektören i KyrkA. De tycks upprörda. De kräver deras avgångar. De tror nämligen allt som påståtts. De hör inte hur jag skrattar. Stackars ordföranden, som försökt förklara, får inte tack för att han skamlöst har höjt odugliga och lata prästers löner och villkor! Otack är världens lön. Men oinofoberna fröjdas. De får säkert support från alla som tror att det serveras alkohol. Jag upprepar: jag har inte i något fall serverats alkohol i det kyrkliga. Däremot har jag i det svenska skolväsendet lärt mig den kemiska formeln, men det är något annat. C2H5OH. Dricker ni verkligen alkohol? Är ni poetologer?