Torsdagsdepression igen. Men stod något i tidningen om att Antje med ett gäng flugit till Nairobi? Inte ett ord. Sådana insikter får man bara här! Däremot uppfattade jag en slags surmulenhet i tidningen över att hon och de andra biskoparna inte var med på den festival som tydligen inledde en 30-årig utbildningssatsning i Svenska kyrkan; själva prestigeprojektet. Är det just ett sådant, illustreras vad Antje prioriterar och prioriterar bort. De surmulna halvsagda blir i sammanhanget klart informationsbärande just därför att det är oklart utsagt.
Det finns kulturella präster, som inspirerade av Antjes flygresa till konferensen i Nairobi – andra konferenser inte att förglömma – kom att tänka på Birger Sjöbergs dikt i Kriser och kransar. Inspiration till dikten Konferensmannen fick Sjöberg från ärkebiskop Söderblom och hans Stockholmskonferens år 1925.
En konferensman var jag som de andra.
Jag bar en svart och fejad högtidshatt,
ett hyfsat paraply ihopaspänt …
Jag stod som bild i bladet bland de andra:
en stelnad gång, med klacken fast i jorden
och foten himlavänd samt handen fastnad
i litet ljust och krusigt skägg, som ger
åt barnens vördnadskänsla vink att bocka.
Nu kommer det små referat av Antjes insatser men alltså inte i det kyrkliga bladet. Somligt har vi hört förut; de fyra P.na från Berlin i maj förra året förökade sig senare och är numera fem. Sensibilitet är detsamma som trendkänslighet och säger man kloka saker som uppskattas, växer det gärna. ”Upp flyga orden…”
Ni vet egentligen, men jag sammanfattar Antjes tankevärld så som den återgavs från Nairobi:
Världen smuttar på en farlig cocktail gjord på Polarisering, Populism, Post-sanningar, Protektionism och Patriarkat. Som bäst tycks det vara patriarkatets dödsryckningar vi bevittnar. (Vet Gud Fadern det? Berättar någon från Antjeborg det för honom annars?)
Nu är det så, att fundamentalismen kopplar sig samman med religion. Kyrkan har problem och är en del av problemet. Några kyrkor, så förstår jag att hon menar, hamnar här därför att detta är deras övertygelse och andra därför att de utnyttjas.
Vi behöver hoppet och hoppet måste innehålla några få saker. Vi måste ge plats för vreden och många kvinnor är arga. Vi behöver också modet och ödmjukheten. Självklart blir nu kyrkorna viktiga. ”The faith-based organisations are crucial in opposing this”, dvs P-cocktailen. Jag har aldrig trott att ni inte förstått budskapet. Ni kanske har läst Moltmanns Theologie der Hoffnung också och hälsat på honom i hand? Somliga har i alla fall.
Den ärkebiskop som återkommande för fram en analys som denna i Europa, Latinamerika och Afrika, kan dock med skäl misstänkas inte riktigt vara i fas med vad som händer på församlingsplanet i Sverige, vilka frågor som bränner här och vilka slutsatser folk drar av biskopar som drar ramsor som P-ramsan. Man ska inte utgå från att folk är filosofer – men de är inte dumma i huvudet heller. Det är inte alldeles säkert de vill betala väldigt mycket pengar för att i det kyrkliga vara emot just fem P:n ihop med många arga kvinnor.
Kunde man tänka sig fem P:n som karaktäriserar den farliga cocktail som Antje för egen del smuttar på och stimuleras av?
Positionering, Politisering, Progressivitet, Påståelighet och PR-sinne?
Nej, det kan man nog inte tänka sig.
Det kommer mera från Antjes fatabur:
Vad behöver vi göra när det kommer till SRHR-frågorna? Antje gav besked i sex punkter.
1. Keep at it!
2. Challenge false theologies!
3. Lift research on gender equality impact
4. Lift the good examples
5. Empower women leaders
6. Provide safe speces for difficult conversations!
Det är alls inte konstigt att en ung kvinnlig konferensdeltagare ville bli fotograferad ihop med Antje – ”our own first female and progressive archbishop”. Men vilket evangelium är detta egentligen? Jag läser Gal 1:8-9 för att försöka förstå. Jag kan inte förstå annat än att det evangelium som sammanfattas i punktform av Antje är ett annat evangelium.
Svenska kyrkan fungerar som arena för detta nya glädjebudskap och de som piruetterar på arenan får bra betalt just för detta. Hade jag varit from, hade jag konstaterat att det är djävligt.
Nu är jag inte så from som jag är häpen. Varför verbaliseras inte kritiken, den som de många men tysta faktiskt står för? Imponerar Antjes internationella slagordsparad så till den milda grad? Tror folk att det hon håller på med är en ärkebiskops i Svenska kyrkan viktiga kall? Vad gjorde då KG Hammar och Anders Wejryd under alla år när de inte sysselsatte sig med detta fast de hade fullt upp att keepa at it, som det tydligen heter när man ska vara idog.