Konsten att vara äldre i klimatnödläget: tänka kritiskt!

För på dagen ett år sedan fyllde jag år. Nu gör jag det igen. Vid min ålder kan man då se sig tillbaka inte bara under ett år utan många. Vad allt har jag inte fått höra!

När jag var 18 år (1966) fick jag veta att oljan skulle vara slut om tio år. Jag hade nytt körkort! Och bil. En Volvo PV Sport 1960 års modell. Hur kändes det att inse att bilkörningen gick mot sitt dramatiska slut, tror ni?

Vid 20 år ålder (1968) var det hotet om jordens överbefolkning som gällde (då läste jag Borgström men också Malthus och Marx kritik av honom…)

När jag blivit 22 år (1970) löd det dystra budskapet, att det år 2000 skulle komma en ny istid men samma år skulle också alla naturresurser vara slut och de som bor i städerna skulle femton år tidigare (år 1985 alltså) behöva bära skyddsmask på grund av faran för förgiftning.

År 1974, jag var då 26 år, fick jag veta att satelliter i rymden visade en snabbt annalkande istid.
När jag hunnit bli 40 år (1988) fick jag veta, att Maldiverna skulle ligga under vatten år 2018 och året efter att västra Manhattan skulle ligga under vatten år 2019. Mitt liv rann på fram emot katastroferna.

Vid 52 års ålder hörde jag att barn snart nog inte skulle ha en aning om vad snö var och när jag blivit 54 kom beskedet att oljan skulle peaka år 2010.

Värre var det kanske när jag vid 54 års ålder fick veta, att vi skulle få svälta tio år senare (år 2012 sålunda) om vi inte slutade konsumera fisk, kött och mjölkprodukter.

Tre år senare, 2005, hade jag hunnit bli 57 år, och då fick jag veta att hela Manhattan skulle ligga under vatten år 2015.

Jag kämpade på och blev 60 år. Året var alltså 2008 och födelsedagen firade jag i en polisarrest i Liverpool. Detta år kom Al Gore, jag var inbjuden att höra men hade inte tillfälle att komma när han var i Sverige. Han förutsade att Arktis skulle vara isfritt när jag var 65 (2013). Vid 61 års ålder anförtrodde mig den brittiske premiärministern Gordon Brown att vi hade 50 dagar på oss att rädda planeten från Katastrofen. Prins Charles sa dock att vi hade 96 månader på oss att rädda världen. 96 månader måste betyda 8 år, alltså var det kört förra året, eller? Al Gore sa samma år 2009 att Arktis skulle vara isfritt år 2014, ett års respit alltså.

År 2014, när jag alltså var 66 år, fick jag höra att klimatkaos väntade om 500 dagar. Det måste betyda kortare tid än två år.

Den som vill betrakta mitt liv ur ett klimatperspektiv, kan överfallas av dysterhet vid tanken på all dysterhet jag överfallits av under årens lopp. Till detta kommer att Greta Thunberg inte fick Nobels fredspris i år. Att Maldiverna finns kvar och att jag kan ta mig till New York och köra på West Side Highway samt uppsöka de vanliga boklådorna på Manhattan skulle kanske trösta? Men trösten skulle säkert ses som klen med det bärande argumentet ”Vänta du bara!” eller ”You ain’t seen nothing yet” och det är på sitt sätt sant.

Denna födelsedag skyndar min japanske vän Dr Mototaka Nakamura till min hjälp med beskedet att de klimatmodeller, som skrämmer mig, och än mer skrämmer andra, biskopar inte minst, visar sig vara obevisade hypoteser. Han argumenterar:

Intensiteteten av framtida solstrålning är osäker. Jag tror han menar solfläckar och sådant.
Vi har inte den datorkapacitet för de mera komplicerade och detaljerade modeller för olika klimatområden som krävs. De modeller vi har är ”leksaker” och ”oanvändbart skräp eller värre … när de utnyttjas för prognosticering av klimatet.”
Aerosolförändringar som skapar moln är en viktig faktor för uppvärmningen av jorden. Här vet vi för lite.
Vi vet också för lite om de faktorer som skapar återkopplingar orsakade av snöns/isens reflektionsförmåga. Därmed kan vi inte förutsäga klimatvariationer i högre latituder, alltså på planeten som helhet.
Vi kan inte fastställa effekter av vattenånga. En ansenlig del av den globala uppvärmningen orsakas av förändringar genom denna ånga.
Vi vet för lite om havsströmmarnas effekter. Dessa spelar en viktigare roll för klimatet än förändringar i atmosfären.
Vi har inga data om världens temperatur före industrialiseringen. Sedan 1890 finns mätserier från Europa, Nordamerika och vissa delar av Asien, dvs 1/20-del av världen. Vår vän drar slutsatsen, att talet om jordens förändrade medeltemperatur inte har något vetenskapligt värde och inget annat är än ett propagandaverktyg.
Det finns för stora brister när det gäller att bedöma koldioxidens inverkan orsakad just av människan – men skulle den fördubblas, gör Mototaka Nakamura bedömningen, att de experter som menar att denna ökning ger en halv grads (Celsius) uppvärmning, har rätt.

Av allt detta drar jag slutsatsen att klimatmodellerna, som så många resonemang bygger på, inte är tillförlitliga utan gissningar och då gissar jag att det handlar om gissningar i någras intressen. Men det är klart att en pensionerad komminister inte förstår så mycket.

Min fråga till biskoparna blir självklart denna: På vilket sätt har dr Mototaka Nakamura fel?
Och kanske skulle jag fylla på med ännu en fråga:
Vad säger ni till min klentrogna själ, den som under årens lopp utsatts för så mycken klimatinformation, som faktiskt visat sig inte stämma. Vem i hela världen kan man lita på? Biskopar? Klimatskeptiker? Forskningen, i bestämd form och ental? Eller är vi piskade till att tänka själva. Gör ni det?