Ja, se hon flyger!

Ja, se hon flyger. Saken går ut i ett pressmeddelande och pressen kan, om det rätt betänkes att en tidsskillnad på 5-7 timmar gäller, ringa pressekreteraren Bramsell för att få en telefonintervju med Antje där hon är för att få plats i Colombia få träffa Act Svenska kyrkans lokala partners och lära känna deras arbete för fred och genusrättvisa. Genusrättvisa är det vi förr kallade jämställdhet, förstår jag. Svenska kyrkan stöder fredsprocessen i Colombia, för vi veta. Svenska kyrkan ser också ”vikten av en fortsatt implementering av fredsavtalet i Colombia”. Antje ska också träffa lutherska präster, delta i ett ekumeniskt panelsamtal och fira en ekumenisk gudstjänst. Det är nämligen 20-årsjubileum. Den 31 oktober 1999 undertecknades deklarationen om rättfärdiggörelseläran mellan Vatikanen och ledningen för Lutherska Världsförbundet. I denna process var Antje på intet sätt indragen, noterar de i ekumenisk teologi bevandrade. Hon var inte ens med när Svenska kyrkan antog deklarationen… Men fira ska hon.

Fokus ligger på den komplexa fredprocessen dock. På svenska ambassaden i Bogotà ska hon träffa vicepresidenten och inrikesministern men också samtala med representanter från närongslivet och civilsamhället ”kring olika aktörers roll inom fredsbyggandet.” Det måste, som det hette i bedömningen av kyrkoherdeansvaret i Kalmar, vara ”ett jädra pyssel” att vara ärkebiskop. Men varifrån kommer denna Antjes mångsysslarkompetens? Och vad motiverar för Svenska kyrkans vidkommande denna klimatskämmiga resa, med entourage därtill?

Nu ska ni inte tro att Antje inskränker sig till ett land. Hon börjar tydligen i Brasilien. Huvudtalare vid det nationella präst- och diakonmötet, föreläsning i Porto Alegre, där det finns en teologisk fakultet, besöka sociala projekt om rättvis handel. Dessutom ska hon delta i ett öppet panelsamtal på det katolska universitetet UNISINOS om ”religionens roll för jämställdhet mellan könen, miljöskydd och ursprungsbefolkningens livsvillkor”. Antje kan! Vi kan också. Nämligen kan vi notera att hon gärna talar om ”Religionen”, vad nu denna storhet i ental kan innebära.

Jag medger att jag drabbats av en betydande osäkerhet. Att Svenska kyrkan genom pastor Ruuth och Sven-Arne Flodell  var indragen i det kyrkliga arbetet Argentina, vet jag. Men Brasilien och Colombia kan jag inte minnas ha varit särskilt på den svenskkyrkliga tapeten? Nu var det dock länge sedan (50 år, tror jag) sedan någon ville höra mig föreläsa om Latinamerika. Då var det mest ett politiskt intresse bland åhörarna att få veta mer. Vad vet väl jag numera? Kanske är den enkla sanningen att detta Antje ska besöka alls inte är något som Svenska kyrkan primärt engagerat sig i utan Lutherska Världsförbundet. Och till detta kommer Antjes faiblesse att springa på alla bollar och gärna föra “Religionens” talan i alla frågor; klimat, genus och urbefolkningar lika. Om smålänningar har jag dock inte hört henne lägga ut texten. Pressmeddelandet får ni själve leta efter på Svenska kyrkans hemsida.

Jag vet inte vad syndromet ska kallas. Münchhausensyndrom? Kanske inte riktigt precist. Söderblomsyndrom? Att springa på allt och bli central spelare i det ekumeniska? Det finns något spöklikt efter Nathan Söderblom i ärkebiskopsgården. Han går igen. Om än inte i rummen så i somliga efterträdare. Men Söderblom hade inte haft så mycket att säga om genusrättvisa. Antje kan ta igen denna brist. Räcker detta som förklaring? Jag vet inte. Enklast är kanske att börja analysera företeelsen under rubriken Antjesyndromet. Då handlar det (liksom för Söderblom) om ”Religionen” med denna lilla skillnaden att Antje är en vanlig teologie doktor från Lund medan Nathan var professor i teologisk encyklopedi och teologiska prenotationer. Det låter något det. Låt oss analysera Antesyndromet, det som uppstår i mötet med det hon bär med sig, det reformerta draget, och sådant hon alls inte är, svenskkyrklig till exempel. Liksom det som sades, nämligen att hon till och med var professor, vilket hon inte var. Det är som uppgjort att det i denna vidunderlighet blir som upplagt för ett syndrom. Ni har fått förslag på namn. Minns var ni läste det först?

I Smålandskomposten vet Modéus II denna lördag att berätta att ungdomarna hjälper oss att behålla glöden. http://www.smp.se/article/ungdomarna-hjalper-oss-att-behalla-gloden/ Greta Thunberg finns i text och oppmålter. Ni förstår. De flesta förstår klimatfrågans allvar, behovet av omställning och detta att klimatet inte kan vänta. I detta är Svenska kyrkan med. Modéus II tar till Antjes gamla slagord: ”Bottna i nåden, för att sedan skapa i världen.” Men vad gör Modéus II när det sägs att de unga inte kan bedöma klimatfrågans allvar? (Oss emellan: vem kan egentligen det? i ett läge där Lennart Bengtsson tänker annorlunda än biskoparna, t ex – och han är klimatprofessor.) Modéus II tänker på Jesu lärjungar. Om dem vet han berätta: ”De hade ingen utbildning. De kunde inte så mycket. De hade inte så mycket erfarenyet. De var inte så gamla. Men de drevs av ett engagemang och glöd, de hade viljan att förändra. Precis som så många unga idag. Tänk så långt sådant kan bära.”

Teckningen av lärjungarna hade professor Birger Gerhardsson i Lund inte godkänt. Det är uppseendeväckande fel i det mesta när lärjungar med fru och hus och fiskebåtar beskrivs som Modéus gör och bilden av dem i evangelierna är inte bilden av de helt övertygade utan just av förvirrade lärjungar, sådana som gick i lära. Hade de viljan att förändra? Efter uppståndelsen ville de tydligen mest återgå till det vanliga livet. Det blev inte så. Den saken förklaras mindre av deras engagemang än att de slagits av insikt om Sanningen, dvs den avslöjade sanningen om sammanhanget. Detta bar långt och ska inte fuskas bort. Biskopar har ansvar för att bevara det apostoliska just! Det var Guds gode Ande som behöll glöden hos dem. Anazåpurein är ordet för att blåsa på glöden (2 Tim 1:6). Det vore inte fel om vår kyrkliga överhet tänkte lite andligt och inte bara världsligt, skulle jag vilja säga – även om (eller just därför att) det låter näsvist. Men vist!