Gårdagen ska kanske ändå räknas till kategorin ”förlorade dagar”. Vattenskadefrågan på lantegendomen på morgonen, Erdogans invasion och insikten att Stormakt Väst uppträder som andra stormakter i historien (och mindre makter också!). Nu offras kurderna. Blir det tyskarna nästa gång och tillbaka till krigsfallet med invasion via Fulda-passet? Då kommer jag att ånyo sakna tjänstevapnen (obs! pluralis!) Å andra sidan var dagen dessförinnan uppmuntrande. En överstelöjtnant mindes med glädje en storövning jag ledde. Sådant kan man leva länge på. Men det hindrar inte saknaden, som ni förstår.
Den förlorade dagen skulle jag skriva på något jag ska säga och kanske hade jag tänkt skriva på något litterärt också. Nå, det blev ett par recensioner i varje fall. Men kring kl 11 såg jag nyheten att Turkiet börjat sitt anfall med två styrkor. Det skulle dröja till sen eftermiddag innan svenska media fick fram den nyheten. Nobelpriset prioriterades. Några analyser, som gjorde mig klokare, fick jag inte läsa. Till det kom attacken i Halle och insikten att journalisten inte kunde säga Yom Kippur med betoningen rätt, men också i att vi väl lever i en förkrigstid, som Mäster brukar påpeka. Jag klagar dock inte på Trump. Han genomför sådant han sagt sig vilja genomföra: isolationismen av gammal gott märke.
Nå, inget är så illa att det inte kan bli värre. Om aftonen, när jag tänkt äta klimatsmart genom att äta ett dött djur (som alltså inte skulle ruttna och därmed fördärva klimatet), nåddes jag av Torsdagsdepressionen redan en onsdag med nyheten att 75 miljoner ska satsas på klimatet.
Jag har under senare tid funderat över politiker. De tänker endimensionellt. Pengar behövs och kraftfullt anslås medel och så vill de gärna bygga. Detta är deras endimensionella dubbelsatsning. Har de bara fått loss pengar (mina och andras) till olika satsningar eller utmaningar, är de nöjda. Det går till så på alla nivåer, också i kyrkofullmäktige. Riktigt vad pengarna ska användas till är mer oklart, det sätts en rubrik. ”Klimatåtgärder” t ex. Men jag inser, att översåtarna inte behöver tänka mer. Jag – och mina meddrabbade – förser dem med pengar så de slipper ha idéer mer än det rubrikmässiga. Hade jag fått styra hade jag kanske först velat höra idéerna och motiveringarna och därefter prislappen. Det skulle blivit billigare och förhindrat många tillfällen till byråkratiuppbyggnad. För en mängd pengar går åt till att samordna. Stiften gör ju olika insatser. För 75 miljoner ska de styras uppifrån. Jag återkommer till detta.
Det andra området är byggnader och byggnation. Detta kan man utan besvärande personlig bekantskap med snickarsonen från Nasaret enkelt ägna sig åt och det brukar bli invigningsfest. Jag förstår fascinationen över att något åstadkommits. Jag går ändå inte på det av det enkla skälet att det faktiskt är för enkelt.
Numera har jag infört en tävling. Kyrkobetjäningen tävlar mot församlingen. Till kyrkobetjäningen räknas också kören om det är så. Det kan sluta med vinst för kyrkobetjäningen, bli oavgjort eller faktiskt sluta med nederlag för betjäningen. Men siffror 5-1 eller 5-0 kan tänkas, två kyrkvärdar, en kantor, en vaktmästare och en präst. Ska jag, och det händer, räkna folk, kan jag räkna inte individer utan familjer. Och när andan faller på sitter jag i kyrkbänken och försöker bedöma vilken tredjedel jag tillhör: de yngre, de i mitten eller de äldre. Sällan hör jag till den äldre tredjedelen. Vad säger det?
Tillbaka till klimatnödläget. Allt blir bara alltmer bisarrt. Det menar Lennart Bengtsson och skulle han narras? Jag har läst hans bok, men undrar om statsmannen Löfven gjort det. Man kunde tänka sig att uttaget av skatt från mig skulle räcka till att hantera klimatnödläget efter den ordning som gäller för usus civilis, det /med/-borgerliga. Men usus spiritualis ska också ha pengar. Det andlig regementet skulle i normalfallet (men nu talar vi alltså nödläge) ägna sig åt evangeliet. Icke nu! Jag fruktar att det beror på en alltför svag kunskap om den evangeliska poängen; själva kyrkoförbättringens poäng, ärendet på 1500-talet. De 75 miljoner kyrkomötet tydligen ska anslå är bortkastade pengar, som bara göder uppbyggnaden av en klimatbyråkrati. Det sägs att pengarna syftar till att ”hela kyrkan ska kunna arbeta med klimatkrisen”. Jag säger rätt envetet att det är troskrisen som förstör det kyrkliga klimatet. Sug på den.
Jag undrade dristigt nog vad frimodig kyrka sagt i kyrkostyrelse och förvaltarskapsutskottet. Svar var från utskottet att FK-representanten inte kunde minnas att man talat om saken. Styrelsen då? Är den enkla sanningen att belopp av den här storleken smygs in och lotsas igenom utan att saken uppmärksammas? Eller är saken den, att ett principbeslut lotsades igenom förra året och att det nu endast handlar om att fastställa beloppen?
Per Rosenberg är miljömupp från Linköping och ska tydligen tills vidare ha hand om en del av allt detta. Jag sökte på stiftets hemsida efter hans föreläsningar. De gick inte att hitta. Jag övertolkar inte, tror jag, när jag tänker att denna omständighet är informationsbärande. Programmet läser jag igenkännande: byråkratiseringen fortgår, marschen genom institutionerna lönar sig, klimatfrågan har satts som överordnat mål. Fatta logiken!
Förresten flyger Antje snart till Brasilien. Även om det är varmare där än här borde Antje förses med överrock. En svensk ärkebiskop behövs inte oundgängligen där, om jag förstår saken rätt. Hon kunde klimatsmart stanna hemma hos Heinz. Eller är han också med?