Jag har inte bara följt Svenska kyrkans öden och äventyr utan också grundligt studerat dess 1900-tal. Jag har försökt förstå och bitvis också fattat. Jag fortsätter lägga pussel men grundstrukturen tror jag är denna: I brist på kyrkfolk, folk i kyrkan, blir det kyrkliga livet institutionaliserat och en aktör tillsammans med andra aktörer för samtidens ideologiska och understundom handgripliga behov. För dessa tarvas många resurser. Det kostar ju att ha anställt folk. Den nya poängen är att arbetslaget kan formas efter kyrkoherdens intressen. Det gick inte med en vanlig kyrkoförsamling.
Jag kan illustrera.
Ska vi ta präster och pengar? Kyrkoherden går i pension och bageriet i konkurs. Tanken var att satsa pengar på bageriet, men kompetensen saknades uppenbarligen i de kyrkopolitiska leden för at bedriva just bageriverksamhet. Sammanblandningen var tydlig. Pastoratets kanslichef var verkställande direktör för bageriet. Jag gitter inte riktigt reda ut vad det hela kostat, det beslöts om ett ägartillskott på 1.9 miljoner. Här ser ni vad som händer med en kyrkostruktur som avvecklar sig själv. Något måste den syssla med. Och pengar finns. Men bagaren smet när det inte fansn nog med deg i rörelsen.
Pengar fanns också i Häljarp. Drygt 5000 kyrkotillhöriga. 16 miljoner på banken, som kyrkorådet hellre ville investera i prästgården på Ven. Nog kan vi förstå och gilla nybyggarglädjen. Men vi, som läst om byggaren som inte beräknade kostnaden, funderar. Finns det långsiktigt hållbara visioner för stället? Och ska församlingar göra insatser av detta slag, sådana som ett antal stift inte klarat av?Jag säger inget – men det finns lägen då den goda ekonomin blir pengar som bränner i fickan. Det problem jag ser är att vi inte har tillräckligt mycket folk som kan bära det kyrkliga, det var det jag skrev.
Det betyder att prästen som sökte komministertjänster kan få ett ärligt svar från kyrkoherden, som googlat på prästens namn. Den sökande kommer inte att trivs ”hos oss”, tror kyrkoherden. Pastoratet arbetar aktivt med hbtq-frågorna, har gått igenom processen för regnbågsnyckeln och kyrkoherden är gift med en annan man. Alla förstår att hade en högkyrklig kyrkoherde när det begav sig skrivit ett så vänligt och omtänksamt brev (tror inte du kommer att trivas hos oss) till en kvinnlig sökande, hade det blivit ett liv och ett kiv. Nu blir det inte så. På kyrkoherdens kommando kommer alla att vända klack. Och tanken att det skulle finnas kyrkfolk som inte riktigt uppskattar vändningen är en icke-tanke, dvs något otänkbart. Detta, just detta faktum, tål att tänka på.
I Moheda satsas på ett projekt mot polariseringen. Det handlar inte om de unga entusiaster som då och då spränger brevlådor hos lokalbefolkningen, som kör fyrhjulingar eller epa-traktorer. Det handlar om att med pengar från stiftet ”från kyrkans sida” ena alla goda krafter under ett och samma tak. I dag är det temadag och workshops, projektledare med stab från Tillsammans för Sverige (Fryshuset) är i Moheda och 12-15 ungdomar ska utbildas vid tre tillfällen för att sedan vara ambassadörer för Tillsammans för Sverige. Viktigare än någonsin, heter det om denna satsning som alltså Svenska kyrkan pröjsar. Jag hör till de misstänksamma för jag har mött ”de behjärtansvärda” utmaningarna så många gånger. Varför inte Svenska kyrkan gör det svåra, bygger levande församling, kan jag förstå. Och då är det logiskt att det satsas på annat och i denna andra form syftar till ”att ge ungdomar verktyg för respektfulla samtal i ett mångkulturellt samhälle.” Jag ska kontemplera i dag för att fundera vidare över vad som hänt om stiftet satsat på att utbilda 12-15 kristna apologeter i Moheda. Tre tillfällen?
Ni missförstår om ni tror att jag är kritisk. Jag noterar vad som sker och konstaterar att det som sker följer sin egen logik. Någon kyrklig förnyelse kommer inte ut av detta. Om jag skulle skriva om avhandlingen Folk och kyrka (1986) i dagsläget skulle jag foga till ett kapitel och säga att socieletikernas kyrkomodell inte bara slog igenom kyrkopolitiskt (vilket jag konstaterade i boken) utan att den nu två generationer senare med någon slags naturnödvändighet slagit igenom i arbetssättet i församlingarna. Somliga vägval har sina konsekvenser. Väckelse är inte en sådan konsekvens. Inte förnyelse heller.
Nu samlar jag mig inför den öppna arbetskonferensen i morgon och på lördag. Var ligger Andreaskyrkan och Högbergsgatan i Stockholm egentligen? Ett vet jag: Det är rätt att göra uppror!